Levada Nova

Blomman för dagen kantade en del av vår vandring längs levada Nova

Fredagen den 19 augusti, innan Uffe skulle opereras ( 21.8) , drog vi iväg på en levada tillsammans med vännerna P. o E. Den här gången blev vi hämtade vid dörren hemma i Funchal av P. som hade haft ärende i våra trakter. 

En dryg halvtimme senare hade vi hämtat E. som väntade hemma hos dem. Efter några kringelikrokar i deras bil befann vi oss plötsligt högre upp i bergen där det var tänkt att vi skulle börja vår vandring. Levada Nova börjar någon annanstans men man kan "stiga på" lite var man önskar. 

Levada Nova är lång och liksom många andra levador ändrar den namn beroende på var man är på "stigen" längs vattenkanalen/levadan, fastän det är samma levada hela tiden. 

 Vi "steg på" levadan  i en liten by i Tabua-regionen, desto närmare än så kan jag inte berätta, för jag vet helt enkelt inte. När man följer med andra så slappnar man av och tar det som det kommer. Ungefär som ni som nu läser det här också får göra. Det är bara att slappna av medan vandringen pågår. 

Dagen var så där lagom solig och det var bra, för uppe på höjderna tar strålarna på lite extra. Den här vandringen brukar våra vänner göra minst ett par gånger i veckan för att levadan ligger så nära dem där de bor. Vi var på deras hemmamarker kan  man säga...

Naturligtvis så är det inte deras marker utan andras men levada-stigarna är till för alla även om de i första hand är till för dem som har sina odlingar i trakterna. Vi andra som "bara" vandrar stiger åt sidan där det går om det kommer en jordbrukare som kommer från sitt arbete eller är på väg till. Respekten för dem som är beroende av levadan måste alltid finnas. Man ska inte heller glömma bort att man går på en smal stig längs levadan på höga höjder, den här gången inte alltför lätt att vandra. Många ställen saknar räcken så man ska tänka på var man sätter sina fötter...

Jag tittar ofta uppåt för att se vad som växer ovanför mitt huvud. Då är det bäst att stanna till och ta det så där lagom lugnt så man inte i misstag stiger snett, vilket kan vara ödesdigert.

Valnötter växer vilt i trakterna där vi var. Jodå, det är ett valnötsträd här ovan i bild.

Inne i frukten finns nöten med skal, själva frökärnan. 

Nu var det inte dags att plocka dem men snart så och vi gör det naturligtvis inte. 

Vi köper våra valnötter i affärer, de som plockar dem hör till trakterna där vi vandrade.

Det är deras hemmamarker, inte våra, vi var på besök. 

Respekt handlar det  om. Jag vet att många  plockar nötterna ändå och det är upp till dem. 

Vi har valt vår väg att vandra i detta hänseende.

Det ser tryggt och säkert ut eller hur? Till vänster i bild är underlaget väldigt bedrägligt, en skarpt sluttande terräng med mycket björnbärsris som släpper igenom den som eventuellt skulle falla.  Då är det mycket säkrare att falla i levadan. Det gäller att hålla ögonen på den smala betongkanten och se efter var man lägger sina fötter. Den här levadan var ändå väldigt "lyxig" om jag får säga så. Betongen var slät och fin att gå på. Så ser levadakanterna inte ut alla gånger, utan långt ifrån. 

Vi hade trevligt sällskap med oss. De två hundarna, Nina och Kila, är från byn där vi började vår vandring. De brukar följa med E. och P. när de vandrar och så den här dagen också. De var genomlyckliga över att få sällskap. Så småningom insåg de att vi också hörde till flocken och höll lite extra koll på oss som gick sist i ledet. 

P.g.a Uffes handikapp tog vi det litet lugnare lite grann bakom "flocken" med tanke på balansen och för att Uffe inte kunde se så bra på sitt vänstra öga, nu efteråt nyopererat. 

    Grönt och skönt...

Emellan oss som går längs levada Nova och den andra sidan går en ravin, en djup dal. Att fota avstånd och få djup i fotografierna som talar sanning är svårt tycker jag.

En blick bakåt visar var vi kom ifrån. Där någonstans i byn står bilen och väntar på att vi ska komma tillbaka. Björnbär växer längs kanterna, rakt under dem finns det ingenting fastän det ser säkert ut. 

Levada Nova betyder rätt och slätt den nya levadan. Vi träffade en "byssbo" som berättade att den hade hetat så, så länge hon visste, så den blir aldrig gammal kunde hon konstatera ;) Den är alltid ny.

    Från höjderna kan det falla stenar. Det är ingen ovanlig syn detta...

    Olyckor händer när det går något ras och folk är på gång, någon gång nu och då, 

    inte alltför ofta, tack och lov. 

    Den vulkaniska berggrunden är långtifrån lika säker

    som den vi är vana med i granit, i Norden.

    När risken är alltför stor för ras så brukar de ansvariga här stänga de levador 

    där de vet att det är så och öppnar dem igen när allt är kontrollerat

    och eventuella åtgärder har gjorts. 

