Den anarkistiska trädgården

Så får jag nog kalla vår trädgård. Den är inte bara bohemisk och vild.
Den följer inte några som helst lagar; i alla fall inte de som jag själv har stipulerat.
I höstas grävde jag upp vitlökslandet, så som jag själv tyckte, minutiöst.
Jag  sållade så gott som jorden för att få bort eventuella små vitlöksklyftor och lökar.
- "För härefter ska vi köpa vitlöken !, utropades inne vid matbordet. Uffe nickade bifall.
Så kom vintern och bara för någon vecka sedan försvann snön

Vitlökssoldater uppradade framför salvian,  som ser väldigt död ut...

Undra på att jag nästan föll omkull när jag tittade på fjolårets vitlöksland, där
det skulle vara tomt på allt vad vitlök heter.  Där stod ett helt gäng uppnosiga soldater, gröna och fina
och dessutom med riktigt stora lökar under. Redan!
Vad har de gjort under vintern? Smidit ränker?
Och var kommer de ifrån med tanke på mitt idoga bortplockande av vad jag tyckte, varje liten lök.
-"Här ska det inte köpas vitlök!" ropar de små gröna soldaterna i en enda unison kör.


    Så får det förstås bli, jag fogar mig och lyder anarkin. Så med några enkla tag tog jag bort
    det mesta av fjolårslöven, luckrade lite grann upp jorden mellan de vilda krabaterna.
    De växer märkligt nog nästan på rad, med bara några snedsprång hit och dit.
    Nu ska jag bara toppdressa lite kompost in i  jorden
    så vitlökssoldaterna blir stora, runda och jättegoda till sensommaren,
    då jag åter ska rensa landet på all vitlök.
    För nästa år ska vi köpa vitlök har jag tänkt.

    Vår stora vackra salvia ser väldigt, väldigt död ut.
    Nu återstår det att se om den kommer igen efter
    den här märkliga vintern med snö, kallt och regn om vartannat.
    Det har ju inte varit någon hejd på omväxlande väderlek.
    Att vara planta är inte alltid så lätt. Alla är inte lika funtade som vitlöken är.

   

Eller som libstickan är.
Libstickan är en riktig hejare på att växa och att växa snabbt som ögat. Bara på någon dag lade den iväg med många centimeter på höjden, så jag fick bråttom för
att hinna gräva bort halva beståndet som nu står på vår kökstrappa, uppdelad i krukor.
(alltid finns det någon som behöver en libstickeplanta) .
Men vilken fajt det var att få bort hälften av den stora
moderplantan! Jag är säker på att kineserna höll i
för brinnkära livet på andra sidan klotet.




Jag grävde och grävde,
drog och drog och gav nästan upp och tänkte att
det måste nog till en grävskopa allra minst för att rubba
den här "mamman". Men så med ens så hände det....
med ömsesidiga suckar från både henne och mig så gav den liksom till ett
märkligt suuug...och så var det över och jag planterade delarna i krukor.
Och för min inre syn såg jag alla kineser i andra änden som ramlade omkull
som brickorna i ett dominospel.
Jag var öm i hela kroppen.


    Den återstående halvan av moderplantan, ca 1,5 kvadratmeter i diameter
    står kvar i landet. Vilken baddare vi har!
    Vi har två mindre baddare till som fåglarna har sått åt oss någon gång, en vid kökstrappan och
    en vid bergvärmebrunnen.
    Enligt gammalt skrock så lär vi inte bli hemsökta av farliga väsen, björnar, vargar och kronofogdar
    eller så....
    Så libbstickeskyddade är vi.
    Fast man vet ju aldrig, det lär  finnas två vargar som vandrar uppåt
    mot norra Åland för tillfället. Mitt i allt så får jag ta fram kameran och föreviga dem.
    (vargarna). Men de går säkert i krok för oss så mycket libsticka som vi har.
    Nu vaknade ålänningen i mig....vi är ju kända för att vara Östersjöns judar.
    Kanske jag kan sälja libstickeplantorna för dyra pengar som vargskrämmor?


   När jag väl var igång med grävandet ner till Kina-land passade jag på att flytta en av de stora
   rabarberplantorna. Jag brukar normalt göra det när hösten kommer men nu måste det bli av, för
   rabarbern har blivit trängd, hur nu det kan gå till men så har det gått till i alla fall.


   Vår stora gamla sparris söker mera land att växa i och när sparrisknopparna börjar dyka upp under
   rabarberbladen är det absolut dags att ta hand om det hela. Så rabarbern är flyttad och sparrisen har
   fått mera spelrum.  För sparris-armén rubbar jag inte på, det är en sak som är väldigt säker. Nu
   är vi åter där när vi får äta sparris minst två gånger i veckan, rejäla middagar, så mycket sparris
   har vi glädjande nog, även om vi mot slutet suckar och frågar oss
   - " att måste vi äta sparris idag igen?"
   Dock fröjdefullt och med glimten i ögat.  Vi frossar oss fram till midsommar ungefär.



