Tala om att göra bort sig...

Jag hade flera grottberättelser på lut senaste lördag men i och med att jag missade avgången lite grann i Hoppa på tåget så ändrade jag i det tilltänkta konceptet. 

Därför tar jag tag i en av grottorna idag istället.

Jag var på Cypern med min dotter och min ex-svärmor. Hennes son och jag hade skilt oss när vi tre drog iväg på en två veckors vistelse till Cypern. Ja, det hände mycket trevligt förstås men jag tänker inte bli långrandig som så utan det kommer att räcka mera än väl att jag berättar om när min dotter Nann och jag blev bjudna på fiskrestaurang i Ayia Napa av hotellets ägare Zacharias, en fin äldre man som tillsammans med sin fru bestämde sig för att vi två skulle få äta fisk som hette duga. 

Varför tänker jag inte berätta, det fanns förstås en underliggande orsak men den glömmer vi bort nu. Zacharias körde oss i sin skrangliga lilla beiga pickup genom öknen från hotellet där vi bodde, en smitväg, en för dem som ville dricka lite mera fick vi veta, till Ayia Napa. Vägen var knagglig, dammig och lite hur som helst. 

På vägen till Ayia Napa stannade Z. till vid ett litet kapell som heter Agioi Anargiroi Chapel...jag kan inte skriva namnet på cypriotiska/ grekiska. I dagsläget ser kapellet ut så som på bilden, då för drygt tjugo år sedan så såg allt betydligt enklare ut. Mera äkta, mera nära naturen och lite primitivare. Men likväl, det är samma kapell. För Z. var det viktigt att få visa oss kapellet och vi ville gärna se det vi också. På den tiden var kapellet enbart för ortsbefolkningen och det kändes som en ära att få komma med Z dit. När vi kom in i kapellet så hörde det till enligt den grekisk-ortodoxa traditionen att var och en som besökte kapellet skulle kyssa madonnabilden som hade målats på kalkväggen i förrummet. 

Jag brukar klara av det mesta men jag kunde inte kyssa madonnan...jag tänkte på alla som hade kysst henne redan och som hade lagt sina salivminnen där på kalkväggen. För Z. var det inget problem, han pussade upp henne ordentligt flera gånger. Madonnan som så var inte ett problem för mig men tanken på alla som hade kysst henne klarade jag inte av. Nå, jag rörde försiktigt vid henne med händerna istället, visade vördnad på mitt sätt och böjde mitt huvud. Z. såg nöjd ut. Nann klarade sig förbi det hela på ett magiskt sätt...

Så här långt nådde vi aldrig in i kapellet. Det var låst, men grundtanken var ändå att Z. ville visa oss grottan som ligger under kapellet . Så sagt och gjort...

På den tiden fanns det ingen skylt alls...bara en antydan till stig på den torra steniga marken. För övrigt så var Ayioi Anargyroi ett helgon. I grottan dit vi var på väg, hade det funnits en ikon av Anargyroi men plötsligt så var den försvunnen. På den tiden tog man sig till grottan enbart från havet, via havet. Men en fiskare hade hittat ikonen och gav den till "församlingen" som sedan uppförde kapellet ovanför grottan. 

Kapellet är från 1950-talet. 

Nu för tiden har man hur lätt som helst att ta sig till grottan. Då detta begav sig fanns ingen så fin trappa, utan vi höll oss i ett rep som var fastsatt på något sätt och krånglade oss ner till grottan. 

Jag minns att Z. som gick efter mig manade mig till försiktighet, att titta efter var jag lade mina fötter. Nann kom efter honom..Grottan som så är inte särskilt stor alls men betydligt mycket större än

 Kyrkan i Getabergen som jag skrev om HÄR. 

Det var förstås vått därinne i mörkret..men vi stegade på inåt

Lite längre in än så här gick vi...men inte så mycket längre in ändå. Det blev lågt i taket, vi måste böja oss. Men i ett av bergskaren, där det fanns vatten som Medelhavet hade svept in kupade Z. sina båda händer och tog upp vatten i dem och räckte mig sina båda händer som om det var en skål han gav mig. 

