Förbi Borggård och Skeppsbog fram till Djupvik....

    När vi steg upp från vår kaffestund utanför grottan och vände oss om,  såg vi genast någonting intressant
    Jag vet inte om ni ser på bilden ovan vad vi båda två såg just då. En smal väg/gång vid bergsväggen
    

    Men vad är det här?  Naturligtvis så måste jag få veta, nyfiken som jag är.
    Jag lade ner ryggsäcken på marken och gick in mot "rummet" bakom det stora stenblocket
    Uffe kom naturligtvis efter

   Ett stort utrymme öppnade sig, en "hemlig" spännande gård, Borggården kallad.
   Nästa gång vi vandrar i Getabergen, så ska vi dricka vårt kaffe här inne på gården

   Ingen vet med säkerhet  hur Borggården har uppkommit men det
   berättas att det var Sjörået som var här och släppte ut Skogsrået för att det ville ha sällskap.
   Självklart så  lyfter man bara bort en del av berget så en väg uppstår ut (och in),
   märkvärdigare än så behöver det ju inte vara.
   Är man sällskapssjuk så är man och vad gör man inte för en i berget instängd vän.

   Inte långt härifrån, ner mot Lökhäll till, sägs det att Volmar Troberg såg Sjörået, så sant som det är sagt.
   Sjörået är en liten grå gubbe med hårfläta, så nu vet ni det.
   Skulle inte Volmar ha sett det så skulle ingen veta hur det ser ut.
   Skogsrået har ingen sett ännu men mitt i allt så kanske det sker.
   Det är bäst att vara vaksam, i Getabergen kan vad som helst hända även om det inte
   är en stor ofred på gång.
   Vem Volmar är vete gudarna, men han såg i alla fall Sjörået, så mycket vet man.

   Jag är nästan säker på att Skogsrået står precis utanför Borggården,  förklädd till en ungbjörk.
   Den är så stark, så stark som orkar hålla det stora stenblocket på plats utan att det faller med ett dån.
   Det ni, klarar ingen annan än ett Skogsrå. Försök om ni kan...
   Liksom Volmar visste att han hade sett Sjörået så är jag nästan säker på att jag har sett Skogsrået.

   Vetenskapsmänniskorna säger någonting helt annat. Förstås. De påstår med bestämdhet att
   flyttblocken som ligger utspridda i bergsterrängen har åkt skjuts med inlandsisen för 15000 år sedan.
   Många av de stora blocken damp ner endast tjugo meter från bergkanten som de brutits loss ifrån.
   ( här tror man inte på Sjörået och Skogsrået, nänä )
   Den åländska rapakivi-graniten har en tendens att spricka sönder i rätblock.
   Sprickorna finns alltsedan graniten bröts fram ur jordens inre.
   Is och värme arbetar sedan växelvis, så att vissa sprickor vidgas, tills väldiga block rasar ner från
   bergssidorna. 

       Den väldiga Skeppsbogen här vid bergssidan lär ha fallit ner så sent som år 1823.
       " Då i januari, anföres af Bremer, en stark jordskakning i denna socken".
      Så står det i en skrift om detta  och det förefaller fullt möjligt att raset
      kan ha åstadkommit de markvibrationer och dån som nämns.
      Man har uppmätt Skeppsbogens vikt till 1.070 000 kg. Höjden är 11 meter och bredden vid
      basen 7,5 meter.

      Man anar också att en fransk arkitekt har smugit omkring här med måttband och ritblock, för klippans
      exklusiva form har tydligen inspirerat så mycket att en skyskrapa med exakt samma mått
      finns i La Défense i Paris. Och varför inte? Bara den lilla stund vi satt utanför grottan träffade vi på
      folk från Finland, Sverige och Tyskland. Om de var arkitekter må vara osagt.
     De såg mera ut som motionärer men man kan ju aldrig veta hur landet egentligen ligger till.
     Getabergen är inspirerande, jag lovar, även utanför turistsäsong

     Jag googlade på skyskrapan i La Défense i Paris men hittade ingen bild av den och när jag tänker
     efter så är den kanske en av de lägsta skyskraporna som finns, så den syns säkert inte så bra.
     11 meter?
     Så högt är vårt eget hus på högsta stället. 
     
   

    Här, där Uffe stod vid bergssidan ser man bättre hur stor Skeppsbogen till vänster i bild verkligen är
    Uffe för sin del, vandrar glatt på för hälsans skull. Fortfarande är högra handen lam, men armen är
    mycket bättre. Med tanke på att det är ca sju månader sedan han blev förlamad i hela högra sidan så
    har det gått över förväntan bra eller hur? ( Det här är förstås en liten parentes i det hela, men ack så
    betydelsefull för oss båda) Ja, nu vet ni det också....och vi vandrade vidare över mossbelupna stockar
    och stenar...
   

    Jag vet att vetenskapsmänniskorna är av en helt annan åsikt än vad jag är men för min inre syn
    kan jag se hur Skogsrået och Sjörået har haft roligt när de möblerade om lite grann i terrängen.
    -" håll upp kanten så jag kan lägga en sten under!" sade säkert Sjörået åt Skogsrået som höll i
    för Talman och Självstyrelse (Kung och fosterland kan man också säga). Så pillade Sjörået dit
    stenarna, klappade i händerna när det var klappat och klart, så hårflätan flög hit och dit

    De sprang vidare till nästa objekt och travade stenar ungefär som när barnen, både stora och små
    bygger med legobitar i våra dagar....
    Vackert och förtrollande är det hur som helst, vad de än gjorde och  om de gjorde det. Här kommer
    åter detta in med sannolikhet om vad som har hänt eller inte har hänt.

   Så stod vi själva mitt i allt på stranden till Djupviken. Denna dag lugn och oerhört vacker.
   Vår vandring fortsätter en annan dag i ett annat inlägg, då vi går över berget till höger i bild
   Det är dit vår väg bär

   Jag har skrivit om den här vandringen tidigare: Löften
   och förutom detta blir det ytterligare ett där jag berättar om vad vi upplevde på vår vandring
   i Getabergen.  En vandring i tre delar, så blir det.

   Copyright; Karin Eklund, Pettas ekologiska