   Det fina med att vara pensionär och inte behöva gå på jobb, är att man kan jobba precis så
   mycket man vill och kan och sedan bara slänga spaden åt sidan när det känns så.
   Och så kändes det efter  ett tag. Uffe och jag drog iväg på dagens motionsrunda ( 8 km)
   över stock och sten, i skog och mark...
   Nu är vi hemma igen, regnmolnen tornar upp sig västerut och det är skönt att vara inne.
   Nu ska jag baka "bra att ha-bullar" för frysen.
   

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
 

Kommentarer

Gunnel sa…
Jag sitter med ett stort leende och läser om dina bravader i trädgårdslandet. Kineserna undrar säkert vad som står på. Ojdå, en motionsrunda på 8 km ...det är inte dåligt. Jag gissar att det är under den du laddar kraft och ork för att gräva och flytta runt i din trädgård. Jag blir lite sugen på att skaffa mig en köksträdgård igen. Ha en fin trädgårdshelg.
Jag tror att de är aningen förundrade, kineserna ;).
Vi försöker gå en sträcka mellan 5 och 10 km, beroende på terräng och väder. Uffe har varit ensam på sina vandringar ett par dagar eftersom jag inte har haft möjlighet att gå med honom och då gick han betydligt längre. Det är så himla viktigt för honom att gå. Han har slängt käppen redan för några månader sedan, så det går framåt, inte bara på stigarna utan också på annat sätt. Utan vandringarna skulle det inte vara lika lätt att gräva sig ner till Kina. Jag har mycket att göra den här våren, för ifjol var det lite si och så med krafterna när borrelian intog min kropp.
Tack detsamma Gunnel!
Unknown sa…
RABARBER!!!
Fridens liljor! ❤️
Haha...rabarberpolis! Fridens!
Ditte sa…
Vissa plantor rår man liksom inte på. DE lever sitt egna liv. Ler igenkännande åt er vitlök spm vägrar ge upp. Så är dte med min passionsblomma här i Spanien. vi grävde up dne förra våren för det kräver mycket vatten och sommartid är vi inte här. Men se, tji fick vi. Den är kvar. Eller delar av den som nu med skira stänglar kommer ich klamrar sig fast. Tre vackra blommor har vi sett nu på en dryg vecka och flera knoppar finns.
Log t din libsticka. Vilken baddare och kopplingen till KIna gillades förstås av mig.
Ser fram emot att följa era växter och jag tror nog de trivs bra hos er.
Precis så är det och egentligen är det fint att det är så. Alla ska ju ha lite egen vilja för att det ska kännas bra.
Vi hade faktiskt två stora passionsplantor här hos oss som vi har givit bort. De blev för stora. Det var alltid ett ståhej att ta in dem till vintern och att få dem att överleva inne i lagom temperatur. Så en bekant förbarmade sig över dem. Den ena av dem gav till och med passionsfrukt. Jag hade sått dem från passionsfrukter som vi åt på Madeira.
Men lyckliga ni som har en passionsblomma i trädgården. En som ni inte behöver ta in till hösten. De är så vackra blommorna.
Tack igen Ditte för titten in!
Paula sa…
Men kära nån, åtta kilometer över stock o sten, det tror jag inte att jag skulle fixa! Men varför avsluta vitlöksodlingen? Du som gillar att se allt växa och att kunna utnyttja resultatet? Tihi, tycker dom små soldaterna är som vi människor ofta är, omutbara och oförstörbara. Jag äter vitlök mest varje dag, marinerar klyftor som jag sedan skivar på frukostmackan. Om du visste hur mycket jag beundrar alla trädgårdsfantaster. Jag förstår vilket arbete och vilket engagemang som står bakom alla fina odlingar, o kan för mitt liv inte se mig göra ett endaste något. Njut vidare av pensionärslivet, snart har ni fullt upp och är långt ifrån otiumet.
Så härligt med anarkistisk trädgård och jag tror du har den största libbsticksplanta jag nånsin sett fastän hälften är borta. Jag tror du kan sälja den som myggmedel också. Funkar hyggligt att gnida in sig med bladen.
Fantastiskt att ni har vag på Åland. Hur sjutton har de kommit dit?
Kram
Anette
Vi är vana vandrare Paula, så 8 km är inte så långt för oss nu längre. En vanlig vardaglig rutt om vädret och tiden tillåter. Du fixar det säkert som ofta är ute och går med dina fyrbenta pälsklingar.
