Hoppa på tåget/ 7/ Maskot
Lokförare Åke sitter vid spakarna och kör igång tåget idag igen...nu mot ordet Maskot.
Jag hänger med i en av vagnarna också idag.
Ordet maskot betyder i korta ordalag någonting som bringar en lycka.
Jag var nio år och min bror Krister var 18 år . Han hade gjort sin andra resa ute på havet som sjöman och när han kom hem igen så gav han mig en liten speciell gåva. Lucky Karin, står det på näsduken som jag fick. I Kairo hade han låtit någon skriva mitt namn på den...
Alltsedan dess har jag haft den med mig i livet. Den kom hit till Madeira i min plånbok och där finns den fortfarande. Den betyder mycket för mig, Störst var känslan av att Krister tänkte på mig, sin lillasyster när han var i Kairo. Så var min tanke när jag fick gåvan. Jag blev jätteglad när jag fick den och jag minns att vi stod i våra föräldrars sovrum då han gav den åt mig.
Sen har den med tiden blivit den där speciella lyckobringaren...eller så har jag tänkt på den själv. Den har varit och är min maskot. En maskot som också får mig att känna närvaron av en älskad bror, död sedan drygt tio år.
Jag fick en brevpärm av papyrus samtidigt. Den har jag inte kvar längre, jag gav den för något år sedan till Kristers son Mikael men även den kändes som en lyckobringare. Som den lillasyster jag var så kände jag mig både stolt och mallig som hade fått någonting som kom så långt, långt bort hemifrån och att jag hade fått den av min bror som betydde så mycket för mig.
Den har varit med länge nu och jag hoppas att den kan vara det länge än...
Faktum är att jag aldrig har tvättat den och det kanske börjar bli dags? Skulle någon ta fingeravtryck på den så finns både Kristers, den egyptiska hantverkarens och mina på den. Gamla som gatan vid det här laget. Om jag vågar mig på en tvätt så måste det ske med varlighet. Den är fortfarande vikt på samma sätt som den var då jag fick den.
Nu är den åter lagd i min plånbok, inte för att den ska bringa mig lycka vad gäller mängden pengar utan för att jag fick den av min kära bror som önskade mig allt gott på min väg i livet.
De var sådana båda mina bröder, varmhjärtade, goda och generösa. De ville mig väl och jag givetvis dem.
Fred gav mig ett silverhjärta i sin tur från sin första resa på havet..jo, vad gör lillasystern, då fyra år? Fred var sexton år äldre än jag. När hon hade fått kedjan fäst runt sin hals så sätter hon sig ner och täljer på en barkbåt ute på balkongen, lägger hjärtat i munnen och tuggar samtidigt på det medan hon koncentrerad fixar till en båt. Hjärtat var av silverplåt så märkena fanns där för evinnerliga tider. Täljkniven slant och lillasystern fick knivsudden i sitt vänstra öga. Jisses så det sved, ett litet, litet ärr finns det fortfarande som påminner mig om den händelsen, numera ett kärt minne.
Naturligtvis så blev det gråt och tandagnisslan just då och en märkbart irriterad äldsta bror. Suck och stön för småsystrar och skitungar! Hon tuggade märken på hjärtat hon fick och så får hon kniven rakt i ögat..men allt gick bra 😊😍 Jag minns allt detta hur bra som helst, t.om hur det doftade om barkbåten och hur silverhjärtat smakade, hur ögat sved och känslan av att jag nog var en liten prövning för min äldsta bror just då.
Det var mina maskotar det, i kärt minne bevarade.
De andra som brukar vara med i Hoppa på tåget har jag länkat till här nedan..
Kommentarer
Tur i oturen där med kniven och ögat.
Önskar dig en fin lördag. Kram
ja, den är fin, fastän det medges att jag inte riktigt visste vad jag skulle skriva om maskot men så kom jag på vad jag hade i plånboken.
Tack Åke, ha en fin lördag du med! Självklart så länkar jag...
ja, just det, syskonkärlek! 💗Jag var så många år yngre än mina bröder men likväl så kände vi starkt för varandra och äldre jag blev närmare dem i ålder blev jag. Sinnrikt är det eller hur?
