Just nu är jag....
en varannandags-bloggare.
Det passar mig bäst för tillfället men det kan ändra igen, så där som allting kan ändra här i livet. Bloggen är inte min dagbok, även om man kanske som utomstående kan ta det så lite nu och då. Jag skriver ur mitt liv men jag berättar inte om hur mina dagar som så ser ut i vanliga fall. Jag fångar stunden och skriver vad jag känner för stunden, många gånger utgående från ett foto eller ett ord. Så har jag snudd på alltid gjort och så fortsätter jag med några få undantag. Jag är expert på att ändra riktning under skrivandets gång också ...men det har ni säkert redan märkt.
Lill-Ronaldos fotbollar har alltid fascinerat mig. De håller inte länge trots att de återkommer till hemmet med jämna mellanrum, fångade och hämtade av någon som vet var den lilla fotbollsfantasten bor. De flesta bollarna har hittat hem. Den här låg i gränd-ribeiran för ett tag sedan. Nu låg den plötsligt innanför grinden hos Lill-Ronaldo. Tänk att den fortfarande håller ihop! Den är nästan som ett spöke i sig. Lite mumifierad...
Troligen har någon/några av RIM-killarna tagit vara på bollarna åt Lill-Ronaldo som heter något helt annat. Själv kallar han sig Champion. Man ska tro på sig själv. Bollarna rullar hemåt hur som helst. Rullar och rullar, tjaa..men hem hittar de.
Mina tre små nepalesiska grannbarn frågade mig en dag "hur gammal är du egentligen Grandmother?"
Grandmothern som aldrig blir mera än ett barn innerst inne svarade direkt, utan en vettig tanke bakom, onehundredandseventyeight (178) years old! Var fick jag det där ifrån då?
Jag sopade terrassen just då och gick i helt andra tankar..
Ett bra tal tyckte jag själv, jag är helt säkert den äldsta här på gränden, förmodligen på hela ön..Sen kom jag på att man ska nog inte lura små barn och hörde samtidigt den yngsta frun i det här huset frusta ut i ett glatt skratt nedanför vår terrass på väg in till sin gård via grinden. "Jesus", hörde jag henne säga och så skrattade hon igen uppför sin trappa ända fram till dörren åkallande Jesus och Bom Deus med jämna mellanrum. Hon har humor och blev religiös på kuppen tror jag. Tänk vad några spontan-siffror kan åstadkomma...Hon vinkade glatt åt mig, 178-åringen.
"Are you still alive ?" frågade Lill-Ronaldo med stora ögon och häpen mun. De två andra såg likadana ut. Kanske de trodde att jag var ett spöke rent av?
Det var det värsta vilken gammal grandmother det fanns helt plötsligt. Jag nöp mig själv i armen och skrek "aj,aj..yes I´m still alive, I think so. It hurts.... Sen räknade vi bort en hel massa år tillsammans (på portugisiska) från grandmothern och landade nära hennes riktiga år...Det är så kul med barnen, vi lär varandra en massa nya ord på portugisiska och på engelska samtidigt, fastän de tycker att jag nog kunde lära mig nepalesiska också nu när jag ändå är igång. Men vi leker fram våra nya språk och blandar hejvilt emellanåt. Vi har roligt och huvudsaken är att vi gör oss förstådda med varandra. De har det inte helt lätt de heller vad gäller språkkunskaperna. Vi sitter i samma båt ungefär, flera av de vuxna i deras hus kan i stort sett endast nepalesiska...Bra med en småsnurrig grandmother på grannterrassen då, kan jag tänka mig. Är man 178 år kan man bjuda på sig själv. Det finns liksom ingen mening med att spara på den saken.
Vin är bra det också påstod den trevliga kvinnan och hennes man. Drick vin och bli tio år yngre på kuppen fick vi veta. Det handlar sist och slutligen ändå bara om siffror. Det är vad innehållet känner som räknas.
Det där med vin och min person fungerar inte särskilt bra ihop men U. brukar säga att han hjälper mig så gärna på den fronten. Det jämnar ut sig. Vi hjälps åt. Han dricker och jag blir glad, lättpåverkad som jag är...vad gör man inte för att bli tio år yngre dessutom?
"Vi kan komma över med en flaska vin och så dricker vi tillsammans, gav de på förslag". Jaaaaa! Madeirenserna är ett klokt folk. De tänker ungefär som jag gör och då måste de ju vara väldigt kloka eller hur?😉 De lever rakt ut...och sen dör de..Tror jag.
Alla lakansspetsar här ovan?...tja, jag fick mängder av min saliga svärmor Birgit för många år sedan och jag har tillverkat många vackra presentförpackningar, lavendelpåsar och liknande av de handvirkade spetsarna som jag sålde i vår hantverksbutik på Åland. När vi flyttade hit fanns de här ovanstående spetsarna och broderierna kvar i mina gömmor och jag kunde bara inte lämna dem kvar på Åland. De fick komma med hit. Nu har jag börjat fundera på vad jag ska göra av dem. Naima som kallar sig Naime av någon underlig anledning var U:s mormor. Den andra spetsen med FH broderat på är min mormor Frida Henriksséns hantverk och KS har den då 12 åriga Karin (Sommarström) broderat på ett dynvar.
Kanske att jag gör en liten gardinkappa av oss äldre kvinnors knåp och hänger upp oss i köksfönstret. Mitt i allt så händer det. Där kan vi sen dingla tillsammans och ha roliga diskussioner. Tänk er att hänga där med U:s mormor som har målat Kreyton lyftkranar på Wärtsilä varv i Åbo, varit bondmora på Reitola och så min mormor Frida som vävde mattor, var fiskarhustru och lagade mat på kalas och en hel massa annat. Jagade spöken gjorde hon också. Jag antar att jag inte får en syl i vädret när de där två kommer igång..men kul kunde det bli att hänga där med dem. Jag kanske får anledning att återkomma...
Plötsligt så hände det! Jag tog ett smygfoto. Vi var till vårt favorithål på rua Conde Carvalhal och köpte charkuterier och grönsaker. Jag köpte ägg också. Där köper jag alltid ägg. Under de år vi har varit kunder där har jag förundrat mig över att hyllan håller.
"Spännande ", sade min sonhustru Helena när hon fick se bilden. Visst är det spännande...jag vågar knappt andas på den, på hyllan alltså. Jag gör mitt bästa för att lätta på tyngden däremot, jag köper alltid något från den hyllan ( nu slår det mig att det kanske är ett affärstricks. Många kanske tänker på samma sätt som jag gör och så köper man hyllan tom bara för att..) Senast köpte jag tolv ägg mera än vad jag behövde och två burkar oliver, fastän jag hade oliver hemma...Han är smart den handelsmannen.
Hans fru fyllde år berättade han och jag frågade henne när jag gratulerade om hon blev 12 år...nej, nej, alltid 20 år. Vi kom på att vi kvinnor kan bli så gamla/unga hela livet ut så som vi själva vill. Vi har en pakt nu till och med. Ja, hon är också ganska galen, därför trivs vi så bra tillsammans.
Jag önskar er alla en skön fredag!
Grandmothern på gränden alias Karin Eklund, Funchal; Madeira
Kommentarer