Hoppa på tåget/ 29/ Grotta

Håhå, bästa lokförare Åke och alla ni andra som är med på tåget. Idag höll det på att gå helgalet för min del, för jag hade nästan hoppat ombord på tåget som för oss till ordet MOLN. I absolut sista momangen insåg jag misstaget och hoppade snabbt av det tåget för att hoppa ombord på dagens tåg som för oss till destinationen GROTTA istället. Så nu är Moln klart inför nästa avgång om en vecka. 

Jag får skylla lite på värmen, tror jag. Hjärnan är aningen mjuk av vädret här hos oss på Madeira. 

 Vem som helst som känner för det är välkommen med ombord. Säg till åt Åke så ordnar han med sittplats och att du syns bland länkarna till de andra som är ombord. 

Jag har samlat på mig en hel del grott-bilder under åren, men när jag nu var lite vilse i pannkakan om vart vi var på väg idag så får jag göra en liten kontramanöver och tänka om vad gäller det koncept jag redan hade tänkt mig att jag skulle jobba vidare på. Nu blir det lite annorlunda istället.  

Vy mot Norrhavet


Jag tar mig tillbaka till Geta, Åland en liten stund för att kunna presentera grottan som gömmer sig i Getabergen. Nå, gömmer och gömmer sig är att ta i, för vägen dit är bra utmärkt nu för tiden, det är bara att följa pilen.

Urberget














Grottan syns knappt alls och den är inte särskilt stor eller imponerande men den har haft sin stora betydelse. Djupviksgrottan är ett av namnen den bär. Kyrkan är ett annat för att det har hållits både gudstjänst och predikan i den. 

Under den Stora ofreden år 1714 förrättades gudstjänst i grottan. Ryssarna brände ner gårdar och många geta-bor gömde sig i grottan, medan de väntade på båtar som skulle föra dem till Sverige. Resan var farlig och väntan blev lång. På söndagarna togs psalmbok och postilla fram och den lilla församlingen i grottan höll sin andakt i urberget. 

Just en sådan söndag, hörde man ryssarna komma strövande. De sköt och ropade till varandra. Det var tydligt att de letade efter folk och fä som gömde sig. Det värsta var att de kom tillsammans med spårhundar! 

Ingången till grottan

Plötsligt så stod där ett vidunder till hund i grottöppningen, morrande, med gnistrande ögon och bakåtstrukna öron. En handlingskraftig Geta-kvinna kastade hastigt en filt över den dreglande besten. I ett huj tog hon av sig strumpebandet och ströp hunden med det.  
Ryssarna hörde inte längre något skall och förlorade spåret. 
Folket i grottan kunde avsluta gudstjänsten med ett samfällt Fader vår och fräls oss ifrån ondo. 

Hur kan jag veta allt det här? Som alltid så har det berättats från generation till generation genom tiderna som har gått och någon/några har skrivit ner allting så att det som en gång var inte skulle glömmas bort. 


Det sägs att det fladdrar ett tyst väsen över grottan. Än idag flyger han, utan frid och försoning. Så har han gjort sedan den olyckliga söndagen år 1714 då han våldgästade en Herrens gudstjänst. För den oinvigde kan han tyckas vara en fladdermus. Men osalig är han, den ryska hunden, som hade alltför gott väderkorn. 


 

Jag hade flera grottor jag tänkte berätta mera om, men idag blir det så här. 

Som alltid ska man ta berättelser som har vandrat under en lång tid från mun till mun med en viss skepsis. Det som en gång var sant kan bli en helt annan sanning längre fram i tiden. 

Men visst är det trevligt med berättelser eller hur?

Faktum är att det finns en annan berättelse om två åländska kvinnor som under samma tid då ryssarna härjade under Stora ofreden, var i Arholma på den svenska sidan. Där gömde sig åländskorna också i en grotta och tog livet av en rysk hund som spårade dem. Åländskor med strumpeband ska man inte leka med😉

Nästa vecka blir det Moln som vi ska skriva om 

Följande tågresor efter det ser ut så här: 

Aug.

         03.        Veteranbil
         10.        Ett annorlunda konstverk
         17.        Kapell
         24.        Tårta
         31.        Natthimmel, fenomen


                                                         Karin Eklund, Funchal, Madeira

Kommentarer

Åke sa…
WOW vilken story! ja Ryssarna var inte nådig, kylig kvinna med filten. De var även här och härjade och brände ned hus. Ett lämnade dom kvar här på ön, där bor numera en kamrat som han ärvt. Huvudgården är riven (var för sliten av tidens tand) Men ladugården och sommarhuset står kvar och övriga byggnader bevarar han. Men Ronny fick bara bygga en liknande gård för byggnadsnämnden. Tack för länken och jag önskar en fortsatt trevlig lördag.
Znogge sa…
En mycket bra berättelse ja! Åländskor är alltså inte att leka med då förstår jag ;-)

Kram och god lördag!
LillaSyster sa…
Du borde göra en bok av alla dina berättelser =)Ha en fin lördag
Guldkryckan sa…
Vilken tur du kom med på rätt tåg till sist, underlättar ju betydligt. ;)
Spännande historia där verkligen, tackar för detta.

