Den anarkistiska trädgården
Så får jag nog kalla vår trädgård. Den är inte bara bohemisk och vild.
Den följer inte några som helst lagar; i alla fall inte de som jag själv har stipulerat.
I höstas grävde jag upp vitlökslandet, så som jag själv tyckte, minutiöst.
Jag sållade så gott som jorden för att få bort eventuella små vitlöksklyftor och lökar.
- "För härefter ska vi köpa vitlöken !, utropades inne vid matbordet. Uffe nickade bifall.
Så kom vintern och bara för någon vecka sedan försvann snön
Undra på att jag nästan föll omkull när jag tittade på fjolårets vitlöksland, där
det skulle vara tomt på allt vad vitlök heter. Där stod ett helt gäng uppnosiga soldater, gröna och fina
och dessutom med riktigt stora lökar under. Redan!
Vad har de gjort under vintern? Smidit ränker?
Och var kommer de ifrån med tanke på mitt idoga bortplockande av vad jag tyckte, varje liten lök.
-"Här ska det inte köpas vitlök!" ropar de små gröna soldaterna i en enda unison kör.
Så får det förstås bli, jag fogar mig och lyder anarkin. Så med några enkla tag tog jag bort
det mesta av fjolårslöven, luckrade lite grann upp jorden mellan de vilda krabaterna.
De växer märkligt nog nästan på rad, med bara några snedsprång hit och dit.
Nu ska jag bara toppdressa lite kompost in i jorden
så vitlökssoldaterna blir stora, runda och jättegoda till sensommaren,
då jag åter ska rensa landet på all vitlök.
För nästa år ska vi köpa vitlök har jag tänkt.
Vår stora vackra salvia ser väldigt, väldigt död ut.
Nu återstår det att se om den kommer igen efter
den här märkliga vintern med snö, kallt och regn om vartannat.
Det har ju inte varit någon hejd på omväxlande väderlek.
Att vara planta är inte alltid så lätt. Alla är inte lika funtade som vitlöken är.
Eller som libstickan är.
Libstickan är en riktig hejare på att växa och att växa snabbt som ögat. Bara på någon dag lade den iväg med många centimeter på höjden, så jag fick bråttom för
att hinna gräva bort halva beståndet som nu står på vår kökstrappa, uppdelad i krukor.
(alltid finns det någon som behöver en libstickeplanta) .
Men vilken fajt det var att få bort hälften av den stora
moderplantan! Jag är säker på att kineserna höll i
för brinnkära livet på andra sidan klotet.
Jag grävde och grävde,
drog och drog och gav nästan upp och tänkte att
det måste nog till en grävskopa allra minst för att rubba
den här "mamman". Men så med ens så hände det....
med ömsesidiga suckar från både henne och mig så gav den liksom till ett
märkligt suuug...och så var det över och jag planterade delarna i krukor.
Och för min inre syn såg jag alla kineser i andra änden som ramlade omkull
som brickorna i ett dominospel.
Jag var öm i hela kroppen.
Den återstående halvan av moderplantan, ca 1,5 kvadratmeter i diameter
står kvar i landet. Vilken baddare vi har!
Vi har två mindre baddare till som fåglarna har sått åt oss någon gång, en vid kökstrappan och
en vid bergvärmebrunnen.
Enligt gammalt skrock så lär vi inte bli hemsökta av farliga väsen, björnar, vargar och kronofogdar
eller så....
Så libbstickeskyddade är vi.
Fast man vet ju aldrig, det lär finnas två vargar som vandrar uppåt
mot norra Åland för tillfället. Mitt i allt så får jag ta fram kameran och föreviga dem.
(vargarna). Men de går säkert i krok för oss så mycket libsticka som vi har.
Nu vaknade ålänningen i mig....vi är ju kända för att vara Östersjöns judar.
Kanske jag kan sälja libstickeplantorna för dyra pengar som vargskrämmor?
När jag väl var igång med grävandet ner till Kina-land passade jag på att flytta en av de stora
rabarberplantorna. Jag brukar normalt göra det när hösten kommer men nu måste det bli av, för
rabarbern har blivit trängd, hur nu det kan gå till men så har det gått till i alla fall.
Vår stora gamla sparris söker mera land att växa i och när sparrisknopparna börjar dyka upp under
rabarberbladen är det absolut dags att ta hand om det hela. Så rabarbern är flyttad och sparrisen har
fått mera spelrum. För sparris-armén rubbar jag inte på, det är en sak som är väldigt säker. Nu
är vi åter där när vi får äta sparris minst två gånger i veckan, rejäla middagar, så mycket sparris
har vi glädjande nog, även om vi mot slutet suckar och frågar oss
- " att måste vi äta sparris idag igen?"
Dock fröjdefullt och med glimten i ögat. Vi frossar oss fram till midsommar ungefär.
