En kväll i Funchal

heter ett album i mitt bildarkiv. I väntan på att få visa mera från allt som händer här ute på gården, så får det bli lite nostalgi, på sitt sätt, men det kunde vara vilken februari-kväll som helst här i stan.Fotona är från den 6 februari-20, året då pandemin tog ett grepp om oss alla men då när den här kvällen var så fanns det bara en antydan om att något sådant fanns i landet Kina, sååå långt borta och som vår hyresvärd Duarte sade med mycket sarkastisk galghumor bakom orden;  "det finns ju så många kineser så det kommer knappast att märkas att några går åt." En  månad senare såg verkligheten helt annorlunda ut. Helt annorlunda...Mycket annorlunda. Vilken dramatik vi fick vara med om. 

Men den biten glömmer jag bort nu. Coviden finns kvar men världen har fått bra bukt på den även om många drabbades väldigt hårt då. Även i min närmaste familj fanns den och känns av än i denna dag. Vaccinet blev räddningen.Nu har vi annat som är som rena pandemin i flera knutar i världen istället men även det glömmer jag bort nu och visar bilderna från den vackra kvällen där jag stod på vår hyres- balkong/våra balkonger och tittade ut över stan. ( Lite städning kan man också kalla det, ett album blir satt på piedestal och får fara runt världen för den som vill ta del av det)



                                 Rena vykortet i mina ögon. Så vacker den kvällen var


               Det rosa stora huset är sjukhuset Marmeleiros. Byggkranar fanns det då också..


Från balkongen mot hamnen till...linbane"stolpen" till höger. Linbanan till Monte gick rakt över huset där vi bodde i.


                     Med vy uppåt mot bergen, mot Monte...ljusen tändes ..


    På den tiden tittade vi ofta till höger här på bilden.. Då visste vi inte ens att vårt blivande hem fanns 
    ca 250 meter från oss där vi stod. 
    Då hade vi bara börjat  att fundera på att köpa/hyra lägenhet här... 
    Vi tänkte att vi skulle fortsätta minst tre år till med café och bageri i Geta på Åland.
    Ett år senare hade vi köpt vår lägenhet. 
    Pandemin ändrade på livet...den 14 september- 21 blev vi Madeirabor.


                           Månen tittade plötsligt på mig...


                        Den har en dragningskraft inte bara på ebb och flod utan även på mig...


                                                        Stor och rund på himlavalvet var den


                                                    när solen sjönk i havet i väster...


                                                                    Magi är ordet..



                                                      Mitt i allt blir det ljust i mörkret...


    Här är det nästan mörkt...lite till och solen föll i havet...plask.

    Det var då, den 6 februari-20.


Jag är inte särskilt aktiv som bloggläsare just nu. Hur det nu har kommit sig så är jag aktiv i bygg- och renoverings-svängen istället, men mitt i allt så tittar jag in till er som jag brukar titta in till. Hav tålamod bästa bloggvänner! 


                                                 Karin Eklund, Funchal; Madeira

   

Kommentarer

BP sa…
Helt fantastiska bilder:-) Så konstigt egentligen att du tog dem under pandemin, för du kunde lika gärna ha tagit dem idag, eller hur - Okej, utsikten hade kanske varit en annan, men ändå.
26 september 2025 kl. 00:58
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Bild
För ett år sedan idag, stod vi på "vår" balkong i Funchal ( Madeira) och tittade på det mest storslagna fyrverkeri som vi någonsin har varit med om. Det var magiskt, stort och euforiskt allt detta hejdundrande, gnistrande och smällande. Alla kände sig säkert förvissade om att det nya året skulle bli hur bra som helst. Så är vi ju, vi människor. Vi är optimister för det mesta. Och visst har år 2020 haft mycket gott med sig men vi vet ju alla att det också har varit väldigt svårt och jobbigt för många, många och att vi kommer att känna av allt detta också under det år som är på kommande. Nu i dagarna har jag tagit ett beslut om min närmaste framtid.  Jag tänker ta bloggpaus! Japp! Det har vuxit fram redan under tidig höst men så kom jag på att jag hade så  många krubbor och granar och ja, ni vet, så jag bestämde mig för att se tiden an ett tag framöver i alla fall. Men nu känns det som att det ska ske!  Jag avslutar bloggåret med ett bamsestort fyrverkeri och går in i de...
Läs mer

Fader vår-trädet

Bild
   "Vad är det där för något ?", frågade vi varandra samtidigt.    Både Uffe och jag är nyfikna nördar när det gäller växter av olika slag och    var vi än går fram så hittar vi någonting längs vägen som vi måste titta lite närmare på, diskutera,    ja, snudd på examinera, åtminstone ur minnet. (det som en gång har funnits där och som det    kanske finns en liten gnutta kvar av.)    För det mesta vet vi svaret efter en stund eller åtminstone så tror vi det, men    den här gången gick vi bet.    Vi var i Spanien, närmare bestämt i en förort öster om Malaga vid namn    El Palo när vi såg de stora, höga träden med klasar av bär som hängde ner från de i    övrigt nakna grenarna. Uffe som är mera bevandrad i växtfamiljerna än vad jag är,    tyckte att det vid första anblicken såg ut som en ask av något slag men skakade i nästa stund    på huvudet. -"Det stä...
Läs mer

Öronbedövande

Bild
När jag i  Ia mitt i livet-bloggen läste om cikadorna på Kreta, blev jag påmind om att jag har en bild av denna märkliga insekt i mitt eget bildarkiv. Vi undrade vad det var som lät så öronbedövande redan ett par kvarter innan vi nådde vårt mål för dagen i mitten på september 2017 då vi var i Gamla stan i Rethymnon. (Kreta) Mitt i allt så var Uffe försvunnen. Jag gick där ensam på trottoaren och pratade högt för mig själv, i god tro att han var hack i häl på mig Samtidigt ville en värdinna till en taverna som vi (jag) gick förbi, att vi skulle äta lunch hos henne. "I have lost my husband", svarade jag spontant, vilket jag insåg precis när jag svängde mig om.  Lite underförstått att vi nog inte skulle ha någon lunch. "No, no, he is there", fick jag  till svar och så pekade hon på Uffe som stod under ett stort träd på andra sidan gatan och tittade upp i kronan. Hon gick raskt över gatan tillsammans med mig och så visade hon oss vem spelmannen var...
Läs mer