När det "tar" så innerligt och djupt

att jag inte kan ta fram orden på rätt sätt, då är det allvarligt för min del. Allvarligt.  

Kanske någon minns att jag tänkte skriva om någonting som jag berättade att behövde få sin tid innan jag hade landat ordentligt i det /efter det att vi hade besökt ett museum i Faial-trakten här på Madeira, ett museum som handlar om emigration och familjen Teixeira, men att jag aviserade att jag ville ge det mera tid, att jag själv behövde mera tid.

Det var på Dia da Madeira den första juli, som vi besökte stället tillsammans med goda grannarna Elsiebritth och René. 

Min tanke har varit att gå lite djupare in i allt detta, ge det tid på ett annat sätt än vad som är vanligt för min del när det gäller att skriva blogg. Vanligtvis så brinner "pennan" nästan när jag skriver, det går undan. Jag slänger ner några ord, lägger till några foton och så sitter det på det sätt det kan sitta.

Men inte denna gång. Jag har fortfarande svårt att få ner något på pränt av orsaker som jag inte kan sätta fingret på riktigt själv ännu , (Märtha?) annat än att besöket och stället vi besökte greppade tag i mig så innerligt djupt och väckte någonting inom mig som jag inte kan hantera på det sätt som jag är van med. 

Jag har gjort några  mentala försök att få till det men jag har givit upp att försöka återge den känsla som uppstod då och som fortfarande består. Givetvis handlar det om mig själv. Jag har känsliga sinnen, suger upp vibrationer, stämningar/energier i min omgivning och det gjorde jag mera än någonsin där i familjemuseet.  

Min upplevelse i allt detta vackra, välorganiserade, men likväl lekfulla, hemtrevliga, familjära var så fyllt av kärlek och med vacker portugisisk musik strömmandes ut ur många små väl kamouflerade högtalare lite överallt där vi vandrade fram. Jag golvades totalt. Jag ligger fortfarande och inser att jag inte kan ge allt detta den rättvisa som jag vill ge det. Jag kan visa en del, en liten del, av det man får se när man besöker det här muséet. 

Så jag har bestämt mig för att inte ens försöka klara av det jag hade tänkt att jag skulle att klara av. Jag kan inte återge känslan som stället gav mig. Inte på det sätt som stället förtjänar.  Bäst är att var och en som har möjlighet till ett besök där njuter av allt det vackra som erbjuds helt gratis. Ta en heldag på er..

Jag vill fara dit igen och det finns planer. Kanske det blir en tradition rent av att fara dit på Madeiras egen dag, då man firar självständigheten/autonomin den första juli alltsedan år 1976.  Dia da Madeira

För att inte helt bli fullständigt virrig i förklaringar om det ena och det andra som jag inte kan ge, så låter jag bilderna tala för sig själva .Men så mycket kan jag säga att själva museét som så är en hyllning till en son som avled av ett skott i Venezuela, men också en hyllning till alla emigranter som finns i den stora släkten Teixeira, tillika också en hyllning till Madeira och Portugal.

                                         

                                   

Allt är utfört med stor utsökt finess, med en kärlek som ligger som ett varmt luftigt täcke över hela stället. En mors kärlek till en son vibrerar över allt detta.  Jag blev fullständigt tagen av atmosfären, av alltet, av ödmjukheten, av kärleken som jag kände i vinden, i solen, i gräset, ja överallt, i hela mig redan innan ankomsten fylld av varma känslor. Jag grät många gånger av rörelse, sökte mig lite på sidan om mina vänner för att kunna ta in det som ville komma till mig. Detta ställe tog mig verkligen innerligt och djupt, inte på grund av allt det fina materiella som man visar upp utan av känslan som finns där, på sättet man har byggt upp det på. Sorgen  finns där men framför allt kärleken, den gränslösa, den innerliga och starka.

Nu betyder det ju inte att alla som far dit känner det på samma sätt som jag gjorde och fortfarande gör. Jag är jag, desto mera än så behövs inte sägas i sammanhanget. Vi är alla olika. Men jag inser att jag inte kan skriva det jag tänkte skriva. Inte ännu, jag måste dit igen och "landa" i mig själv där på stället. Få ett grepp om mig själv.

Familjen Teixeira är välbeställd, rik och i det här sammanhanget är det till en stor fördel, för annars skulle det knappast ha kunnat byggas upp allt detta fina, vackra, sinnliga, tänkvärda. Det fina är att de bjuder på stället, de håller sig med en trädgårdsmästare som sköter om det på bästa sätt, det finns en guide som tar emot och mycket annat....jag vet bara lite grann ännu. 

Att man också är lekfull i sammanhanget, tar vara på saker och återanvänder dem igen är förstås ett extra plus. Sån är jag ju själv så det passade mig som hand i handske. 

En gång så satt han på den där, nu så snyggt fastnitad på stenmuren som också är så vacker så att det nästan gör ont. Jag blir fascinerad av hur den är uppbyggd på det sluttande planet. Skickligt. 

    Ett enormt släktträd finns där också, enormt.  

   

    Våra vänner Elsiebritth och René studerar en del av alla "tavlor" /grenar av den väldigt stora släkten.

   

     Ett litet smakprov. Tavlorna är många

    

En handmålad kakeltavla hängde där. Ett fartyg ligger i hamnen, kanske på väg till Sydamerika? Symboliken är klar.

     

    Alla de små tavlorna är också en del av släktträdet. Här skulle man ha att göra hur länge som helst 

    om man vill och är intresserad. Jag kunde lätt bli det så det gällde att gå snabbt förbi. 

    Det räcker gott och väl med min stora släkt från min fars sida, att försöka hålla lite koll på den. 

    

Jag avslutar dagens inlägg om detta med en ljuvligt vacker matta. Jodå, jag återkommer, jag har många foton men inte särskilt stor kunskap om allt jag kommer att visa. En gång i veckan tror jag att jag ska få till ett inlägg om muséet så länge lagret av foton räcker. Sen kan det mitt i allt bli flera inlägg om detta ljuvliga ställe, när jag har varit dit igen. För dit ska jag, lära mig mera om vad allt detta egentligen handlar om. Men då tror jag att vi redan skriver år 2024.

                                                    Karin Eklund, Funchal, Madeira