Svaret på vem och på vad....
Det började med att min dotter hittade bysten av mannen på en soptipp. Där låg han och skrotade. Klok som hon var så tog hon honom med sig hem, rengjorde bronsbysten och så på med guldfärg. Sen fick han ståta på spiselkransen och skina ikapp med solen som tittade in genom köksfönstret. En trevlig rekvisita i ett kök som ursprungligen var från 1700-talet och som fanns i en by mitt på Åland.
Karin och Paula hade helt rätt! Grattis!
Carl Gustaf Emil Mannerheim är namnet. Marskalken av Finland och den finska krigsmaktens överbefälhavare. Finlands nationalsymbol helt enkelt. Det var bysten av honom som min dotter bar med sig hem från soptippen.Jag tänker inte beskriva honom desto mera, den som är intresserad av vad han var för en människa, vad han gjorde och inte gjorde kan klicka på länken, sätta sig ner med en stor mugg te eller kaffe och läsa på. Det kanske är lika bra att ta en hel kanna med sig för det finns mycket att läsa om honom, både gott och mindre gott.
************
Men vad hänger på sidan om honom då, där på spiselkransen? Upphängd i spjället?
Om jag inte minns helt fel så hängde den hemma hos oss i dotterns barndomshem. ( Mitt första äktenskap) .Vi fick den någonstans ifrån eller så köpte vi den på någon marknad, kanske i Pargas? Där är jag ute och cyklar nu men en himmeli vet jag att den kallades. Vi hängde upp halmkronan i juletid och kallade den himmeli.
Himmeli är finska förstås men den kallas också himmel i några finlandssvenska dialekter. Ordet himmeli har också fått en viss spridning i Sverige för att beskriva halmkronor av finländsk modell, vilket ofta innebär mer eller mindre stora skapelser uppbyggda av jämnstora, relativt små oktaedrar.
I Norge och Danmark är uro (oro) en benämning på halmkronor. Ibland också i Sverige. I Dalarna lär halmkronorna kallas flugrunka, flugvagga, flugguskepp. Flugorna vaggar, gungar med i kronans rörelser.
Att tillverka halmkronor verkar ha fått ett uppsving under senare år. I synnerhet tycks intresset för att tillverka en finsk himmeli vara ganska stort. I Finland finns en tradition att bygga på kronorna varje år och att de därför med tiden kan få avsevärda dimensioner. En himmeli som ett brudpar fick i gåva på 1930-talet kom så småningom att sträcka sig genom två våningar. (uppgifter från häftet Oro, himmel, spindel).
Så där ja, nu är fotot bearbetat, finns bara här på bloggen och är borttaget ur arkivet. 👌Trash!
Tack alla ni som försökte er på att gissa vem guldmannen var!
Jag har ett alldeles speciellt minne av marskalk Mannerheim. Min familj (första äktenskapet) var på min dåvarande salig svärfars begravning i Kimito kyrka .Det var vargavinter - minus 43 grader ute- kyrkan var fylld av följare, kanske av andra också som ville ha värme inomhus. Hur det nu bar sig så hamnade jag tillsammans med min småkusin Sinikka bakom en tjock stenpelare och där stod vi. Vi kom varken åt det ena hållet eller åt det andra hållet
Vi såg ingenting av själva jordfästelsen men framför oss på muren fanns det någon typ av order, ett tal till folket eller så, utfärdat av Mannerheim himself. Där stod vi bakom den tjocka, breda pelaren och läste Mannerheims ord. Liksom lite på sidan om händelseförloppet. Vi kände oss smått fåniga. Så tittade vi på varandra och brast i skratt.
Vad händer? Jo,vi fick skrattfnatt, mycket opassande förstås men ibland går inte skratt att hindra, bara att försöka stoppa. Vi såg det humoristiska i det hela. Tur att vi stod bakom den tjocka stenpelaren, frustandes, hållande om varandra. Hur konstigt det än låter så blev det en riktigt rolig begravning. Min dåvarande saliga svärfar Jarl skulle ha skrattat gott åt det hela själv och gärna suttit emellan oss om han hade kunnat.
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
Om man börjar skratta är det oerhört svårt att stoppa det, speciellt om man vet att man borde. Då gäller det att ha en diskret placering och det hade ni ;-)
Önskar en god tisdag!
Får man ett skrattanfall när man inte ska skratta blir det bara värre och värre om man försöker hålla igen.
Jag har blivit utslängd från ett väckelsemöte en gång när Arne Imsen höll på som mest med Maranatarörelsen. Ja, jag bar mig illa åt som tonåring!
Däremot har jag hört om himmeli via Märtha, OrdOdlaren, som skrivit ett inlägg om det. Intressant med brudparets himmeli som så småningom sträckte sig genom två våningar.
Det där med skrattfnatt har vi nog alla råkat ut för, i synnerhet som barn, även om det också hänt mig som vuxen. Och när det bubblar upp ... då går det bara inte att stoppa.
Och halmhimlar ja, hur vackra är de inte?
SÅ fina!!
Jag ar också fått enorma skrattanfall i kyrkor. Vet inte om det beror på att det är "så förbjudet" där eller vad det är. Men det går inte sluta, phew!!!
Kramar till dig och din ö som drabbats av sand från Sahara!!!
Himmel såg jag en sån fin i julas så jag skrev lite förbigående i bloggen om den, fotade rakt in i grannens fönster där den hängde så vacker.
Nu var påskafirandet över, försöker anpassa mig till verkligheten och vardagen, och den är inte alls så pjåkig, tyvärr inga vårtecken ännu, om man nu inte räknar in skränande fiskmåsar i tusental...
