ioiô/ojojoj-atjooo!

Ungefär så, känner jag mig just nu. Tanken var att jag mera eller mindre skulle virvla in som en yster och glad vind här i bloggvärlden igen efter mitt lilla blogguppehåll, men shit happens. Ett sjö-scoutvirus från Lidingö, Stockholm har däckat mig. Här lever jag i världens välmåga utan att ha haft varken corona eller annat i förkylningsväg på flera år men så kommer det där viruset med den efterlängtade dottern då hon steg ombord på planet hit till oss...Hon hade dagarna innan varit ledare på ett scoutläger i Sveriges avlånga land och förskaffat sig smittan av snoriga sjöscouter. Väl landad här så slog det till det där viruset från Sverige.  Något som golvade mig rejält. Jodå, jag är på gång igen, så envis är jag men jag är trött så in i baljan. All energi jag kan uppbåda går till det portugisiska språket, lite tvätthäng på terrassen, lite matlagning men inte desto mera än så just nu.  Jodå, Uffe är ännu mera golvad än vad jag är...här sympatiserar vi med varandra, må ni tro. Men ont krut förgås inte så lätt... 

Men hur som helst så hoppas jag att ni har förståelse för att jag är så tråkig som jag är när jag inte tittar in till er så som jag brukar. Jag kommer i sinom tid men då när jag har hämtat krafter igen för att kunna koncentrera mig på vad ni har skrivit. 

I stora drag så här långt kan jag berätta att jag har haft toppendagar med min dotter. Det är bra att bli en ung mamma, när dottern blir äldre så har hon nästan blivit lika gammal som sin mamma...märklig är företeelsen men så känns det. Vi blir som ett par systrar även om jag alltid kommer att vara mamman. 

Och bra var det förstås att mamman fanns här och kunde ta hand om den där förkylda dottern. När varken piller eller annat hjälpte tog mamman till häxkonsterna som hon brukar. Ner med patienten i sängen, på med varma yoghurtomslag på bröstet, ungefär så där som när man radar ostskivor på varandra, plast på det och så varma täcken över alltihopa, flera lager. Sen låg det där livet som kom till världen via mig och sjöng "Burning Love" a´la Elvis Presley...och givetvis så måste ett par svarta glasögon på. Jag brukar inte visa foton av mina nära och kära men en liten hämnd ger jag mig på för viruset som tog över här hos oss på grund av scoutledaren...

Själv lägger jag mig snart ner precis som kaninen här ovanför 

Hav förtröstan, jag ska snart komma in här igen och visa foton från blomsterfestivalen, från våra trädgårdsvandringar, strandpromenader etc....någon levadavandring blev det däremot inte och det är virusets fel. Lite RIM blir det också.. Men det kommer flera dagar i öster om livet vill. 

Nu vet ni varför jag är så inaktiv...jag bubblar av iver att skriva och berätta men då ska den där orken också finnas till. Nu over and out...vila, vila gäller. 

Allt gott !

                                             En förschyld Karin Eklund, Funchal, Madeira.