När det "tar" så innerligt och djupt

att jag inte kan ta fram orden på rätt sätt, då är det allvarligt för min del. Allvarligt.  

Kanske någon minns att jag tänkte skriva om någonting som jag berättade att behövde få sin tid innan jag hade landat ordentligt i det /efter det att vi hade besökt ett museum i Faial-trakten här på Madeira, ett museum som handlar om emigration och familjen Teixeira, men att jag aviserade att jag ville ge det mera tid, att jag själv behövde mera tid.


Det var på Dia da Madeira den första juli, som vi besökte stället tillsammans med goda grannarna Elsiebritth och René. 

Min tanke har varit att gå lite djupare in i allt detta, ge det tid på ett annat sätt än vad som är vanligt för min del när det gäller att skriva blogg. Vanligtvis så brinner "pennan" nästan när jag skriver, det går undan. Jag slänger ner några ord, lägger till några foton och så sitter det på det sätt det kan sitta.

Men inte denna gång. Jag har fortfarande svårt att få ner något på pränt av orsaker som jag inte kan sätta fingret på riktigt själv ännu , (Märtha?) annat än att besöket och stället vi besökte greppade tag i mig så innerligt djupt och väckte någonting inom mig som jag inte kan hantera på det sätt som jag är van med. 

Jag har gjort några  mentala försök att få till det men jag har givit upp att försöka återge den känsla som uppstod då och som fortfarande består. Givetvis handlar det om mig själv. Jag har känsliga sinnen, suger upp vibrationer, stämningar/energier i min omgivning och det gjorde jag mera än någonsin där i familjemuseet.  

Min upplevelse i allt detta vackra, välorganiserade, men likväl lekfulla, hemtrevliga, familjära var så fyllt av kärlek och med vacker portugisisk musik strömmandes ut ur många små väl kamouflerade högtalare lite överallt där vi vandrade fram. Jag golvades totalt. Jag ligger fortfarande och inser att jag inte kan ge allt detta den rättvisa som jag vill ge det. Jag kan visa en del, en liten del, av det man får se när man besöker det här muséet. 


Så jag har bestämt mig för att inte ens försöka klara av det jag hade tänkt att jag skulle att klara av. Jag kan inte återge känslan som stället gav mig. Inte på det sätt som stället förtjänar.  Bäst är att var och en som har möjlighet till ett besök där njuter av allt det vackra som erbjuds helt gratis. Ta en heldag på er..

Jag vill fara dit igen och det finns planer. Kanske det blir en tradition rent av att fara dit på Madeiras egen dag, då man firar självständigheten/autonomin den första juli alltsedan år 1976.  Dia da Madeira


För att inte helt bli fullständigt virrig i förklaringar om det ena och det andra som jag inte kan ge, så låter jag bilderna tala för sig själva .Men så mycket kan jag säga att själva museét som så är en hyllning till en son som avled av ett skott i Venezuela, men också en hyllning till alla emigranter som finns i den stora släkten Teixeira, tillika också en hyllning till Madeira och Portugal.
                                         
                                   

Allt är utfört med stor utsökt finess, med en kärlek som ligger som ett varmt luftigt täcke över hela stället. En mors kärlek till en son vibrerar över allt detta.  Jag blev fullständigt tagen av atmosfären, av alltet, av ödmjukheten, av kärleken som jag kände i vinden, i solen, i gräset, ja överallt, i hela mig redan innan ankomsten fylld av varma känslor. Jag grät många gånger av rörelse, sökte mig lite på sidan om mina vänner för att kunna ta in det som ville komma till mig. Detta ställe tog mig verkligen innerligt och djupt, inte på grund av allt det fina materiella som man visar upp utan av känslan som finns där, på sättet man har byggt upp det på. Sorgen  finns där men framför allt kärleken, den gränslösa, den innerliga och starka.


Nu betyder det ju inte att alla som far dit känner det på samma sätt som jag gjorde och fortfarande gör. Jag är jag, desto mera än så behövs inte sägas i sammanhanget. Vi är alla olika. Men jag inser att jag inte kan skriva det jag tänkte skriva. Inte ännu, jag måste dit igen och "landa" i mig själv där på stället. Få ett grepp om mig själv.