Tack också för jättefina bilder, ha en fin lördag. :)
byblixtra sa…
Det var dramatiska berättelser om vad som hände under Stora ofreden.
Karin sa…
Vilken rådig kvinna! Jag vill gärna tro att historien är sann. Jag har en systerdotter som är historisk textilexpert och hon har vävt, virkat och flätat strumpeband, typiska för olika århundraden. Tack vare henne vet jag att strumpebanden på 1700-talet var ganska rejäla saker, som man lätt kan strypa en hund med!
Åke,

tack! ja storyn är det inget fel på..
Man måste vara om sig och kring sig som det heter på Åland. Du eller jag, tänkte hon säkert när hon tog livet av hunden. Ryssarna var inte nådiga alls.
Kul med din kompis och hans bevarande av byggnaderna. Bravo.
Tack detsamma!
Znogge,

tack! Ja, de som har strumpeband ska man vara extra försiktig med. Jag själv är helt ofarlig, äger inte ett endaste litet strumpeband längre.

Lördagskram !
LillaSyster,

tja..tack i alla fall för tanken, men jag håller mig på den här nivån och skriver "bok" på bloggen istället.😊
Ha en fin kväll!
Guldkryckan,
ja, det skulle ha känts som att vara bland molnen annars😉
Det var inte lätt för folk under Stora ofreden, Ryssen var inte precis gullig.

Tack detsamma!

Byblixtra,

Stora ofreden var allt annat än rolig..folk tömde Åland och rymde till Sverige. Usch säger jag för krig och maktspel.
Karin,

ja, till en viss del tror jag också att historien är sann men jag märkte att det fanns en nästan likadan historia på svenska sidan och åländskor var med i dem båda..I och för sig så hörde Åland till Sverige på den tiden, det kanske fanns åländskor i flera grottor lite här och där?😉
Jag ringde min dotter för att prata om en annan grotta som hon och jag var i när vi var på Cypern tillsammans. Jadu, sade min dotter, fråga mig mamma för jag är grottexpert!
Vi har det kanske i generna det här med grottor mitt i allt? Dåligt självförtroende lider inte min dotter av i alla fall😊. Tänk att jag har fött fram en grottexpert!! Jag visste det inte ens själv.

Ja, strumpebanden skulle hålla och de höll, de gjorde dem ju själva. Bra att ha ifall att man behöver strypa någon;).
Paula sa…
Det var inte oväntat att du skulle ha en del att komma med även på detta temaord! Molnen får skingra sig ett tag, jag har inte hittat några särskilt häftiga ännu. Grottor ja, där trivs både fladdermöss och andra osaliga andar. Hu, blött och fuktigt, mörkt, nääää gillas inte! Men om jag får hålla handen med en stadig näve kanske jag skulle försöka närma mig. Grottorna kring Mallis stränder där man gick in med båt var ju bara läckra och inte ett dugg skrämmande. Om det nu var stalaktiteter eller de andra som hängde längs grorrväggarna....Nu svamlar jag inte mer. Bra jobbat, jag hoppas på några lagom molniga dagar att studera himlen under.
BP sa…
Visst är det roligt med berättelser och skrönor. Och självklart förvrängs innehållet successivt. Det är ju det som är charmen - tycker jag då;-)
Det är lite roligt att det inte är många som visar bilder inifrån grottor. Undrar varför;-)
Paula,

Tack!
Ja, molnen får skingra sig ett tag, vänta en vecka till.
Haha, osaliga andar. Ja sådana finns det också men de behöver inte hålla sig till grottor enbart.
Kyrkan, getagrottan är liten...och faktiskt rätt så torr..
Lycka till med molnsöket!

BP,

ja, det är ju det som är roligt med skrönor och det är ju därför det blir skrönor också. Det läggs till och det dras ifrån. Jag håller med om att det är charmigt.
Jag kommer att visa foton inifrån en grotta endera dagen, en av dem jag har på lager ska jag lägga ut..
Getagrottan är väldigt liten...inte mycket att hänga i julgranen precis, trots att den kallas till Kyrkan.
Bra fråga! 😉
Modigt av kvinnan att ta hand om hunden på det sättet vilket också räddade livet på henne och de andra i grottan. Vilken häftig historia som har levt vidare.
Hannas krypin,

jag kan tänka mig att det var det enda alternativet hon hade. Antingen hunden eller så hon och alla de andra som var i grottan. Ibland måste man vara snabbt framme med strumpebandet.
Anonym sa…
Oj,oj,oj vilken berättelse. Den tackar jag för. Och vilka fina bilder. Grottan ser så stor ut så jag tror faktiskt att t.o.m. jag skulle våga mig in i den. / Anna-Lena, mammselen
Kul, fyra av våra barnbarn har krupit i olika grottor denna vecka! Från 2-10 år
Mammselen,

tack själv, grottan är så där lagom stor, inte skräckinjagande alls. Jodå, du skulle våga helt säkert. Jag kan tänka mig att sova där ..även om en osalig rysk hund svävar på därutanför.
Hanneles bokparadis,

du har riktiga grottmännisko-barnbarn. Härligt! 😊
Märtha sa…
Grottor - nä, inget för mej. Och inte finns det grottor här heller, precis. Historien var verkligt bra! Det kan innehålla ett uns av sanning, även om jag betvivlar att det handlade om ett strumpeband... Kvinnor är rådiga och reagerar direkt! Har besökt några grottor i Sydafrika, alltid lika glad när jag kom ut i dagsljuset!
Märtha,

hur sann historien är får vi väl aldrig veta...ett uns av sanning kanske. Strumpebanden lär ha varit av speciellt bra handgjort "virke" enligt Karin högre upp här i kommentarsfältet. Hon tror på historien för att strumpebandet nämns..
Visst ska vi hålla oss i dagsljuset, absolut. Där vill jag helst vara jag också även om jag inte är helt rädd för att vara i grottor heller. Beroende på storleken..

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Öronbedövande