Kram från pörtet
Kram
Spännande info om halmhimlen, har aldrig hört talas om...
En trevlig liten historia från svärfars begravning :-)
Ha det gott!
Kram
Tänk så långt man kan vara från en rätt gissning - hahaha;-)
du var ju inte helt galet ute i alla fall, du nämnde vinterkriget, inte illa gissat alls i det här sammanhanget.
Ja, verkligen ett annorlunda fynd. En bronsbyst...otroligt att folk slänger sådant.
Ja, det är knepigt det där när skrattet tar tag i en där det absolut inte ska göra det. Pinsamt blir det verkligen
Tack detsamma!
det kan jag tänka mig, han var ju kändis över gränserna. Exakt så blir det, bara värre och värre tills man nästan storknar. :)
Du tar priset Veiken, utslängd har jag inte blivit, haha..ännu.
Anita,
jag gissar att de flesta har ett vagt minne, en vag aning om vem Mannerheim var.
Jag var nästan rädd att Märtha skulle berätta vem han var så där rakt av men hon har inte haft tid. Lite spänning vill man ju ha i en liten gåta. Märtha kan hon. Givetvis kan hon detta med himmelin också.
Skrattfnatt är jobbigt när det inte får hända men det händer...så enkelt är det. Det går inte att stoppa helt enkelt.
Han gjorde sig bra på spiselkransen, vet inte var han är just nu, måste fråga min dotter. De sålde stället men kanske Mannerheim fick stanna kvar där.
Halmhimlar är vackra hantverk,superfina.
Kanske det är en kombination, det förbjudna och det komiska? Exakt, det går inte att sluta...det bara bubblar på ännu mera.
Kramar över Atlanten, drabbningen är snudd på över nu, bara lite dis kvar :)
ja, visst hade du rätt, gissade att du skulle veta det på momangen. Du har säkert sprungit under magen på häststatyn med Mannerheim på..kan jag tänka mig ;)
Skränande fiskmåsar hör till våren, så visst skulle jag kalla det ett vårtecken om något :)
Kram från gränden!
jag tänkte nästan det att du säkert har marskalk Mannerheim hemma i lådorna men fotot var lite märkligt vinklat och gjorde det svårare att känna igen honom på. Nej, det var inte alls judiska stjärnor men jag förstår varför du tänkte så...
Kram!
tack! Jag satte lite fart på inläggen av praktiska skäl, kunde förstås ha väntat någon dag till.
har man varit till Helsingfors så tror jag alla har hört talas om Mannerheimsvägen om inte annat. Där sitter han till häst ...
Tack, nu vet du också vad halmkronor benäms som i Dalarna. Kanske inte så vanliga längre.
Ha det fint på jobbet i natt!
Kram
BP,
ja, de är värda varsitt stort grattis, absolut.
Just det, där sitter Mannerheim på sin häst, på Mannerheimsgatan.
Jag fick roligt när du nämnde Stalin, tänkte att kanske Mannerheim roterar i sin grav nu men jag är långtifrån säker. Kul gissning! Tack för den! ;)
:). Fniss blir fullständigt fnatt ibland. Går inte att hejda.
Kram!
Vilken härlig begravningshistoria. Minnesvärt och det är ju det begravningar är till för!
Börjar man fnissa är det synnerligen svårt att sluta, jag vet.
Ha det bra!
ja, det är väldigt kännspak, pälsmössan. Ett säkert tecken var det även för Paula. Grattis! :)
Tack! Minnesvärd blev den begravningen, verkligen. Fortfarande kan skrattet bubbla upp när Sinikka (tremänningen som ni säger i Sverige, småkusin i Finland) träffar varandra och minns tillfället. Det gick undan när vi gick till graven en stund senare, minus 43 grader gjorde sitt. Ser man med humoristiska ögon på det hela så blev den verkligen riktigt festlig, lite Arto Paasilinna-stuk över den. Av praktiska skäl förstås så att vi som levde inte skulle dö, ungefär. Psalmverserna förkortades,prästen bad folk att skynda på,blommorna blev till pulver etc...Allt gick i springande fart, även till minnesstunden senare och från den till bilarna innan de stod där för evigt de också. Motorvärmare vad är det ?
nåja, nåja, vad skulle det vara som inte du vet då? ;)
Statyn kan man ju inte undgå när man kör längs Mannerheimsvägen, känns nästan som om den eller en själv är i vägen ett tag, innan både den och den körande väjer. Liksom.
Du har rätt, (igen!) hästen ser ut som en passgångare, men det tänkte jag inte på när jag såg den allra senast..har förresten en bild av den någonstans i Helsingforsarkivet kommer jag på nu.
Jag läste om det igår kväll innan John Blund tog över, att Mannerheim inte kunde inte finska särskilt bra. Teitä och täitä, ja, det är en viss skillnad ;)
jag kan tänka mig att du också kände till Mannerheim. Naturligtvis.
Det är som förgjort att få slut på skratt av den sorten som drabbade Sinikka och mig. :)
Ha det bra du med!
Denna man Mannerheim som han kände till. Jag kommer ihåg namnet från Göstas, men inte historien.
Härligt Karin med dessa gåtor! Kom med flera om du känner för det!
Tack från mig o salig Gösta!
Kram
ja, så gör de, korsas titt som tätt.
Tack Tove, om jag hittar någon lämplig bild så mitt i allt så händer det.
Är glad dock att du lever och inte är salig. ;)
Kram!
Märkligt detta att så många fått utmärkelser långt efter deras död.
helt rätt, han hade verkligen det.
Aha, det kände jag inte till. Då fick han inte uppleva det själv.
Fånigt egentligen, folk borde få sina utmärkelser när de själva kan ta dem till sig.