Hoppa på tåget/ 29/ Grotta

Håhå, bästa lokförare Åke och alla ni andra som är med på tåget. Idag höll det på att gå helgalet för min del, för jag hade nästan hoppat ombord på tåget som för oss till ordet MOLN. I absolut sista momangen insåg jag misstaget och hoppade snabbt av det tåget för att hoppa ombord på dagens tåg som för oss till destinationen GROTTA istället. Så nu är Moln klart inför nästa avgång om en vecka. 

Jag får skylla lite på värmen, tror jag. Hjärnan är aningen mjuk av vädret här hos oss på Madeira. 

 Vem som helst som känner för det är välkommen med ombord. Säg till åt Åke så ordnar han med sittplats och att du syns bland länkarna till de andra som är ombord. 

Jag har samlat på mig en hel del grott-bilder under åren, men när jag nu var lite vilse i pannkakan om vart vi var på väg idag så får jag göra en liten kontramanöver och tänka om vad gäller det koncept jag redan hade tänkt mig att jag skulle jobba vidare på. Nu blir det lite annorlunda istället.  

Vy mot Norrhavet

Jag tar mig tillbaka till Geta, Åland en liten stund för att kunna presentera grottan som gömmer sig i Getabergen. Nå, gömmer och gömmer sig är att ta i, för vägen dit är bra utmärkt nu för tiden, det är bara att följa pilen.

Urberget

Grottan syns knappt alls och den är inte särskilt stor eller imponerande men den har haft sin stora betydelse. Djupviksgrottan är ett av namnen den bär. Kyrkan är ett annat för att det har hållits både gudstjänst och predikan i den. 

Under den Stora ofreden år 1714 förrättades gudstjänst i grottan. Ryssarna brände ner gårdar och många geta-bor gömde sig i grottan, medan de väntade på båtar som skulle föra dem till Sverige. Resan var farlig och väntan blev lång. På söndagarna togs psalmbok och postilla fram och den lilla församlingen i grottan höll sin andakt i urberget. 

Just en sådan söndag, hörde man ryssarna komma strövande. De sköt och ropade till varandra. Det var tydligt att de letade efter folk och fä som gömde sig. Det värsta var att de kom tillsammans med spårhundar! 

Ingången till grottan

Plötsligt så stod där ett vidunder till hund i grottöppningen, morrande, med gnistrande ögon och bakåtstrukna öron. En handlingskraftig Geta-kvinna kastade hastigt en filt över den dreglande besten. I ett huj tog hon av sig strumpebandet och ströp hunden med det.  

Ryssarna hörde inte längre något skall och förlorade spåret. 

Folket i grottan kunde avsluta gudstjänsten med ett samfällt Fader vår och fräls oss ifrån ondo. 

Hur kan jag veta allt det här? Som alltid så har det berättats från generation till generation genom tiderna som har gått och någon/några har skrivit ner allting så att det som en gång var inte skulle glömmas bort. 

Det sägs att det fladdrar ett tyst väsen över grottan. Än idag flyger han, utan frid och försoning. Så har han gjort sedan den olyckliga söndagen år 1714 då han våldgästade en Herrens gudstjänst. För den oinvigde kan han tyckas vara en fladdermus. Men osalig är han, den ryska hunden, som hade alltför gott väderkorn. 

 

Jag hade flera grottor jag tänkte berätta mera om, men idag blir det så här. 

Som alltid ska man ta berättelser som har vandrat under en lång tid från mun till mun med en viss skepsis. Det som en gång var sant kan bli en helt annan sanning längre fram i tiden. 

Men visst är det trevligt med berättelser eller hur?

Faktum är att det finns en annan berättelse om två åländska kvinnor som under samma tid då ryssarna härjade under Stora ofreden, var i Arholma på den svenska sidan. Där gömde sig åländskorna också i en grotta och tog livet av en rysk hund som spårade dem. Åländskor med strumpeband ska man inte leka med😉

Nästa vecka blir det Moln som vi ska skriva om 

Följande tågresor efter det ser ut så här: 

Aug.

         03.        Veteranbil

         10.        Ett annorlunda konstverk

         17.        Kapell

         24.        Tårta

         31.        Natthimmel, fenomen

                                                         Karin Eklund, Funchal, Madeira