Vet ni, jag drack vattnet ur hans händer!....och det var ju inte alls meningen, jag skulle ta vatten och stänka mig med det välsignade, men jag drack det salta (fy bubblan) Medelhavsvattnet och jag minns hans förvånade ögon, jag hörde hur Nann höll på att få dåndimpen bakom mig när hon väste "mamma"! Stackars barn...😉

Men Z. fann sig, han tog nytt vatten och smekte det över mitt ansikte, tog nytt vatten igen och stänkte det över hela mig..Han tyckte säkert att det behövdes

Tja, jag minns inte annat än att vi tog oss därifrån, jag mera eller mindre som en dränkt katt och så körde Z. oss vidare till Ayia Napa och fiskrestaurangen. Jag fullständigt impregnerad av välsignat heligt vatten, både invändigt och utvändigt. 

Herr Zacharias och Karin, ungefär...

Z. visste exakt vad han ville ha, en tallrik fylld av små fina grillade fiskar, de såg ut som nors men var kanske sardiner. Jag bad om samma sak, ville följa värdens val och Nann tog räkor. Z. drack och åt, hela fiskarna försvann så där bara precis lika lätt som det alkoholaktiga försvann. Flera glas, ett glas för varje fisk? 

Jag hade ett glas vitt vin, som jag läppjade på men jag åt inte fiskhuvudena, dem lämnade jag i en liten hög för sig. Ni skulle ha sett Z.:s min, haha..ja, det slutade med att jag åt upp alla huvuden jag också. Nann tittade på mig med stora ögon där jag satt och åt så det knastrade om mig. Jag kände mig som en katt men blev glatt överraskad för huvudena var jättegoda. Må det knastra men huvuden äter jag igen...där sitter smaken, gott folk! Mjau! 

                      Nu har jag inget foto av Medelhavsmånen, så ni får nöja er med månen från senaste natt. 

Sen förstod jag förstås varför vi tog promillevägen tillbaka till hotellet. På vägen sjöng Z. cypriotiska folkvisor för oss, flera stycken medan den lilla pickup-en slank än hit, än dit. Tack och lov att det var en öken vi körde igenom. Inget dike, kanske någon sten och buske ibland men...Ja, han borde inte ha suttit vid ratten men vi kom hela hem efter att Nann och jag hade tackat honom med att sjunga

 "Så skimrande var aldrig havet" och Z. rörd till tårar lämpade av oss utanför sitt hotell. Han körde vidare i natten hemåt, vi steg ut på vår balkong och såg på den vackra stora fullmånen innan vi gick och lade oss ...svärmor sov redan. Märkligt nog så blev hon inte bjuden att komma med, men Z. tyckte inte särskilt mycket om henne och då blev det som det blev. En del människor förställer sig inte, utan är rakt upp och ner.

 

Följande dag kom han med en flaska cypriotisk brandy och nötter som han gav henne. Hon stoppade gåvan i kappsäcken och jag viskade något om att han vill nog att du ska äta och dricka det tillsammans med honom. Vilket han ville att vi alla skulle göra. Men han hade förstått det hela, min ex-svärmor fick en hel flaska brandy till att lägga ner i sin kappsäck för hemresan. Nanns farmor såg jättenöjd och glad ut hela vägen hem från Larnaca till Helsingfors...

Så här blev det här grottminnet, lite utbrett men uppriktigt sant och rakt på. Jag brukar inte heller förställa mig, vilket ni kanske redan har märkt. 😉

Varje jul hade familjen Z och min familj kontakt flera år efteråt. Nu lever Z. inte längre annat än i vårt minne av kvällen i grottan där jag blev helimpregnerad av heligt välsignat vatten. Däremot har vi fortfarande  kontakt med Z:s son och hans familj💗vilket känns jättebra. 

         

                                            Karin Eklund, Funchal, Madeira