En bedårande liten barnrumpa....
fångade min blick redan när jag gick på trottoaren mitt emot, på andra sidan gatan.
Tanken flög genast genom mitt huvud att skulptören som har gjort den statyn är skicklig.
En stund senare hade vi gått över gatan vid grönt ljus och så stod vi där vid kvinnan
som lyfte upp det lilla barnet mot mannen högre upp.
I nästa ögonblick stod jag plötsligt på barrikaderna!
" - Varför lyfter hon upp barnet så där? "
Jag kände mig nästan arg.
" - Vad är det hon lär barnet? "
" -Så underdånig får man väl inte vara en man? "
" -Vad vill skulptören säga egentligen? "
Jag visste förstås att statyn visade en annan tid då livet såg så ut för de flesta kvinnor...
men ändå! Jag skrattade åt mig själv.
Statyn och dess mästare hade fångat en iakttagare med hull och hår.
Vi var på väg, vi hade ett mål för dagen,
så vi skyndade vidare men jag visste att
jag skulle komma tillbaka igen.
Jag var inte färdig, jag ville veta mera.
Uffe vet förstås vid det här laget
att jag inte går att stoppa om jag är
på just "det där" humöret😐
När vi gick förbi nästa gång tog jag tid
på mig. Jag rundade härligheten flera
gånger, funderade, studerade och lät mig
hänföras av en mycket skicklig hand,
nämligen skulptör Mariano Benlliures,
hemma från Valencia men välkänd och
berömd i hela Spanien.
Statyn är gjord i brons och står på
en marmorpiedestal.
År 1899 reste Malagaborna statyn, för
att hedra markis Domingo de Larios
som hade donerat staden en stor summa
pengar för att den skulle kunna bygga
den viktiga gatan i stan som också blev
uppkallad efter honom.
Så här såg gatan, Calle Larios ut just den dagen då vi var där första gången.
Juldekorationerna var fortfarande kvar i början av februari.
( Jag återkommer till gatan i ett senare inlägg.)
Mannen till vänster i bild
gestaltar arbetaren med sina
verktyg över axeln.
Två olika historier fick jag
till mig i mina små efter-forskningar om statyn.
Den första, berättade att
statyn restes år 1899, men
att markisen inte betalade
lön åt arbetarna som byggde
gatan. I ilskan rev de statyn
och kastade den i havet där den låg i åtta år.
Oj!
Jag måste tillstå att även om det var drastiskt gjort så tycker jag om den historien. Det finns en viss humor i den och också en sense moral.
"Reta inte en arbetare, för
då kan saker hända."
Jag hejade på, sent omsider dock, men tyckte att de kunde ha slängt markisen i havet istället och använt honom som en tepåse ett tag. Markiser är ju till för att dras upp och ner....
Löner ska betalas för utfört arbete och därmed basta! Doppa på bara!
Givetvis var den historien alltför bra för att vara sann. Markisen dog redan 1895, fyra år
innan statyn restes.
Den sanna historien är att statyn revs av ilskna folkmassor år 1931. Man släpade statyn
på tråg genom gatorna i staden innan den vippades i havet där den låg under åtta år.
År 1931 bildades den andra spanska republiken och var Spaniens regim mellan
den 14 april 1931 och den 1 april 1939, när de sista republikanska styrkorna kapitulerade
inför fascisterna under det spanska inbördeskriget som började år 1936.
Allt skulle väck som påminde var och en om förtryck. Gatan blev omdöpt till 14 april, istället.
Nu är allt det där historia. Ordningen är återställd, gatan heter Calle Larios igen och statyn står där
den ska stå.
En liten fågel viskade dock att den snart ska flyttas på igen. Trafiken ska dras om på något sätt.
Men det är en annan historia som inte har skrivits än.
Kvinnan och barnet då?
Hon och barnet står för det tacksamma Malaga som visar sin vördnad inför den generösa
givaren, som hjälpte staden att få sin affärsgata. Så är det tänkt, har jag förstått.
Jag har tagit mig ner från barrikaderna igen, lite klokare på kuppen.
Tänk ändå, vad en liten bedårande barnrumpa kan ställa till det för en kvinna
som bor långtbortistan som än så länge heter Geta.
(Det verkar som det ska skrivas historia i de här knutarna också. Men det blir väl
ordning på den oordningen också. Folkets röst är inte hörd i sammanhanget.
Man vill nog inte ens höra den, för då rubbas cirklarna .
Vi får göra som spanjorerna, vi som inte vill det som regering och styrgrupp vill
Kruxet är bara att vi inte har en staty att kasta i havet, något annat måste till )
God fortsättning på påsken alla!
Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
Kommentarer
Ha nu en fin påskafton och därpå följande dagar!
Glad Påsk!!!
Glad Påsk!
Uffe har sett Manneken Pis i Bryssel i levande livet och blev överraskad över att den var så liten och obetydlig. Han hade tänkt sig att den skulle vara en centralfigur på något torg men han hittade den i en liten knut och fullt med japaner framför ;). Låter rätt bra med din teori om den borttappade kissnödiga pojken. Glad Påsk till dig med Taina!
Glad Påsk !
Det finns förstås statyer och statyer. Jag förstår gott och väl att folk har förstört statyer av grymma, självutnämnda och terroriserande ledare. Vi har ju varit med om det under vår tid ett antal gånger redan, när statyer, stora som bara den har fallit till marken och gått i tusen bitar. Jag tror att det är mycket nödvändigt för folket i sådana fall, att få förgöra bilden av den som har hållit dem i ett skräckslaget grepp länge och väl.
Men tack och lov så är de flesta statyer av annan art. Sedan finns det förstås skulptörer och skulptörer.
Lika äggande god fortsättning önskar jag dig också Paula! <3
Själv tycker jag att idén att lyfta ner statyerna från sina piedestaler är rätt intressant. I det här fallet ändrar det ju hela statyn i så fall, markisen får bekanta sig med de andra, arbetaren, kvinnan, bebisen, på samma nivå.
Men visst vore det trevligare att möta kungar till häst och andra stormän nere på marken? Och så kan man gärna komplettera med fler kvinnor också, när man ändå är i farten.
En fin idé att lyfta ner statyerna eller upp och låta dem stå på samma nivå. En ny världsbild tonar fram. På marken är förstås det ultimata, för då kan de ju få sällskap av oss levande. Ja, vi skrattade Uffe och jag, när vi gick förbi många statyer, byster och suckade till med orden " en gubbe igen". Lite variation skulle sitta bra.