Det fina med att vara pensionär och inte behöva gå på jobb, är att man kan jobba precis så
mycket man vill och kan och sedan bara slänga spaden åt sidan när det känns så.
Och så kändes det efter ett tag. Uffe och jag drog iväg på dagens motionsrunda ( 8 km)
över stock och sten, i skog och mark...
Nu är vi hemma igen, regnmolnen tornar upp sig västerut och det är skönt att vara inne.
Nu ska jag baka "bra att ha-bullar" för frysen.
Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
Den följer inte några som helst lagar; i alla fall inte de som jag själv har stipulerat.
I höstas grävde jag upp vitlökslandet, så som jag själv tyckte, minutiöst.
Jag sållade så gott som jorden för att få bort eventuella små vitlöksklyftor och lökar.
- "För härefter ska vi köpa vitlöken !, utropades inne vid matbordet. Uffe nickade bifall.
Så kom vintern och bara för någon vecka sedan försvann snön
 |
| Vitlökssoldater uppradade framför salvian, som ser väldigt död ut... |
Undra på att jag nästan föll omkull när jag tittade på fjolårets vitlöksland, där
det skulle vara tomt på allt vad vitlök heter. Där stod ett helt gäng uppnosiga soldater, gröna och fina
och dessutom med riktigt stora lökar under. Redan!
Vad har de gjort under vintern? Smidit ränker?
Och var kommer de ifrån med tanke på mitt idoga bortplockande av vad jag tyckte, varje liten lök.
-"Här ska det inte köpas vitlök!" ropar de små gröna soldaterna i en enda unison kör.
Så får det förstås bli, jag fogar mig och lyder anarkin. Så med några enkla tag tog jag bort
det mesta av fjolårslöven, luckrade lite grann upp jorden mellan de vilda krabaterna.
De växer märkligt nog nästan på rad, med bara några snedsprång hit och dit.
Nu ska jag bara toppdressa lite kompost in i jorden
så vitlökssoldaterna blir stora, runda och jättegoda till sensommaren,
då jag åter ska rensa landet på all vitlök.
För nästa år ska vi köpa vitlök har jag tänkt.
Vår stora vackra salvia ser väldigt, väldigt död ut.
Nu återstår det att se om den kommer igen efter
den här märkliga vintern med snö, kallt och regn om vartannat.
Det har ju inte varit någon hejd på omväxlande väderlek.
Att vara planta är inte alltid så lätt. Alla är inte lika funtade som vitlöken är.
Eller som libstickan är.
Libstickan är en riktig hejare på att växa och att växa snabbt som ögat. Bara på någon dag lade den iväg med många centimeter på höjden, så jag fick bråttom för
att hinna gräva bort halva beståndet som nu står på vår kökstrappa, uppdelad i krukor.
(alltid finns det någon som behöver en libstickeplanta) .
Men vilken fajt det var att få bort hälften av den stora
moderplantan! Jag är säker på att kineserna höll i
för brinnkära livet på andra sidan klotet.
Jag grävde och grävde,
drog och drog och gav nästan upp och tänkte att
det måste nog till en grävskopa allra minst för att rubba
den här "mamman". Men så med ens så hände det....
med ömsesidiga suckar från både henne och mig så gav den liksom till ett
märkligt suuug...och så var det över och jag planterade delarna i krukor.
Och för min inre syn såg jag alla kineser i andra änden som ramlade omkull
som brickorna i ett dominospel.
Jag var öm i hela kroppen.
Den återstående halvan av moderplantan, ca 1,5 kvadratmeter i diameter
står kvar i landet. Vilken baddare vi har!
Vi har två mindre baddare till som fåglarna har sått åt oss någon gång, en vid kökstrappan och
en vid bergvärmebrunnen.
Enligt gammalt skrock så lär vi inte bli hemsökta av farliga väsen, björnar, vargar och kronofogdar
eller så....
Så libbstickeskyddade är vi.
Fast man vet ju aldrig, det lär finnas två vargar som vandrar uppåt
mot norra Åland för tillfället. Mitt i allt så får jag ta fram kameran och föreviga dem.
(vargarna). Men de går säkert i krok för oss så mycket libsticka som vi har.
Nu vaknade ålänningen i mig....vi är ju kända för att vara Östersjöns judar.
Kanske jag kan sälja libstickeplantorna för dyra pengar som vargskrämmor?
När jag väl var igång med grävandet ner till Kina-land passade jag på att flytta en av de stora
rabarberplantorna. Jag brukar normalt göra det när hösten kommer men nu måste det bli av, för
rabarbern har blivit trängd, hur nu det kan gå till men så har det gått till i alla fall.