Tanken bakom vitlöksodlandet och avslut är och var att den ytan behövs till annat och att det finns så fin ekologiskt odlad vitlök för rätt liten slant att köpa. Det handlar om att frigöra ytor men så vill inte vitlöken. Vi är stora vitlöksälskare i vårt hus. En dag utan vitlök finns inte. Inte i trädgårdslandet heller. Dessutom brukar vi med jämna mellanrum byta plats för grödorna i landet men så ville inte vår vitlök. Nu är den där den är...och så får vi se hur det går till nästa år. Troligen vinner vitlöken den här lite märkliga kampen.
Mitt mål är att göra trädgårdsarbetet lättare och mera lättskött men innan dess krävs rätt mycket arbete och rätt lång framförhållning. Så det gäller att knega på.
Njut även du i ditt nya boende och med dina älsklingar!
Den är makalöst stor vår libsticka! Nu bara hälften av vad den var men ändå är den stor. Tack för tipset om myggmedel, det ska jag testa själv. I sommar doftar jag libbsticka, lita på det.
Vargen kom över isarna i vintras, österifrån.
<3 Karin
Anki sa…
Härligt med anarkistiska trädgårdar! Min är också en sån där växtligheten försöker ta kommandot - och som till viss del lyckats. Jag hade en gång en libbsticka - den stod tyvärr på helt fel ställe och tog över en hel rabatt! Numer har jag ingen, men det tog flera år att bli av med den! Nu så här flera år senare kan jag tycka det var lite synd att jag till sist lyckades.
Härligt att ni klarar att vandra så pass långt tillsammans! Förr kunde jag gå hur långt som helst, men numer blir det tyvärr bara korta sträckor ...
Önskar dig en fin helg!
Anne-Marie sa…
Jag skulle precis ha skrivit att dessa vitlöksplantor såg ju ut att vara planterade! De står så fint nästan på rad. :)
De ville vara med ett år till tror jag.
Det var ingen dålig planta som du “kämpade med". Tänk vilken växtkraft som naturen har.
Härligt att vara ute i skog och mark och att kunna bestämma själv. Ingen dålig runda på 8 km. Det är mer än vad jag promenerar en vanlig dag.
Ha det gott!
Ja, jag håller med Anki. Det kanske handlar om don efter person, vi trivs tillsammans här i Anarkin. Jag förstår din känsla vad gäller libstickan. Den är svår att få bort så du var verkligen en tuffing.
Varje rörelse är en bra rörelse som det heter. Vi vandrar väldigt mycket för Uffes skull, som bara för två år sedan var glad att han klarade att gå 600 meter. Då var lyckan stor. Nu går det mycket bättre.
Önskar dig detsamma!
De vill definitivt vara med ett år till. Att de står på rad fattar jag inte själv, för jag försökte allt för att få jorden vitlöksfri. Och jag grävde djupt, djupt. Men ibland går man bet och värre saker kan förstås hända än det här. Vi har ju kompostjord i hela landet och tillför gröngödsel hela sommaren så det blir växtkraft i mängder.
Vi vandrar mellan 5-10 kilometer varje gång vi går ut. Försöker varje dag men ibland ställer vädret till det.
Ha detsamma Anne-Marie!
Paula sa…
Trevlig helg med smaskiga sparrisar och värmande sol!
HeLena sa…
Vitlöken är kanske som pepparroten... väl där - mycket svår att bli av med! Jag tycker ni har fint i er anarkistiska trädgård! Och sparris! mums! Svårt att odla har jag hört. Inte för att jag provat men... kanske kan vara nåt... eller nej. Jo i pallkrage i så fall. Jag har gett upp tanken på att gräva i vår gräsmatta. Ett par tre fyra kanske centimeter jord sen bara sten sten och sten. Stor sten... suck! Pallkrage får det bli med lite blommor och kanske någon ört... sparris - tål att tänka på!
Över stock och sten är den bästa promenaden!
Trevlig helg!<3<3
Det verkar så Helena! Men det gör ju egentligen ingenting, jag hade bara tänkt annorlunda än vad vitlöken hade gjort. Sparris är mums! Vår sparris är gammal, sådd någon gång under 1980-talet av Uffe. Nu flyttar man inte på den i lättaste laget och vi har inte för avsikt att göra det heller. Den får breda ut sig.
Du verkar vara stenrik! Vi är stenrika här också...varje vår kommer det upp stenar hur många som helst ur trädgårdslandet. De är ungefär som pepparroten och vitlöken.
Vi har just kommit hem från en vandring över stock och sten igen.
Trevlig helg önskar jag dig med! <3 <3

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Veteranbil nr. nio och tio