Tvättstuge-nostalgi

  

 

Vi har nästan alltid intressanta diskussioner Uffe och jag, när vi sitter och äter middag.  Bara för någon dag sedan var det tvättstuga som kom på tapeten. Vårt samtal började med hur grävskopor såg ut i vår barndom. Vi är födda samma år, så vi har många gemensamma tidsnämnare. Mitt i allt så befann vi oss i våra barndoms tvättstugor. 

Tvätt till tork på luftigt ställe

I Uffes barndomshem vid Mannerheimsvägen i Helsingfors, så hängde man tvätten på vinden , sju våningar upp från tvättstugan. Man bar upp allting för hand i trapporna. De är tuffa de där fastlänningarna.🦾 Armstarka kvinnor, för kvinnor var det oftast som var hemma och skötte hus och hem, medan männen arbetade utanför hemmet. Så var det också hos oss på Köpmansgatan i Mariehamn. Min mamma stannade hemma ända tills jag började tvåan i folkskolan. Så var det då och tryggt var det framför allt

Jag gillar att gå förbi tvätt som hänger längs husväggar. Det doftar gott och känns hemtrevligt.

I mitt barndomshem så hängde man tvätten ute på gården, på linor uppspända mellan de stora träden. På vintern lade mammorna lakanen i snön så att de skulle blekna.... När det var riktigt kallt ute så var det kul att plinga lakan, pling, pling, plong. De frös till is på nolltid. Det tog inte länge förrän de hade torkat, frystorkat. 

Ingen vanlig tvätt, utan något helt annat i en skog på Teneriffa -16. 

************

Apropå vinter och snö, så var det hur vanligt som helst att vi ungar åt av den vita varan när vi blev törstiga. Där stod vi och tuggade på varsin snöboll nu och då medan vi löste våra småproblem. En morgon vaknade vi till röd snö..ett rött täcke hade lagt sig över allt det vita. En annan morgon var snön svartprickig. Man talade om Ruhrområdet och skorstenarna där. Efter det fick vi aldrig äta snö och lakanen lade man aldrig i det kalla vita igen för blekning. Förändringens vind drog med ett svep över oss. Det kände Uffe av också i huvudstaden. Miljöpåverkan skulle vi kalla det idag. 

I Câmara de Lobos längs strandpromenaden

Jag minns inte att man hängde tvätten på vinden, tre våningar upp i" vårt hus" på  tolvan. Kanske när det ösregnade men oftast hängde tvätten i långa rader ute på gården ändå. Kvinnorna sade bara "att det Gud väter, det torkar han" fastän ingen av dem var särskilt religiös av sig. Men så blev det ju..faktiskt. 🤔Tvätten blev torr! 

När mammorna hade fått fart på elden under bykgrytan i tvättstugan, så bykte alla samtidigt. Alla hjälptes åt, vi ungar var med på ett hörn någonstans och vevade nymodigheten pulsator-tvättmaskinens lilla "mangel" som pressade ut allt vatten ur kläderna, om inte annat. Vi stred om vem som skulle få veva Hoovern.  

Det stod som en enda ånga runt huvudet på oss, i all synnerhet under vintern då källaren var kall i sig. Stod man utanför på trappan och kikade in genom dörren, så såg man bara ben och fötter som rörde sig än hit än dit. En rätt spännande syn..

Det var trivsamt, alla hjälpte alla, både med tvättmedel, kokning av vittvätt och tillsyn av ungar som fanns där bland benen på de vuxna.  Vi var inte rika, vi räknades till fattiga arbetarfamiljer men vi var hur rika som helst. Vi hade det bra tillsammans.

Mammorna hade ett "tvättmedelsprogram" sinsemellan. De turades om att hålla tvättmedel för alla/varandra enligt ett oskrivet protokoll, det roterade på, men plötsligt en tvättdag så stannade "hjulen". Varför vet jag inte och det spelar ingen roll längre men något hände som blev orsaken till att mammorna stod där i tvättstugan, lite uppgivna, handfallna, med all tvätt som de hade lagt i blöt kvällen innan men utan tvättmedel, utan såpa. Vi var flera familjer så tvätt fanns det gott om att ta hand om. 

Rådiga tant Elsa som ägde båda husen på gården tillsammans med sin man Carl ( arbetsgivare till alla som bodde i husen 10 o 12.  Bostad ingick i lönen) kom samtidigt hem från ett av sina caféer i stan och tog sig ner för trappan till oss i tvättstugan för att säga hej. 

Hon såg uppgivenheten.."Äh, sade hon, nu får vi göra som tattarna gör." Så låste hon upp dörren till sitt tillsvidare hemliga utrymme i källaren och därinne på hyllorna fanns det s.k. rysstvål. ( Såpa).  Där  hade det varit fest! Jag var fascinerad av att se tandmönstret i de tvålar som råttorna hade tuggat på och tänkte på att det måste ha löddrat ordentligt i munnen på de fyrbenta. 

Rysstvålarna tillverkades i Finland för export till Ryssland under den period då Finland ingick i det ryska storfurstendömet ( till år 1917)

Så vem som helst förstod ju att rysstvålen som tant Elsa hade i sitt förråd var äldre än gatan, ja nästan äldre än staden t.om., när hon öppnade dörren till sina gömmor. Tvålen var tillverkad av björkaska blandad med animaliskt fett. Undra på att råttorna gillade att äta den.