Familjen Teixeira är välbeställd, rik och i det här sammanhanget är det till en stor fördel, för annars skulle det knappast ha kunnat byggas upp allt detta fina, vackra, sinnliga, tänkvärda. Det fina är att de bjuder på stället, de håller sig med en trädgårdsmästare som sköter om det på bästa sätt, det finns en guide som tar emot och mycket annat....jag vet bara lite grann ännu. 


Att man också är lekfull i sammanhanget, tar vara på saker och återanvänder dem igen är förstås ett extra plus. Sån är jag ju själv så det passade mig som hand i handske. 

En gång så satt han på den där, nu så snyggt fastnitad på stenmuren som också är så vacker så att det nästan gör ont. Jag blir fascinerad av hur den är uppbyggd på det sluttande planet. Skickligt. 


    Ett enormt släktträd finns där också, enormt.  

   

    Våra vänner Elsiebritth och René studerar en del av alla "tavlor" /grenar av den väldigt stora släkten.

   


     Ett litet smakprov. Tavlorna är många

    


En handmålad kakeltavla hängde där. Ett fartyg ligger i hamnen, kanske på väg till Sydamerika? Symboliken är klar.

     
    Alla de små tavlorna är också en del av släktträdet. Här skulle man ha att göra hur länge som helst 
    om man vill och är intresserad. Jag kunde lätt bli det så det gällde att gå snabbt förbi. 
    Det räcker gott och väl med min stora släkt från min fars sida, att försöka hålla lite koll på den. 

    

Jag avslutar dagens inlägg om detta med en ljuvligt vacker matta. Jodå, jag återkommer, jag har många foton men inte särskilt stor kunskap om allt jag kommer att visa. En gång i veckan tror jag att jag ska få till ett inlägg om muséet så länge lagret av foton räcker. Sen kan det mitt i allt bli flera inlägg om detta ljuvliga ställe, när jag har varit dit igen. För dit ska jag, lära mig mera om vad allt detta egentligen handlar om. Men då tror jag att vi redan skriver år 2024.

                                                    Karin Eklund, Funchal, Madeira 

Kommentarer

znogge sa…
Vissa platser och upplevelser berör oss på ett väldigt djupt sätt och ibland kan det vara svårt att sätta ord på starka känslor. Man vill att det äkta ska bli tydligt och komma fram.
Platsen ser i alla fall väldigt intressant ut och jag förmodar det kan bli ett återbesök för er del.

Önskar en god kväll!
BP sa…
Letade förtvivlad efter mera info om familjen Teixeira. Det enda "vettiga" - förutom ditt inlägg - var den här länken:

https://madeiraofficialtouristguides.com/2019/04/28/teixeira-family-museum/

När jag såg bilderna slog det mig att muséet är någon slags minivariant, alltså typ ett Lego-bygge. Men jag kan ha fel.
Det är märkligt hur man kan beröras så starkt som du gjorde när du besökte muséet. Tror inte att jag någonsin upplevt något liknande.

Du har nog rätt - kontakta Märtha igen!
Vissas platser tar verkligen tag i en. När jag kom till Portimao för första gången började jag storgråta. Det var så vackert där och jag saknade min pappa som jag visste älskade Portugal. Det är vad jag tror hände iaf. För det är inte alltid solklart. Hoppas du landar i dina känslor, om du vill det. Ibland kanske en bara ska låta det vara och njuta av känsloregistren en har. KRAM
Karin sa…
Vad fint! Och sorgligt. Och fint! Du har lyckats förmedla mycket, så mycket att jag får lust att åka till Madeira bara för att besöka detta museum!
Ditte sa…
En upplevelse, ett besök, en plats eller kanske ett möte kan fascinera och gripa tag i en. Ord behövs inte utan det är ibland det ordlösa som får råda. Själva känslan. Att landa i den.
Varm kram
BP,

exakt, jag har gjort som du har gjort, letat mera ingående info om familjen och museét på Internet men utan större framgång. Tack ändå för länken.