Ja, det kunde ha gått dåligt med ögat men jag hade tur...
Önskar dig detsamma!
Kram!
Även hos mig är en näsduk inblandad men inte på samma personliga vis.
Önskar en fin lördag.
ja, den är fin bara i sitt affektionsvärde den gamla näsduken som jag bär med mig genom livet. Kairo var jättelångt borta på den tiden. Allt förändras
Jag hade turen på min sida, det gick bra.
Så är det, det är lätt att lägga in halsband i mun när man är en liten tös i världen. Reflexmässigt antar jag...
En gemensam nämnare har vi i dag 🙂 förstår jag.
Önskar dig detsamma! Kram
Tack! 💗
Näsduken är ett fint minne för min del, verkligen. Den har bara blivit min maskot..och var nog så menad från början också.
Lite tur var det kanske att jag hade hjärtat i munnen när jag fick kniven i ögat...barn är barn.
Absolut så är det ett minne, även det lilla ärret. Fint minne dessutom förvandlades det till...så kan det gå.
Vilka fina och omtänksamma bröder. Så fina minnen och att du har näsduken kvar och med dig nu. Jag tycker om ägodelar som berättar historien om ägarens liv, och det gör ju dina maskotar i allra högsta grad.
Ha det gott!
Mvh,
Anneli i Dalarna
P.S. Tack för din kommentar i min blogg. Jag blev så glad. Njut av vackra Madeira.
ja, de var fina och varma båda två.
Jag är likadan, gillar ägodelar som berättar någonting, som har en historia. Lite själ på något sätt.
Ha det gott du med Anneli!
Jag är glad i min tur att du tittar in här. Tack!
Silverhjärtats story kunde ha gått riktigt illa. Ja, inte storyn då, men väl arbetet med kniven. Jag ryser när jag läser det.
ELoge till ett annorlunda bidrag till temat:-)
Trevlig helg!
Stort tack för detta.
Ha en fin fortsättning på helgen
🙏
ja, den är fin, det tycker jag också som är part i det hela.😊
Jag hade tur, kanske det på-tuggade hjärtat stod mig bi mitt i allt. Det gick bra, det viktigaste av allt.
Tack🙂 !
Slutet gott, allting gott.
Jag hade snälla bröder, absolut!
Tack detsamma!
tack snälla du!
Tack detsamma! 🙂
tack! 😊
ja, det är fina minnen jag har och jag vet att det snudd på är lite unikt att ha dem. Tack ! 😊 Ha en fin måndag!
Jag ligger efter i mitt bloggschema, Daniel har ju varit sjuk senaste två månaderna, det har gått upp och ner, och jag har inte orkat vara så social. Bara en liten förklaring, jag uppskattar stort alla mina bloggvänner, och du tillhör i allra högsta grad dem, men ibland kommer livet emellan. Ha en fin ny februarivecka. Kram från pörtet
åh, tack! 💗
Jag var den femte i syskonskaran, sladdisen, den som egentligen inte skulle komma alls men som ändå gjorde det. Två av mina syskon dog som små, Anna var 4 månader och Erik var 4 år (eldsvåda)...Krister var då 2 år, Fred 7 år. Jag kom sju år efter min syster som jag inte har träffat, inte Erik heller i egentlig mening. Så jag blev ensambarn kan man lugnt säga.
Ja, jag har kommit fram till att näsduken får vara otvättad hela mitt liv ut..den har ju klarat sig så här långt så ...
Kniven var en puukko och jag var ju bara fyra år, visste inte att jag höll kniven fel. Jag höll den i vänster hand fastän jag var högerhänt. Jag måste ju hålla i silverhjärtats ked med höger hand förstår du! ;) Jag lärde mig efter den olyckan och jag vässer mina knivar varje gång jag ska använda dem...rena skärsliparljudet hörs här dagligen..Knivar ska vara vassa.
Jag har anat att det är så Paula, tänker ofta på dig och din Daniel. Jag finns här, känn ingen stress utan ägna din tid åt Daniel och dig själv. Allt har sin tid och en liten sjuk och gammal hund ska ha all tid den kan få, utan vidare.
Allt gott och många varma kramar från Karin på gränden 💕