Harry

Jag är säker på att Vilda Matilda var med mig den gången då jag steg in i fel hiss på ett hotell i Helsingfors. Jag tror att det var på Kämp men jag minns inte helt säkert. Jag har sovit över på flera hotell i den finländska huvudstaden. Det var på den tiden då jag var gruppledare för Bikupan, Tupperware på Åland. Det var ett stort seminarium för Tupperware-ledare i Finland och jag som kom från Åland missade evenemanget de andra var med om redan under ankomstkvällen, nämligen att gå på konsert och lyssna på Harry Belafonte live. I och för sig så har jag alltid gillat honom alltsedan barnsben och Marys Boy Child men såå intresserad har jag aldrig varit av kändisar att jag skulle ta en tidigare resa till Helsingfors för att inte missa honom. Troligen var Praktiska Manda med någonstans i det hela. Snåla Manda stannade hemma och tog semester. Jag hade ju allting betalt av Tupperware.

  

Efter en skön dusch så lade jag mig istället i hotellsängen och såg på Törnfåglarna, serien i tv-n, kanske någon minns den? Om ni tror det eller inte men det bor en romantisk flicka i mig trots att jag kan vara väldigt krass och stå stadigt på  jorden. Jag grät floder. Fördämningarna brast till den där underbara musiken som hör den filmen till. Musik går rakt in i den här kvinnan...

Jag delade hotellrum med "the big boss" U. och när hon kom till hotellet efter konserten svävade hon fram över golvet. Hon var lyrisk...Belafonte hade kysst henne och en annan chef S. på handen när de hade bett om att få gå upp på scenen tillsammans under föreställningen i en paus. De hade gjort ett halsband åt Belafonte  av små, små TW-plastburkar, sådana vi brukade dela ut under demonstrationskvällar till alla som var närvarande. Jag trodde jag skulle dö där i sänghalmen när hon berättade det. Jag fick skrattanfall på skrattanfall när jag för min inre syn såg Belafonte stå där på scenen med ett långt halsband  runt halsen, med Tupperware-plastburkar och sjunga Banana Boat Song. När U. sade att hon inte kunde tvätta handen längre ja, då dog jag rakt av.  Respektlöst, jag vet... Jag är sån också ibland.

Följande morgon fick jag veta att Belafonte bodde på samma hotell som vi alla Tupperware-kvinnor gjorde. På morgonen berättade U. att alla skulle ta sig ner till foajén och vänta ut Belafonte som de visste att skulle bli hämtad från hotellet en viss tid. Hur de nu kunde veta det?"- Kommer du med?" -"Ja, om en stund så. ( jag var måttligt intresserad)  -"Ok, kom ihåg vilken hiss du ska stiga in i,"  föreläste U. för mig, "för att komma raka vägen ner till foajén där vi andra är." -"Självklart så ska jag stiga in i rätt hiss", sade flickan från landet som en stund senare steg in i fel hiss. 

En liten ynka personalhiss. Den var redan på väg uppåt, jag hann inte ens ångra mig och stiga ut igen, någon annan hade tryckt den till högsta våningen och denne någon steg in i den lilla hissen där jag redan stod. Gissa vem det var? Belafonte förstås! 

Han steg in i hissen och såg förvånad fastän vänlig ut och troligen hade han en Matilda han också på sin ena axel för vi fick hur trevligt som helst en stund. Trångt var det med stora bokstäver. Vi tryckte oss neråt och vi åkte åt det hållet för att plötsligt åka upp och så ner igen några gånger. Det var nog inte bara vi som tryckte på knappar, troligen tryckte även hans team och hotellets team på dem. De hade blivit av med Belafonte! Vi for upp och ner som skrattande jojos. Han var en väldigt trevlig prick den där killen som presenterade sig som Harry. Karin , sade jag och så skakade vi hand. Slutligen blev det ordning på åkandet, hissen stannade och vi tittade ut genom det lilla fönstret i hissdörren. Jodå, köket låg där, vi steg ut, golvet bar. Det var därifrån han kunde ta sig "osynligt" ut bakom ryggen på alla sina fans, lura dem, fick jag veta. Ni skulle ha sett kökspersonalens ansikten. Belafonte ja, självklart, det visste de ju, men vem var kvinnan han hade med sig? Ingen hade sagt något om en just då till synes yrvaken kvinna. Jag halvsov fortfarande och det var nog därför jag tog fel hiss..

Belafonte & Nat King Cole

Vi smög småskrattande iväg ut genom köket, via en bakväg till foajén, jag såg mina kollegor trängas vid ytterdörren, där en svart limousine stod utanför och väntade på stjärnan.

U. råkade vända sig om precis just då när Belafonte tog mig i hand och tackade viskandes för en trevlig hiss-tur. Så log han med hela munnen, vinkade glatt , några ur hans team anslöt och så försvann de förbi alla förvånade kvinnor/fans.  "Vart tog du vägen? undrade U, "var har du varit?" -"Jag har åkt hiss med Harry" svarade jag helt sanningsenligt. 

Så kan det gå när Matilda är med mig. 

Det är en av orsakerna till att hon är min favorit-axelvadd.

Jodå, jag har tvättat handen många gånger sedan dess. 

Jag har skrivit om det här tidigare på bloggen, men jag har tydligen plockat bort inlägget och gömt det någonstans i arkivet. Där jag inte hittar det. Kanske det är raderat helt enkelt. Jag vet att några av er som brukar läsa mina inlägg har varit med om det här tidigare. 

Ta det som en déjá vu, för det är precis vad det är.  

**********************************************************************************

La Belle Portuguese

Törnfåglarna ; Colleen McCullough

Det finns en saga om en fågel som sjunger endast en

gång i sitt liv, men då sjunger den vackrare än någon

annan varelse på jordens yta

När den lämnar sitt bo, söker den efter en törnbuske

och ger sig inte förrän den har hittat en sådan.

Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga

grenarna, fastnaglad på den vassaste och längsta

taggen.

I sitt dödskamp sjunger den vackrare än både lärkan

och näktergalen. En enda storartad sång till priset

av sitt liv.

Men hela världen stannar för att lyssna, och Gud ler

i sin himmel. Ty det bästa kan endast födas ur stor

smärta...

Så säger åtminstone sagan.

Karin Eklund, Funchal, Madeira