Här va dä gran! Här va dä gran..

Wilhelm, 6 år och jag har haft två härliga heldagar tillsammans medan dottern
har haft annat viktigt för sig.

     För ett antal år sedan såg jag krattan på en soptipp.
     Det gick inte att fara därifrån utan den,
     den talade till mig på det där sättet som bara en kratta kan göra.
     Vad jag skulle göra med den var en gåta, men nu är gåtan löst.

     Med lite knappar och lite annat krimskrams så blev den en gran. 
     Wilhelm har designat och fixat, jag har endast fått vara behjälplig när metalltrådarna
     var svåra att fästa ordentligt på baksidan, men inte mera än så.

     Den skapande konstnären måste ta sig en stunds ryggläge på soffan emellanåt
     för projektet var jobbigare än man kan tro,
     men till slut kunde vi hänga upp granen på ytterdörren.
     Wilhelm tyckte själv att det var den vildaste gran han har sett,
     men tyckte också att den var "ryyschligt" snygg.
     Vilket förstås hans mormor också tycker.
     Den snyggaste av alla snygga. Någonsin

   

                  När konstnären en gång var i gång så klippte han till en annan typ av gran.
                  På frihand förstås. Jag lade mig inte i skapandet men kunde inte vara tyst när
                  guldknappen blev föremål för uppklistring. " Den kan du ju inte använda, du
                  måste ju ha en flat knapp!" . - Den är ju flat, sá Wilhelm och lade den upp och ner.
                  Så där kom mina fördomar på skam.
                  Ett fritt sinne är vad man ska ha, då ordnar sig allt.

   Det blev flera granar, förstås ,men också en palm och ett par tomteträd.
   Jag antar att tomteträden är ihåliga för man ser bara tofsarna på deras luvor

   Det fanns några knappar kvar till små granar att hänga i julgranen när det väl är dags för att ta in
   den riktiga granen.

   Naturligtvis så hör det till att baka pepparkakor när vi är tillsammans den här tiden inför advent.
   Konstigt nog så blev det inte en enda gran-pepparkaka. Måttet var kanske rågat?
 
   Wilhelm är mitt i den där speciella processen som jag tror alla känner igen i sig själv
   Att tro på tomten eller att inte tro på tomten.
   För säkerhets skull fick jag i uppdrag att ta med mig små
   presenter, (han vet ju att jag har en låda med bra att ha-presenter)
   många tomma askar och papper att slå in paket i, den andra dagen.
   Han skulle hjälpa till....
   "Sen kan tomten få dela ut alla mina klappar åt dem jag tycker att ska få klappar"
   För säkerhets skull lade han en present åt sig själv också i en låda.
   Uffe och jag blir utan, för vi visste ju vad det var i paketen 😉 Logiskt!

   Vi packade, donade, klistrade och lade band på och skrev kort. (jag glömde ta bild, tyvärr)
   Hela spiselkransen var full av paket -"så att tomten skulle se dem när han kommer, om han gör det."

   De försvann, kan ni tänka! Vips, så där bara så var de borta!
   Wilhelm spände ögonen i mig och frågade om jag hade tagit bort dem.
   Jag hörde nog inte, tror jag,  för jag pratade om någonting helt annat .
   Tomten hade förstås varit där när vi inte hade haft ögonen med oss.
   Så är det ju.
   Men jag såg att det fanns en undrande rynka i pannan på Wilhelm

   Så oerhört mycket inspiration jag har fått av de här två dagarna.
   Det här lever jag länge på!
   Vi hann inte ens spela datorspel.
   Tänk vad lite knappar och en kratta kan göra!

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

  ps. rubriken anknyter förstås till visan om Knalle Juls gran  av Taube.