Självklart

så är livet ingen dans på rosor här hos oss alla dagar heller. 

Jag får frågan ibland om varför jag alltid är så glad och ibland med en viss skepsis inblandad förstås. Det är lite misstänkt detta att jag för det mesta är en glad person. Ibland får jag nästan dåligt samvete för att jag är positiv och ser komiken i det mesta och ljuset i de flesta (människor)

Jag är nog bara en sådan person av födsel och ohejdad vana, men naturligtvis så är jag också precis som andra personer både ledsen, trött och hängig ibland. Jag har lätt för att tutta eld, en eld som oftast inte hinner ta fart innan den har falnat helt och en förvånad Karin står där själv och undrar att hej vad hände det nu då? Det liksom bara sprakar till och så är det förbi.

Men någon enstaka gång blir jag som det där glödande järnspettet som går rakt ner i jordkärnan och då ska man nog inte reta upp den här kvinnan, utan bara gå åt sidan. Helst skulle jag gå åt sidan för mig själv också sådana stunder om jag ska vara ärlig och det vill jag förstås vara. Ärlig. Jag trivs inte alls med mig själv när jag märker att jag har lagrat upp en frustration och att den kommer ut rakt av så där bara, utan förvarning för andra och även  för mig själv. Tack och lov så händer det väldigt sällan. 

Under alla kurstimmar, snart nittio, i det portugisiska språket, har jag hört hur tråkigt en av mina kurskamrater har det. Det har blivit som ett slags mantra under lektionerna för personen i fråga att alltid påpeka detta högt och ljudligt och att sedan avsluta dagen med att säga  hur tröttsamt och tråkigt det är. Suck och stön på det också med jämna mellanrum. Irritationen hos mig har vuxit men jag har hållit igen, varit tyst, tänkt att det ändrar, det blir bättre...

Men för ett par veckor sedan så ställde sig en viss Karin rakt upp så där bara, utan förvarning och sade åt personen ifråga; " Du har för litet att göra!" Alla i rummet tystnade. Den uttråkade personen gick förstås i försvar och påstod att den hade inte för litet att göra och började förklara allt som den gjorde dagligen, vilket jag naturligtvis inte hade det minsta med att göra. Än mindre var intresserad av.

Visst såg jag att det tuttade eld i den "anklagade", undra på det, men tydligen var jag ingen gullig och glad syn just då för genast lades en viss sordin på samtalet. Alla i klassrummet höll andan och vi var just då i beråd att gå hem, så den ena efter den andra droppade av..t.om. läraren försvann i ett huj. 

Nå, på något sätt så avslutade vi vårt samtal rätt hyfsat, jag och den jag bara tappade humöret på. Men jag fick den personen att förstå att vi alla var där av fri vilja och att vi betalade rätt mycket pengar per kurs, att jag var trött på att bli störd av personens tråkighet som den måste berätta om för sin omgivning flera gånger om varje kursdag."Gör någonting åt det, ta tag i det du tycker är tråkigt! Men förstör inte min språklektion!"

Märk väl att jag tycker mycket om personen men , ja, det tog hus i helsike som det heter. Hela vägen hem kände jag mig som en ångvält,  jag gick hemåt i en adrenalinstinn fart som skulle ha fått en maratongångare att blekna. När jag märkte att de där få kvinnorna härifrån som gör sig stora och breda, brer ut sin väskor när de ser någon som ser ut som en turist och inte ger vika en tum på trottoarerna, utan är som tanks som skulle få Putins armé att blekna, ja när de steg åt sidan då jag kom, så började jag skratta åt mig själv. Högt sade jag;  "jäklar Karin du har blivit som kvinnorna här som inte ger vika en endaste liten tum". Jag bara fortsatte att gå hemåt i samma ilskna fart. Förmodligen pyste det ånga ur  öronen på mig. Det är väldigt sällan jag är arg på det sättet som jag var då. Ändå behärskat på ett märkligt sätt. 

Männen som sitter vid borden i Campo da Barca-parken och spelar kort, stannade upp och bara tittade på mig med stora ögon när jag ångade förbi dem...😲

Närmare hemåt jag kom så märkte jag att min aura inte var ljus, jag upplevde den själv som gråbrun och kornig. Och jag bara ångade på och tänkte på att om jag nu möter någon jag känner hemma från gränden så bara måste jag kasta mig ner i någon buske, över en mur eller ner i ribeiran 

De var ju oskyldiga. De vänliga människorna kunde inte möta mig som var på ett sånt hiskeligt humör. Tänkte jag.  Tack och lov så klarade de sig undan mig och jag klarade mig undan jag också. Väl hemma innanför dörren så frågade Uffe genast om jag ville ha en mugg kaffe. Han såg 😊. Sen fick jag berätta och jag förväntade mig om inte precis ett pekfinger men kanske ett halvt eller så. "-Så bra, fick jag veta. Det skulle behövts sägas till långt tidigare. Bra att du satte ner foten.! Det har ju varit så där sedan i augusti." 

Uppriktigt sagt så kände jag det inte så just då, jag kände mig lite olycklig. men det kändes ändå bra att få förståelse. Jag brukar mycket, mycket sällan vara så där heligt arg. Då blir jag kall, fastän jag är het som glöd. Faktum är att jag var arg hela helgen, inte på andra men på personen som hade det så tråkigt. Bara jag tänkte på den gick jag  igång. Tack och lov så glömde jag bort det hela när tisdagen var inne och nästa lektion väntade. Elden hade falnat, ångan hade pyst ut.

Vet ni, nu har det gått flera lektionsdagar utan att den personen har tråkigt längre. Den tycker till och med att det är intressanta lektioner, att det är roligt att upptäcka Madeira och allt som ön kan bjuda på. Det ni! Ibland lönar det sig att bara bli så där glödande. Det känns nästan ofattbart och jag måste anstränga mig för att inte titta lite extra på personen ifråga. 

Lektionerna är jättetrevliga nu, vi har många intressanta diskussioner och ingenting är tråkigt och tröttsamt längre. Och vad lärde jag mig av detta då? Jo, håll inte inne med frustrationer alltför länge. Säg till med en gång! 

Brukar ni säga till ? Brukar folk säga till åt er? 

Frågor som inte förväntar sig svar egentligen men man kan ju alltid tänka till lite grann om sig själv och hur man fungerar. För ibland är man själv den där gnällspiken. Ibland är man själv den där som tar musten ur andra. 

Alltid lär man sig något om sig själv som kan vara bra att veta, bara  man vågar se sig själv i spegeln. 

                                                Karin Eklund, Funchal, Madeira.