Vår stora gamla sparris söker mera land att växa i och när sparrisknopparna börjar dyka upp under
rabarberbladen är det absolut dags att ta hand om det hela. Så rabarbern är flyttad och sparrisen har
fått mera spelrum. För sparris-armén rubbar jag inte på, det är en sak som är väldigt säker. Nu
är vi åter där när vi får äta sparris minst två gånger i veckan, rejäla middagar, så mycket sparris
har vi glädjande nog, även om vi mot slutet suckar och frågar oss
- " att måste vi äta sparris idag igen?"
Dock fröjdefullt och med glimten i ögat. Vi frossar oss fram till midsommar ungefär.
Det fina med att vara pensionär och inte behöva gå på jobb, är att man kan jobba precis så
mycket man vill och kan och sedan bara slänga spaden åt sidan när det känns så.
Och så kändes det efter ett tag. Uffe och jag drog iväg på dagens motionsrunda ( 8 km)
över stock och sten, i skog och mark...
Nu är vi hemma igen, regnmolnen tornar upp sig västerut och det är skönt att vara inne.
Nu ska jag baka "bra att ha-bullar" för frysen.
Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
Kommentarer
Vi försöker gå en sträcka mellan 5 och 10 km, beroende på terräng och väder. Uffe har varit ensam på sina vandringar ett par dagar eftersom jag inte har haft möjlighet att gå med honom och då gick han betydligt längre. Det är så himla viktigt för honom att gå. Han har slängt käppen redan för några månader sedan, så det går framåt, inte bara på stigarna utan också på annat sätt. Utan vandringarna skulle det inte vara lika lätt att gräva sig ner till Kina. Jag har mycket att göra den här våren, för ifjol var det lite si och så med krafterna när borrelian intog min kropp.
Tack detsamma Gunnel!
Fridens liljor! ❤️
Log t din libsticka. Vilken baddare och kopplingen till KIna gillades förstås av mig.
Ser fram emot att följa era växter och jag tror nog de trivs bra hos er.
Vi hade faktiskt två stora passionsplantor här hos oss som vi har givit bort. De blev för stora. Det var alltid ett ståhej att ta in dem till vintern och att få dem att överleva inne i lagom temperatur. Så en bekant förbarmade sig över dem. Den ena av dem gav till och med passionsfrukt. Jag hade sått dem från passionsfrukter som vi åt på Madeira.
Men lyckliga ni som har en passionsblomma i trädgården. En som ni inte behöver ta in till hösten. De är så vackra blommorna.
Tack igen Ditte för titten in!
Fantastiskt att ni har vag på Åland. Hur sjutton har de kommit dit?
Kram
Anette
Tanken bakom vitlöksodlandet och avslut är och var att den ytan behövs till annat och att det finns så fin ekologiskt odlad vitlök för rätt liten slant att köpa. Det handlar om att frigöra ytor men så vill inte vitlöken. Vi är stora vitlöksälskare i vårt hus. En dag utan vitlök finns inte. Inte i trädgårdslandet heller. Dessutom brukar vi med jämna mellanrum byta plats för grödorna i landet men så ville inte vår vitlök. Nu är den där den är...och så får vi se hur det går till nästa år. Troligen vinner vitlöken den här lite märkliga kampen.
Mitt mål är att göra trädgårdsarbetet lättare och mera lättskött men innan dess krävs rätt mycket arbete och rätt lång framförhållning. Så det gäller att knega på.
Njut även du i ditt nya boende och med dina älsklingar!
Vargen kom över isarna i vintras, österifrån.
<3 Karin
Härligt att ni klarar att vandra så pass långt tillsammans! Förr kunde jag gå hur långt som helst, men numer blir det tyvärr bara korta sträckor ...
Önskar dig en fin helg!
De ville vara med ett år till tror jag.
Det var ingen dålig planta som du “kämpade med". Tänk vilken växtkraft som naturen har.
Härligt att vara ute i skog och mark och att kunna bestämma själv. Ingen dålig runda på 8 km. Det är mer än vad jag promenerar en vanlig dag.
Ha det gott!
Varje rörelse är en bra rörelse som det heter. Vi vandrar väldigt mycket för Uffes skull, som bara för två år sedan var glad att han klarade att gå 600 meter. Då var lyckan stor. Nu går det mycket bättre.
Önskar dig detsamma!
Vi vandrar mellan 5-10 kilometer varje gång vi går ut. Försöker varje dag men ibland ställer vädret till det.
Ha detsamma Anne-Marie!
Över stock och sten är den bästa promenaden!
Trevlig helg!<3<3
Du verkar vara stenrik! Vi är stenrika här också...varje vår kommer det upp stenar hur många som helst ur trädgårdslandet. De är ungefär som pepparroten och vitlöken.
Vi har just kommit hem från en vandring över stock och sten igen.
Trevlig helg önskar jag dig med! <3 <3