Någon minivariant av lego, är en intressant jämförelse, själv tänkte jag lite brann hobbit över det hela men ändå inte. Du kommer att förstå min tanke när jag visar mera därifrån. Men några hobbitar är de verkligen inte men mycket är uppbyggt på ett sånt sätt

Jag är som jag skrev, känslig och fångar upp med alla sinnen ibland. Det här stället tog mig väldigt djupt och innerligt.
Speciellt kan tänkas men ändå inte ovanligt för min del. Ja, vi får se om Märtha har någonting klokt att komma med. Hon har själv besökt stället när hon var här senast i dec. -22.
Tack BP för ditt engagemang, det imponerar !
Znogge,

exakt, det här stället tog, rejält.
Och att lyfta det på rätt sätt kan bli svårt. Tror dock att jag kan ta det lättare nästa gång och jag behöver ta reda på mera på ett mera sakligt sätt och inte på enbart känslan som jag fick. Därmed inte sagt att det känslosamma är fel på något sätt, utan tvärtom, men mera information skulle sitta bra, kanske få mig att "landa" i det hela på ett annat sätt.
Det är en av de där oförglömliga upplevelserna man får vara med om ibland.

Önskar en god kväll!
Anna i Portugal,

Exakt, så är det. Jag har varit med om liknande tidigare jag också men på annat sätt. När vi lämnade den ekologiska farmen här på Madeira år 2009, där vi bodde en vecka på höjderna, Aviceiros heter platsen, så grät jag av saknad för att jag kände att stället inte skulle finnas nästa år då det var tänkt att vi skulle göra ett återbesök. Så blev det också, det försvann i ett ras, rakt ner i dalen i februari 2010.Vi hade redan innan avbokat vår resa för att reskassan behövdes till en restaurangdiskmaskin. Det huset vi bodde i år 2009 och skulle bo i igen, var totalt raserat.
Portimao, nu ska jag googla. Ja, precis så är det, oftast är det människor man tänker på som man bär med sig inom sig och som man tänker på särskilt mycket när man får vara med om platser som greppar tag i en. Till en stor del var det så för min del också när vi var till muséet. Ja, vi får se hur det blir, OM jag vill det. Klokt sagt Anna!
Känsloregister, så bra sagt.
KRAM
Karin,

tack!
Ta akvarellfärgerna och penslar med dig. Du skulle gilla stället mycket, jag vet det.
Ditte,

du har så rätt, ibland är det ordlösa det allra bästa.

Varm kram till dig med!
Det känns i ditt inlägg vilket djupt intryck denna plats gjort på dig. Och visst kan det väl vara fint att känna så djupt att det inte går att sätta ord på det. Lika svårt som det är för dig att veta hur du ska uttrycka dig i ditt inlägg ... lika svårt kändes det för mig att veta vad jag skulle skriva i min kommentar. Men din känsla ... den kände jag i inlägget. Och jag ser fram mot fler bilder ...
Anita, de fyra blomsterhaven,

ja, stället har verkligen gjort ett djupt, djupt intryck på mig. Det formligen tog mig
Jag förstår dig, jag lämnar ut mig och mina känslor och sånt är alltid svårt att svara, kommentera, men i det här fallet kändes det som ett måste. Vi får alla på ett eller annat sätt vara med om något liknande ibland.
Tack Anita, önskar dig en riktigt fin torsdag!
Annika sa…
Vissa platser, och tillstånd, går inte att sätta på pränt. Inget av det man upplevde där och då ger det rättvisa när man sedan ska återberätta det. Jag har också kommit till platser som golvat mig totalt och som det sedan knappt går att beskriva.
Ditt inlägg idag förklarar verkligen hur just det känns. Att bli så tagen att det inte går att förtälja OCH ändå HAR du beskrivit det så bra, Karin.
Känner din känsla, och jag har känt den själv.

OM jag kommer till Madeira kan du lita på att jag ska åka dit.

Vissa dagar tror jag att man är mottaglig också för stora känslor och då kan man drabbas av detta lättare.
Grejen är den, jag vet exakt vad du menar för känsla.

