Så kom hon hit igen, flickan !

Ja, jisses så glad man kan bli ibland, när man känner igen någon. Eller hur? 

Nu har jag glimten i ögat, men minns ni att jag blev riktigt vänligt inställd till de tre stora dunk-grävmaskinerna som underhöll oss här på högljudd nivå under ett års tid. 

 

Där står hon i april-22 tillsammans med sina bröder 290 och 360 och själv är hon 170. Längst fram. 

Just det, jag läser till prov och behövde en paus för "klottrande"/koncentration men inte denna gång av hus utan nu blir det grävskopa- och dunkmaskin som gäller fastän det handlar om husbyggnation i alla fall på något sätt😀. 

Under tiden som jag "leker" så här hoppas jag på att prepositionerna i det portugisiska språket sätter sig där de ska sitta, helst resten av min livstid. Todos se sentem! Por favor! 

Om det är samma flicka vet jag inte men om inte annat så är det en tvillingsyster. 

Plötsligt så stod hon där i morse på lastbilsflaket och väntade på att få audiens till RIM-bygget. Jag bestämde mig redan för drygt ett år sedan att hon var en flicka, för hon rör sig annorlunda än sina storebröder, liksom lite mera vickande på höfterna, mjukare, elegantare, dansantare, så där som flickor brukar göra. Jag ville ge henne lite spetsar på rumpan och en rosett på huvudet i fjol men det blev aldrig av att ta en stav och hoppa över stängslet. 

Kanske jag får till det nu istället? När de kommer på jobb till RIM så står hon där och "rosettar" till livet för dem. Om hon är kvar då ännu, för jag gissar att det handlar om ett kort besök. Hon har ju knappt rum där inne bland allt  som har vuxit upp som svampar sedan hon for härifrån. Gropen är ingen grop längre.

Ja, det var lite knogigt att ta sig in för henne  men med bistånd av alla män som surrade/uppvaktade henne så gick det 

              Som en kamel genom ett nålsöga. Allt går på andra sidan gränden. Det har de bevisat otaliga 

              gånger vid det här laget. Jag blir inte ens förvånad längre. De fixar allt, precis allt. 

              Lugnt och metodiskt. 

               

                      

                            Nå, där går kanske gränsen trots allt. In genom den dörren slipper hon nog inte.

                           

Hon är ju trots allt ingen lättviktare, så flicka hon är. Jag får äta mycket för att nå hennes vikt och jag ska ju inte gå upp i vikt utan ner är det tänkt. Därav mina extra kilometrar i backarna här. Jodå, det går åt rätt håll, midjemåttet minskar om än långsamt men det minskar. Finaste backiga Madeira! Vem behöver gym och dieter när Madeira finns? En lång parentes det här förstås men jag tänkte att intresseklubben kanske ville veta? 😅   

    En tidning kanske går att trycka in mellan husväggar och bilar? Här är det trångt så det förslår men 

    som sagt det är inget som helst problem för de skickliga chaufförerna. 

    

    Bilen jag blir glad av. Jätteglad! 

    

            Så där ja, hon är i sitt esse, flickan. 

           Jag i min tur återgår till prepositionerna, de,da, do, das, dos...

            

          

           

           

            Nu ordning och reda, löning på fredag som det heter på Åland. Godkänt alltså! 

           Jag ska klara av det, givetvis!  Håll tummarna gott folk!

                                                        Karin Eklund, Funchal, Madeira