En bön för bönorna

Eller om det är för mig man ska be bönen?
Det är frågan det 😅

I fjol blev vi utan bönor helt och hållet, trots att jag påtade ner två stora påsar med brytbönor i landet
och en stor påse bondbönor.
Vi älskar bönor i det här huset och utan bönor i frysen ...nej, så kan vi  ju inte ha det.
Tack vare att vi  hade en stor bönskörd året innan så "klarade" vi vintern i alla fall men i april
åt vi upp de allra sista egenodlade bönorna anno 2016.

Jaha, tänker kanske någon;  men vart tog bönsådden år 2017 vägen då?
Jo, rakt ner i Big-Anns mage. Det räcker inte med att hon använder nygrävda ytor i trädgårdslandet och i häcken till spa-avdelningar; ligger det dessutom goda frön och bönor i "badvattnet" så slinker de ner som ingenting.




Inte en enda liten böna lämnade hon kvar åt oss!  Likadant gick det med zucchinifröna...de var goda de också men jag sådde om några frön av dem i växthuset och lade senare ut plantor  med alla möjliga och omöjliga säkerhetsanordningar runt.
Vi fick zucchini i tillräcklig mängd under hösten.
I år har jag distraherat med att lägga ut vita käppar. Kanske det fungerar.

Vis av erfarenhet och nollböna-skadan så riggade jag till det lite extra i år.
Ner med bönorna i landet och så lyfte jag ut några fönsterrutor ur källaren, tvättade dem och lade dem som lock på bönbäddarna. Stenar i varje hörn och så var allt frid och fröjd tänkte jag.
"I år blir det bönor", har jag sagt många gånger om och gnuggat händerna i ren förtjusning.

"- Men, sa´Uffe i morse, har du tänkt på att det är väldigt varmt i bönlandet nu? "
"Bönorna kanske inte gror när de får för hett om "öronen" ?
" Nej, men nej, svarade jag förstås, men redan innan sista nejet var sagt, hade tankarna börjat ta steg än hit och än dit, de dansade en tvivlares dans. Tänk om Uffe har rätt?

Jag tog bort glasrutorna.
 "Nu bygger jag väggar av glas runt bäddarna istället", tänkte jag högt.
Och så gjorde jag. Ännu flera fönsterrutor behövdes och jag försökte stötta dem med de gamla pinnstolarna som nästan har fallit av pinn, men tillfälligt så kunde de få vara med ett tag till.
Bara så länge att bönorna börjar visa sig. Snyggt blev det verkligen inte men vem bryr sig om det bara bönorna överlever Big-Anns glupskhet.

När jag väl hade "byggt" upp ett glashus utan tak runt bönbäddarna så stod jag där en stund, bara en kort stund, och tittade på mästerverket....Mon dieu! Tur att det bara var tillfälligt, detta bygge!
Sedan insåg jag att det skulle bli svårt att rensa ogräs och att Big-Ann och de andra fasanerna ändå kunde ta sig in i glasburen utan tak. De kan ju flyga och nyfikna är de
Dessutom fanns det pinnstolar där att sitta på.
Förmodligen skulle de bara ta hela konstruktionen som en invit.

Jag hade nästan raserat hela bygget när jag insåg att jag borde ta bild....
Lite får ni se av vad en kvinna i sina bästa år håller på med för att få bönor i frysen till vintern.
Givetvis så tar jag en risk att ni  tror att jag inte är riktigt klok.
Lugn, lugn, jag är inte det.  Jag är precis som förut, varken mera eller mindre.

  Så där ja, nu har jag återkommit till punkt noll.
  Bönorna ligger där i jordbäddarna och jag väntar på att få se dem sticka upp sina gröna små
  huvuden så småningom.
  Om inte Big-Ann och de andra har bestämt sig för att hålla en bönestund i
  vårt trädgårdsland innan dess förstås.
  Jag har redan bestämt mig för att det får bli som det blir, jag köper bönor av Isabel på torget i höst...
  men givetvis hoppas jag på att jag blir bönhörd i alla fall
 Jag vill ju helst plocka mina egenodlade bönor.

Lite i smyg så har jag anlagt en bönbädd i andra änden av trädgårdslandet...
En gardering, som de kanske inte ser.
Men ....ja, den som lever får
se hur det går.

Ikväll har vi vattnat trädgårdslandet för första gången i år.

Filip Fasan lät som om han hade
satt något i halsen när han tötade
Han såg förvirrat på landet som var drypande vått
när jag stängde av vattnet.
Sedan gick han och hönorna till häcken och tog sina bad.
Det vanliga spa-badet var tydligen för vått.

Vi går om varandra här på dagarna "våra" hönsfåglar och vi.  På något sätt känns det som att de låter oss hållas men när vi har varit ute "för länge", så blir Filip högljudd och
tutar på lite extra, burrar upp sig och låter som en gräsklippare som inte går igång, så vi brukar gå in och ta kaffepaus för att de ska känna att de också får det.


Samarbete kallas det visst. Lite ojämn balans är det dock...
I år vill vi ha lite bönor vi också!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska