Vi stegade vidare....
visade oss vägen vidare på vår vandring. Jag tycker om pilar som visar vägen och i all synnerhet om det
också finns kloka ord inristade på dem. Naturligtvis fanns det många flera pilar men den här hade text.
Vandringsleden är väl utmärkt för övrigt.
Djupviken låg nedanför våra fötter och härifrån går vägen söderut över bergen. Har man båt och seglar ut genom "hålet" är det bara att ta segelleden som allt sedan medeltiden har förbundit Sverige och Finland.
Tack och lov har vi bra sjökort till vårt förfogande i dessa dagar för
många är de skepp som i höst -och vinterstormar har gått i kvav mot klipporna utanför Djupviken.
När Norrhavet visar sig från sin stormiga sida är det inte roligt att vara därute....
Jag tar er tillbaka till Stora Ofreden och den mest beryktade förlisning som inträffade år 1742. Det var då som lotsåldersman Nils Åman på Bolstaholm fick höra att en rysk flottilj sökte nödhamn här ute. Åman tog sig ut för att lotsa fartygen i skydd.
Enligt traditionen hade han förmått sin båtsman Ruskens Frigge, att tända en eld på klipporna vid Gröndal
alldeles här i närheten.
I stormen och det tilltagande mörkret var det omöjligt att se strandlinjen. Åman lotsade det första fartyget tätt intill klipporna och vid villervallan som uppstod på däck lyckades han, via bogsprötet, hoppa iland.
Men bakom, följde fartyg efter fartyg. I stormen kunde de varken se eller manövrera. De slogs alla till spillror mot bergen.
Det var efter detta man lade till en litania i de ryska kyrkornas bön: " för Getabergen bevara oss, milde Herre Gud".
Allt detta kan man läsa på en skylt man vandrar förbi när man nästan har gått över krönet på högsta delen av berget ovanför Djupviken.
I krig och kärlek tycks alla medel vara tillåtna.
Torneå nästa! Så långt ögat når är det Bottenviken som ligger där lugn den dagen vi var där.
Vi gick vidare över bergen
Martallar, berghällar...
Martallarna på bergen måste vara urstarka som står där de står i alla väder...
men att vindarna tar på är ett som är sant. Många är de martallar som har
vridit sig i alla möjliga och omöjliga variationer. Fascinerande.
Jag upplever dem som ett släkte för sig, de är gamla som urberget och har förmodligen
"sett" mycket. Tänk om de kunde tala
Vi hade just berömt vandringsleden och höjt den till toppklass med tanke på hur lätt det är att hitta med
hjälp av pilarna. Här vid ett kärr tog vi oss ner från leden en stund,
för att se om det fanns tranbär och på vägen därifrån
gick vi vilse. Efter en stund kom vi på att vi inte hade sett en endaste enda liten pil på rätt länge....
Så där är det nästan alltid eller hur? Så snart man har givit någon beröm så ....
Nå, det var inte pilarnas fel, det var vårt som inte gick tillbaka samma väg vi kom.
Efter en del springande, jodå, jag sprang upp för berget både här och där för att rekognosera,
hittade vi tillbaka till leden och kunde fortsätta på rätt väg igen. Det blev någon extra kilometer förstås...
Synd nog tänkte jag inte på att ta bild av den klyfta som vi gick bredvid...den är lång, många kilometer
åt både öst och väst, ibland är den smalare än en handsbredd, ibland många meter bred. Vi tog oss över
den på ett av de smalare ställena. Nästa gång vi går dit ska jag föreviga den och visa klyftan som enligt
legenden var ett utmärkt gömställe åt den engelska prinsessan S:a Signhild som seglade till Åland
på en missionsresa. Hennes predikan om Vite Krist väckte ont blod här i trakten.
Folket ville inte överge sina råbarkade men välbekanta gudar.
Därför satte Getaborna iväg efter den kvinnliga aposteln, i akt och mening för att dräpa henne.
Men hon räddade sig genom att gömma både sig själv och sin häst i klyftan jag skriver om här ovan.
Klyftan kallas Signhildskrubba. En tradition säger att prinsessan lät sin häst dricka just där vi
vandrade. Men det är kanske bäst att vi vandrar vidare annars förlorar vi oss långt in i historiens
snårskog. Signhild var i alla fall den som allra först försökte få ålänningarna att bli kristna.
Här har vi just tagit steget över klyftan ....och ser havet igen.
Sedan gick leden över stock och sten, ner i skogen och upp på berget, ner igen och så där höll vi på ett
tag....
En av bygdens söner har skrivit detta....så sant som det är sagt, det är viktigt att stanna till
-" Men här har vi ju varit förut", sade jag åt Uffe när alla stenhögar/troll kom emot oss...
Och visst hade vi det.
Vi var nästan framme där vi började
Jag borde förstås skriva något om Stefan Löfving också men jag tror jag lämnar
det till en annan gång. Fast jag och mina löften är det lite skralt med. Mitt i allt
tar det ett halvt sekel i tid igen men tiden går fort och plötsligt så har jag
infriat mitt löfte. Ja, så får det nog bli
Här någonstans gömde han sig, Stefan Löfving....
Fast så var det ju det där om urljudet också förstås. Förutom Signhilds krubban.
Men det får också vänta till en annan gång längre fram
när våren är här igen. För inte väntar jag ett halvsekel på att gå till Getabergen igen.
Jag lovar! I det vårliga ljuset ska jag ta er med dit igen. Det kommer att se helt
annorlunda ut då än nu när höstmörkret omsluter oss
Det är inte bara vi som har en getabock på tomten. På Getabergen, står det
också en som ser ut över havet. Snart klär den om sig och blir julbock
och hälsar alla välkomna till julbordet på restaurang Soltuna
Nu har jag visat er en del av Getabergen genom vår vandring där för ett par veckor sedan.
Här nedan har jag länkat till de två tidigare inläggen från vandringen:
Tack alla ni som har varit med på vår vandring!
Löften
Förbi Borggård ....
Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
Kommentarer
Ha en fin helg du med! Kommer snart och tittar in och ser vad du har för dig på din blogg!
Tack för trevliga turen
/Anette
Tack för att vi fick följa med!
Må gott!
Ha det skönt i helgen!
5 nov Ögon
12 nov Fiber
19 nov Sits
26 nov Grått
På en av bilderna ser det nästan ut som porten till en annan dimension. Läckert.
Ha en fin Halloween, Karin!!!
Bara att vara där är att vara i en annan dimension!
Tack detsamma får jag säga. Jag har faktiskt Halloweenat lite grann :)