    Den som går dem ändå gör det  på egen risk

    

    Två glada vandringsjyckar. Är ni med flocken? 

    Tabua skymtar där borta i dalen...

Från den där lilla bron som går över levadan leds det vatten från andra sidan det sluttande berget och så är det ett bra ställe att stå på när ett ev. möte är på gång. Förmodligen har bron också något annat syfte som jag inte känner till. Ännu...

Jag är bara en novis som inte vet så särskilt mycket

   Atlanten...

Kastanjer fanns det också, äkta sådana, som man kan äta. Jag tror inte att det överhuvudtaget finns någon annan sorts kastanje här på ön än just den ätbara. 

Lite högre upp i periferin fanns det avsnitt där levadan var täckt med betongplattor för att stigen skulle bli säkrare att gå på men säkert också för att skydda levadan från stenar som kunde falla uppifrån. Utsikten är magnifik eller hur? Vi hade inte det allra bästa vädret med oss men det var skönt att det var lite disigt. Det blir lätt alldeles för varmt om solen skiner fullt ut, så som vandringsväder var det helt perfekt.

 Där jag har skrivit här hade vi just gått, bara för att ge er ett litet perspektiv på hur det ser ut. Terrassodlingar från förr syns i sluttningen. Längst ner i dalen syns bebyggelse från Tabua. Jag vet inte exakt hur högt ovanför den vi vandrar, kanske 500 meter, kanske lite mera, kanske lite mindre...

Det är ju bekvämt att ha tillgång till dricksvatten i stort sett hela tiden om man är en liten jycke. Ibland vandrade Nina och Kila i levadan, som vid det här tillfället inte hade så mycket vatten. Ett litet tassbad sitter säkert inte helt fel emellanåt. 

 Ett räcke hade satts upp där det ansågs mera riskfyllt än annars att vandra. 

 Nedanför oss låg Tabua och på andra sidan berget kan man skymta Ribeira Brava.

En afrikansk blå lilja hade fin utsikt nästan alldeles för sig själv på kanten. Snart har den vuxit till sig, skjutit nya skott och bildar mera eller mindre en häck, som binder ihop jorden . Det är därför man planterar ut liljorna, de säkrar kanterna från att de inte ska rasa ner i dalen. Det är viktigt att ha en stig att vandra på även uppe på höjderna där levadorna rinner fram. Liljan står där och är vacker men den är där av praktiska orsaker. 

Vi satte oss ner vid ett litet rangligt bord på lika rangliga bänkar, intog lite energi och tittade på utsikterna åt alla håll och kanter. Vi njöt, vi hade det bra.

    Bra hade de här två små också. 

    Som av en händelse så fanns det lite hundgodis i P:s ryggsäck. 

    Kan ni tänka er? Så det kan bli...😉

   

Efter energiintaget och ett trevligt samtal med en av kvinnorna som bor längs levadan vände vi om, tog riktning tillbaka exakt där vi hade gått redan tidigare. Efter ca fyra kilometer var vi åter vid bilen, tog adjö av Nina och Kila, som hade sin husse ute i trädgården. Han känner förstås till att hans hundar går levada med E. o P. med jämna mellanrum. Han tackade för att de hade fått vara med oss. Som jag kände det så var det vi som borde ha tackat för att vi  fick bli en del av flocken, deras flock  😊

Den dagen blev det ca 8 km levadavandring, härligt och fint på alla sätt och vis. 

Vi drog sedan vidare för att äta en gemensam mycket god middag hos E. o P., 

innan vår buss avgick från Ribeira Brava kl. 22.15. 

Sedan susade vi fram längs slingriga serpentinvägar, nu mera kända som dem som åker med den sista bussen för dagen, med jämna mellanrum. 

De tycks alla känna varandra väldigt väl, de som stiger på och av bussen på vägen till Funchal. 

Vi börjar också känna igen dem, liksom de känner igen oss. 

Vi nickar och ler åt varandra.

Bussresan tar 1,5 timme och mycket trevligt händer under tiden.

Den här gången var det livliga diskussioner på gång. 

Busschauffören körde med en hand och viftade med den andra.

Full fart hela tiden, mörkt och smalt, slingrigt, högt och lågt men bra går det.

Tillsvidare. De kan det här och det gäller att hänga med. 

Ja, man har egentligen inget annat val när man en gång har satt sig ner i bussen.

  

Vi var ett par av de fåtal som steg av nästan innan ändhållplatsen. 

Mitt i allt så stannade chauffören bussen där han normalt inte stannar. 

En av passagerarna skulle ta en annan buss och då tyckte chauffören att vi kanske kunde stiga av vi också. Vilket passade oss som hand i handske, lite närmare och bekvämare hem fick vi bara.

Exakt kl. 23.50 öppnade vi vår egen dörr. 

Glada och nöjda över en fin dag igen. 

Nu tar det säkert ett litet tag innan vi åter går en levadavandring.

Uffe måste få ordning på sitt öga först efter operationen  men sen bär det av igen, helt säkert. 

Tack för att du hängde med på vår lilla vandring!

Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madeira