Det blinkade till

när jag tände lampan i köket. Den ena LED-lampan i kupan slocknade, tändes igen och var allmänt vimsig. "Nu måste jag byta lampor i taket", sade jag åt Uffe. Mitt i allt så lyste lampan hur bra som helst? Den andra LED-lampan fick nojan, blinkade, slocknade, tändes och så där  höll det på en stund. LEDlamporna turades om att blinka, slockna, tändas. Ungefär som om de hade ett gnistrande samtal med varandra. Förundrat stod jag där under hela härligheten och tittade med stora ögon på spektaklet i taket

Så lugnade sig allt, lamporna fungerade perfekt igen men hade fått sällskap av någon därinne i kupan. Någon som rörde sig än hit, än dit. 

En stor kackerlacka kom in via elledningen i taket! - "Allt ska man vara med om också", sade jag och förmodligen tänkte kackerlackan detsamma om den kunde tänka alls efter färden via elledningen ner i lampkupolen. Den var i säkert förvar därinne, jag antog att den inte ville ta sig ut samma väg som den hade kommit in. Jag höll ögonen på den. Den var inte död, den rörde sig sakta, sakta. " Jag borde ta livet av den"...men

vi var på språng och var redan aningen sena till det som väntade. Jag hade inte tid att ta bort den, döda den. När vi kom tillbaka flera timmar senare var den fortfarande vid liv.  Vilken seg rackare den var. Dessutom kanske elektrifierad. Sen kröp den där lilla forskaren fram inom mig igen. Att ta livet av den kom inte på fråga, hur länge tänker den överleva? blev frågan istället. Den levde i ca 12 timmar. 

Nu blir det klättra av för att ta ner lampan och tvätta den. Sen väntar en liten enkel begravning i soppåsen för kackerlackan. Jodå, jag ska sjunga något för den , det hör till i min familj att alla får en sång med sig när de har vandrat vidare. Kanske jag sjunger Elektricitetsvisan? Ser ni glimten i mitt öga?

 😉Faktum är att jag tar kackerlackor av daga med jämna mellanrum, dock inte inomhus utan i förrådet där det är fuktigt  och förstås utomhus. Jag hoppar jämfota på dem om jag inte lyckas få tag på dem på annat sätt. De är lustiga, ser ut som om de lyfter på kjolarna och springer för brinnkära livet när de känner att de är i fara.  Ja, vem skulle nu inte göra det i den situationen för den delen? Tänk er bara att få se en liten tant komma springandes efter en... Får jag in dem i en knut så är segern oftast min. Yeeh! 😆 Jag är grym, jag lovar. Jag ger mig inte...på dem bara! Jag är en stor djurvän men det finns gränser. 

Men det är första gången den här typen av skalbagge har tagit sig in genom takets elledningar hos oss. Huset är gammalt och troligen är ledningen i taket också det även om vi har bytt ut all annan elektricitet i vår lägenhet. När vi har fönstret öppet under sommaren och det är som allra hetast har det hänt att det kommer en kackerlacka flygandes och landar här inne. På landningsbanan står en liten kvinna och tar emot "flygplanet"...tjoff och så är den kackerlackan förpassad till evigheten.  

Var och en på sin plats som det heter. Här ska de inte vara...

Kackerlackor har funnits sedan dinosauriernas tid och har utvecklats till några av de mest anpassningsbara skadedjuren på jorden och är näst intill omöjliga att döda. Det finns ca 4000 arter av dem i världen. Med tanke på att kackerlackan i vår lampa (kupol) levde ca 12 timmar så dog den snabbt. De kan leva i nästan en månad utan mat, två veckor utan vatten, hålla andan i 40  minuter och dessutom kan de leva utan huvud en vecka och så kan de springa upp till 5 km i timmen. Antagligen har de huvudet kvar när de springer då förstås...🙃 (Fast vad vet jag, de är kanske som hönsen är. De kan flyga fastän de är nackade) De har vingar men de flesta av dem föredrar att röra sig på marken. Det ni, vilka  överlevare de är de där som jag gör allt i världen för att ta livet av. Paradoxalt nog. 

Lite överdriver jag dock om sjungandet. Jag sjöng inte sånger för mördarsniglarna på den tiden jag hade med dem att göra eller kanske det var så att de hade med mig att göra. Första sommaren vi kände till att den spanska skogssnigeln fanns i vår närhet i Geta, tog jag livet av 36.234 stycken. Jag räknade dem och bokförde dem efter varje liten räd..

Jag "bodde" ca 1 timme varje kväll i dikena i byn. I början av min mördarsnigeljakt fick jag någon typ av bärsärkar-syndrom, jag gick an som bara den. Jag bestämde mig för att de inte skulle få bli för många. Jag ville ha mina grönsaksland i fred. De äter ju allting de där rövarna. Det var bara den första sommaren. Så många sånger orkade jag inte sjunga, det förstår väl vem som helst?  

Sista sommaren vi var där räknade jag till 1 387 sniglar, då sade jag t.om. förlåt åt dem innan jag klippte av huvudena på dem.  Innan klippningen undersökte jag ett antal av dem noggrant, tittade dem i munnen som kunde bli hur stor som helst kändes det som. klämde dem på magen..Vilka varelser de är . Handskar var ett måste , deras slem är jobbigt att bli av med. Det var nog bra att vi flyttade för jag höll nästan på att bli vän med mina ovänner😉

Det hjälper att vara ihärdig. Jadå, grannarna hjälpte också till och lade ut blått snigelgift. Vi, Uffe och jag,  använde ett biologiskt "gift" som "infiltrerade" sniglarna och när de dog åt de andra släktingarna upp dem och så där fortsatte det. Rena dominoeffekten. Jag räknade bara dem jag klippte huvudena av.  Så de var verkligen många. De förökar sig oerhört snabbt.

Japp, det här blev en riktigt Glad måndag ! och allt är kackerlackans fel.  😁😉🙄 

    En vacker bild måste nog till för att få lite balans i dagens inlägg. 

    Fotot tog jag i Judys keramikverkstad på Åland

                                               Karin Eklund, Funchal, Madeira.