När tvålen tillverkades så blandade man tvålmassan och packade den i en rektangulär järnram. Den såg exakt ut som den på bilden, men tvålen i gömmorna hade papper runt sig eller hade haft  det, för det mesta var slarvor efter framfarten av de fyrbenta med svans. Tvålen luktade inte gott...animaliskt fett äldre än gatan. Hmm...

                                          

Att tant Elsa hade så mycket tvål var förstås den stora fråga som ventilerades runt kaffebordet senare. Tant E. föddes i början av 1900-talet men ålänningar har alltid varit sparsamma och om sig och kring sig. Inte för inte så har ålänningarna kallats till Östersjöns judar. Inte helt snällt sagt då förstås..men de tog vara på och det då redan många år gamla, rysstvålslagret, hade förts från Hammarland till Mariehamn någon gång på fyrtiotalet då det andra världskriget pågick. Sen låg tvålen där bakom lås och bom i många år, bortglömd, ända tills den behövdes en dag i tvättstugan på Köpmansgatan 12. Gott och väl tyckte mammorna, annars hade ju råttorna bara ätit upp allting av den. Så sant så..

Tvålen, räckte till flera tvättdagars förbrukning. Pappret som fanns kvar runt tvålarna brann som bara den när det stacks in i elden under bykgrytan. Det fräste till och allt gick upp i rök. Så ville alla veta vad tattarna gör, för det visste ingen . "De hjälps åt när de gör barn", sade tant Elsa som den mest självklara sak i världen och gick uppför trappan och in till sitt. 

Tvätten blev skinande ren. Så var min barndom, kärleksfull, praktisk, rakt på, utan krusiduller. Vi ungar fick lära oss om livet som det var utan större åthävor. Naturligtvis, så tar jag till tant Elsas uttryck när goda råd är dyra och jag vet att jag kan hjälpa till på något sätt med det materiella i olika sammanhang. Folk tittar kanske lite konstigt på mig ibland men det bryr jag mig inte om. Jag kan bjuda på det! Jag tänker varma tankar om tant Elsa istället 💗 och säger "då gör vi som tattarna gör då"!

Det fanns färgstarka praktiska omtänksamma människor på Köpmansgatan. Där också, de finns faktiskt överallt. Som motsats till epitetet som Östersjöns judar så är ålänningarna mycket generösa och givmilda. De delar med sig hur mycket som helst när det verkligen behövs och inte endast rysstvål😉

Sen är det en annan femma om det gick till så som uttrycket vad gäller tattarna sade. Det var helt enkelt bara ett uttryck och inget mera än det. Betydelsen var i alla fall tydlig. Man hjälpte varandra på det sätt man kunde göra det på. 

Sköljningen gjordes i Svibyviken eller i Slemmern, beroende på vad vet jag inte, men jag tror att Slemmern låg mera risigt till med tanke på all latrin som gick rakt ut i viken. På den tiden var det inte så noga med reningsverk.  

Svibyviken och Slemmern är havsvikar som omgärdar Mariehamn. Även i Svibyviken fanns det avlopp rakt ut men lite längre bort från sköljhuset och så är den viken mycket djupare än Slemmern är.

Det var roligt att få vara med och skölja tvätten. Sen bar det iväg hem med allt igen, antingen på sparkkälkar vintertid eller med mjölkkärran övriga årstider. Ibland körde pappa oss alla på lastbilen om han hade tid. Upp på flaket med hela gänget och all tvätt. Tuta och kör...tvätten ska fram! 

Så hängdes tvätten upp på linorna. Jag räckte inte upp till linorna, jag var alltför liten till det men jag minns den fräscha doften av ren tvätt, då jag hjälpte till och lyfte upp den ur tvättkorgen åt min mamma. 

När allt var torrt, så skulle lakan slås och där var vi ju igen, vi ungar på gården, under lakanen som blev tak för oss när  mammorna stod och slog dem slätare innan de vek ihop dem på "rätt sätt". När de slog en extra hård snärt på lakanet visste vi som låg under det att nu fick det räcka..Jag slår inte lakan men jag viker dem på samma sätt som jag lärde mig som fyra-femåring ännu i denna dag.

Sen bar det iväg till Johanssons stora stenmangel på Skolgatan följande dag då lakanen hade fått några stänk vatten över sig.

Mammor och ungar gick i en lång rad uppför backen på Köpmansgatan till Skolgatan. Mammorna först med tvättkorgarna mellan sig och vi ungar på rad efter dem, de var som vilka ankmammor som helst med sina ankungar efter sig. Hela tiden kvackande, snattrande. Munnarna gick i ett minns jag. 

Mammorna ventilerade livets alla vardagshändelser medan vi småttingar stod på kanten till mangeln och såg på hur det gick till, förmanade att hålla händerna borta så att vi inte skulle komma i kläm...

Det var så det sociala sköttes på den tiden. Man "terapeutade" varandra medan det praktiska sköttes om. Barnvakt behövdes inte heller. Vi var ju med i händelsernas förlopp. Alla mammor tog hand om varandras ungar, vi hade många som fostrade oss. 

Det lät en hel del om stenmangeln. Med allt färdigmanglat  i tvättkorgarna så gick vi hemåt igen. Det tog sin tid att få rena kläder i linneskåpet. Men livet var mera familjärt och på ett annat sätt än i dagens läge.  

Det här kunde bli hur långt som helst men nu slutar jag med detta lilla bidrag till tvättens kulturhistoria.😉 

                                                                 😊😉😉

Vi, Uffe och jag, hade mycket roligt när vi kom ihåg hur man skipar rättvisa utan att någon vet om det. Jodå, men det får jag ta en annan gång. 

                                         

                                                            Karin Eklund, Funchal, Madeira