Från det ena till det andra / 10.12-24

Jag ringde till Povo igen ( 3:de gången sedan 15 november, då korten skulle vara klara) och frågade om våra gratis-busskort. Den här gången presenterade jag mig som Astrid Karin...längre hann jag inte i raden av namn, så ropade tjänstekvinnan igenkännande genast ASTRID!😊 Jag börjar nog bli en kändis vid det här laget, tror jag 🙄 Jag frågade om våra kort var klara och hon svarade att nej inte idag och jag svarade att då kommer vi och hämtar dem imorgon då. Då började hon skratta igen. Hon är synnerligen lättroad. Nej, nej...en annan vecka. Då ringer jag nästa vecka igen då. Så där håller vi på och blir bara mera kompisar med varandra för varje gång jag ringer. 

Att kunna skratta ihop är bra. Kanske det är något för fredsmäklarna i världen att ta efter.? Får man de där självförhärligande maktgalningarna att skratta så kanske det finns hopp för vårt jordklot. OM inte annat kan man önska att de skrattar ihjäl sig. Jag vet, jag kan inte släppa de där galenpannorna. De finns där, det räcker inte med att tiga ihjäl dem eller att blunda. 

Vår rosmarin blommar lagom till jul

Det är rätt så roligt att tjänstekvinnan känner igen mig med tanke på att den stadsdel vi bor i, Santa Maria Maior är stor. Många människor bor här. Men tydligen är jag den enda som heter Astrid Karin..Margareta plockar jag inte in i det här sammanhanget för då kan det hända ytterligare någonting som missförstås och som kan försena busskortsutgivningen för vår del. Senaste gång frågade hon inte ens efter mitt skattenummer, varken på portugisiska eller engelska.😊

Allt kan bli hur roligt som helst på den här ön, bara man tar det med glimten i ögat. Så som jag känner folket här så är de varma och generösa och har temperament så det heter duga. 

                                          

                                                ************************

Gunnel var nyfiken på ponchastaven som jag visade på sista bilden i söndagens inlägg. 

Poncha hör Madeira till och är en traditionell alkoholhaltig dryck, gjord på aguardente de cana, (destillerad alkohol gjord av sockerrörssaft) honung, socker, antingen apelsinjuice eller citronsaft.

Även andra frukter används..

Drycken blandas till med ett verktyg som skapades här på Madeira just för detta ändamål. Officiellt kallas verktyget mexelote men är mera känt som caralhinho, vilket betyder liten kuk. Det är en muddlare. En speciell teknik används när de blandar till drinken.

Här på Madeira finns många ponchabarer, oftast välfyllda av både befolkningen och av turister, i all synnerhet av turister. 

Vi pratade om det här Melissa, min lärare i portugisiska och jag. Hon frågade mig om jag tycker om poncha. Jag har i stort sett bara prövat den traditionella- och så maracuja-ponchan. Jag sade som jag tycker, att poncha är gott men väldigt starkt. Själv kan jag dricka ca ett halvt litet glas. 

Tar jag hela glaset är jag yr i hatten länge efter.

Melissa skrattade och sade att man brukar säga att för madeirenserna är två glas absolut tillräckligt/max. Tar man flera glas än så då är man turist. Med tanke på den förklaringen är jag helt säkert ingen turist längre. Ponchan är god och läskande och om man inte förstår att rommen är stark så..då blir man yr i bollen. ...

😊

På Madeira säger man att poncha botar förkylning och det är jag själv ett levande bevis på. För flera år sedan då vi var här som turister och då endast i två veckor så blev jag akut förkyld, efter att vi  hade varit ute på en levadavandring i bergen. 

                                                  

I bussen ner till stan så bröt förkylningseländet ut och tanken var förstås att "shit, nu blir det att fira semestern i hotellsängen". Men goda råd är dyra. U. drog iväg med mig till en liten ponchabar i närheten av Mercado dos Lavradores, där vi satte oss ner och beställde en  poncha var åt oss. 

Vi fick vår poncha och jag lade för säkerhets skull till lite extra krut i min..ett Finrexinpulver. Förkylningen skulle botas i rappet. Jag drack ur hela glaset den gången och såg efteråt att det fanns Finrexin kvar i botten av glaset. Jag drog bort det sista pulvret ur glaset med fingret och slickade sen mitt finger rent så att jag fick allt det goda och nödvändiga i mig.

Ni skulle ha sett barägarens ögon. De tindrade som stjärnor på en adventshimmel och hans leende var som reklam för Colgate, allra minst. Han hade sannerligen en god poncha, när kunderna slickar glaset tomt. Han såg förstås inte att jag lade i förkylningspulvret innan. Jag gjorde hans dag och ponchan gjorde min. Det hör lite till här att man tävlar sinsemellan om vem som har den godaste ponchan. 

Jag blev frisk på momangen, innan jag egentligen hann bli sjuk. Glad blev jag också, t.om. fnittrig.

Så drick poncha om ni kommer hit gott folk, oberoende av om ni är förkylda eller inte! Ni kan ta den i förebyggande syfte om inte annat. Saúde! Skål! Kippis! 

Vi har själva en caralhinho som jag inte har använt ännu. Den har varit med oss till Åland och kommit tillbaka hit igen. Men att kalla den liten? 😉 Det är inte bara romarna som är lustiga, även madeirenserna är det. 

Om jag kommer att göra egen poncha är en annan femma. Man kanske ska dricka poncha lite oftare än vad vi gör och inte en gång vartannat år..men kanske jag kommer igång mitt i allt. 

Man kan aldrig veta så noga. Mitt i allt så får jag upp ångan.

Bröderna Royce har inte tid för någonting annat nu än att skifta fönster. Antingen är det RIM som gäller eller så är det barnen i huset nedanför oss..Det är rätt så skönt om jag får säga det. Ibland är det nödvändigt att få vara för sig själv lite också. De tycker säkert detsamma..

Till Åkes färgsprakande december bidrar jag med ett par foton som jag tog igår när vi gick över

Praça do Município,

 framför Stadshuset och sedan också gick in i detsamma där granen står. 

 

Dagens tanke: 

”Det är klokare att gå sin egen väg än att gå vilse i andras fotspår.”

Ha en bra tisdag alla!

                                                    Karin Eklund, Funchal, Madeira