Kramar över halva Atlanten!!!
Märtha sa…
Nej, nej, Märtha är ingen guru som har svar på allt! Och det blev ingen tripp dit för oss, tyvärr. Vet inte hur tagen jag skulle ha blivit heller. Släkten har jag läst lite, pikulite, om i en bok, och jag som är en snokare av guds nåde skulle förstås vilja veta lite mer än vad turistböckerna ger. Jag är kanske inte så känslig, psykologin som vetenskap ger inga förklaringar, och spekulationer ger jag mig inte in på här. Minns bara den enorma hemkänslan som jag drabbades av när jag första gången besökte Island, speciellt naturen runt Gullfoss. Jag var helt tagen, de andra i resesällskapet fattade ingenting - nån tyckte bara att det var trist natur. Vissa platser på Island måste jag bara få återvända till för just den känslan "av något större", av "stora minnen", av "mänsklighetens minnen" - eller vad det nu är. Har inte upplevt sådant på annat håll i världen.
Guldkryckan sa…
Sådana reaktioner har jag nog aldrig fått vid ett sådant besök, har en bekant dock som berättat om sådant, han säger sig vara synsk och det verkar faktiskt vara så.

Att inte kunna sätta ord på sina känslor ger ju en aning om hur starka intryck där var.

Ha nu en fin eftermiddag.
Annika,
exakt, så är det. Jag tänkte på dig när jag skrev det här inlägget; jag vet ju att vi fungerar lika på det här området.
Jag vet att du har haft liknande känslor som jag.
OM du kommer hit så ska vi åka dit tillsammans tycker jag. Gå där och känna in..
Ja, jag tror som du, att vissa dagar är man mera mottaglig än andra. Den dagen var jag det verkligen, var liksom färdigt uppvärmd om man säger så, kände att något ville komma till mig..men kunde inte ta på det. Det märkliga är att jag tyckte mig känna igen sonen men så kan det inte vara för jag har aldrig träffat honom..jag försökte hitta på förklaringar till det, han var rallyförare och jag har intresserat mig en del för det men så visade det sig att det var långt innan jag var medveten om vad ens rally är. Nåja, ibland får man aldrig svar...ibland får man. Jag har ju mina tentakler, lååååånga, känsliga.
Tack Annika!

Märtha,

jag vet men måste ändå "kittla " dig lite för du har stor kunskap i det mesta. Jag har gjort detsamma som du , läst om släkten men inte kom jag desto längre än så i varför jag kände som jag kände, känner. De vill tydligen vara lite inkognito i alla fall vilket jag har full förståelse för. De bjuder verkligen till ändå där i familjemuséet.
Helt rätt, att spekulera kommer man inte längre på.
Jag vet att du känner extra för Island, kanske det är ett igenkännande? Jag förstår din känsla väldigt bra. Av något större, av stora minnen, mänsklighetens minnen, så bra uttryck, så bra tanke. Jag hade ingen hemkänsla som så i Faial men så mycket annat som jag upplevde "kände igen". Att komma hem var det däremot när jag kom till Madeira första gången i mars- 7. Innan landning kände jag att jag kom hem och känslan har bara blivit större. Storken tappade mig på fel ö, tog fel på Åland och Madeira tydligen. Kom ur kurs kanske..majvindarna är bedrägliga. 😉
Guldkryckan,

Jag har de talangerna jag också😊, alltsedan barnsben. Vi har det i släkten från mammas sida.
Ja, det blir så när det blir alltför starkt ibland. Orden kommer av sig..
Ha detsamma du med!

Stefan sa…
Tack för tipset.
Min syster planerar en resa till Madeira på sin 60-årsdag. Jag och frugan hakar givetvis på. Ett par år dit förvisso, men vi tar gärna emot tips på vad man kan se på denna ö. Det här låter som ett trevligt utflyktsmål.
Stefan,

så himla roligt att ni är i planeringstagen för att komma hit.
Jag hjälper gärna till med att plocka fram trevliga ställen att besöka. Det är ett väldigt speciellt och trevligt utflyktsmål detta, det kommer mera redan under inkommande vecka om stället. Det finns många fina ställen här att besöka. Bem vindo!

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Veteranbil nr. nio och tio