lördag 22 oktober 2016

Förbi Borggård och Skeppsbog fram till Djupvik....


    När vi steg upp från vår kaffestund utanför grottan och vände oss om,  såg vi genast någonting intressant
    Jag vet inte om ni ser på bilden ovan vad vi båda två såg just då. En smal väg/gång vid bergsväggen
    

    Men vad är det här?  Naturligtvis så måste jag få veta, nyfiken som jag är.
    Jag lade ner ryggsäcken på marken och gick in mot "rummet" bakom det stora stenblocket
    Uffe kom naturligtvis efter


   Ett stort utrymme öppnade sig, en "hemlig" spännande gård, Borggården kallad.
   Nästa gång vi vandrar i Getabergen, så ska vi dricka vårt kaffe här inne på gården

   Ingen vet med säkerhet  hur Borggården har uppkommit men det
   berättas att det var Sjörået som var här och släppte ut Skogsrået för att det ville ha sällskap.
   Självklart så  lyfter man bara bort en del av berget så en väg uppstår ut (och in),
   märkvärdigare än så behöver det ju inte vara.
   Är man sällskapssjuk så är man och vad gör man inte för en i berget instängd vän.

   Inte långt härifrån, ner mot Lökhäll till, sägs det att Volmar Troberg såg Sjörået, så sant som det är sagt.
   Sjörået är en liten grå gubbe med hårfläta, så nu vet ni det.
   Skulle inte Volmar ha sett det så skulle ingen veta hur det ser ut.
   Skogsrået har ingen sett ännu men mitt i allt så kanske det sker.
   Det är bäst att vara vaksam, i Getabergen kan vad som helst hända även om det inte
   är en stor ofred på gång.
   Vem Volmar är vete gudarna, men han såg i alla fall Sjörået, så mycket vet man.


   Jag är nästan säker på att Skogsrået står precis utanför Borggården,  förklädd till en ungbjörk.
   Den är så stark, så stark som orkar hålla det stora stenblocket på plats utan att det faller med ett dån.
   Det ni, klarar ingen annan än ett Skogsrå. Försök om ni kan...
   Liksom Volmar visste att han hade sett Sjörået så är jag nästan säker på att jag har sett Skogsrået.

   Vetenskapsmänniskorna säger någonting helt annat. Förstås. De påstår med bestämdhet att
   flyttblocken som ligger utspridda i bergsterrängen har åkt skjuts med inlandsisen för 15000 år sedan.
   Många av de stora blocken damp ner endast tjugo meter från bergkanten som de brutits loss ifrån.
   ( här tror man inte på Sjörået och Skogsrået, nänä )
   Den åländska rapakivi-graniten har en tendens att spricka sönder i rätblock.
   Sprickorna finns alltsedan graniten bröts fram ur jordens inre.
   Is och värme arbetar sedan växelvis, så att vissa sprickor vidgas, tills väldiga block rasar ner från
   bergssidorna. 


       Den väldiga Skeppsbogen här vid bergssidan lär ha fallit ner så sent som år 1823.
       " Då i januari, anföres af Bremer, en stark jordskakning i denna socken".
      Så står det i en skrift om detta  och det förefaller fullt möjligt att raset
      kan ha åstadkommit de markvibrationer och dån som nämns.
      Man har uppmätt Skeppsbogens vikt till 1.070 000 kg. Höjden är 11 meter och bredden vid
      basen 7,5 meter.

      Man anar också att en fransk arkitekt har smugit omkring här med måttband och ritblock, för klippans
      exklusiva form har tydligen inspirerat så mycket att en skyskrapa med exakt samma mått
      finns i La Défense i Paris. Och varför inte? Bara den lilla stund vi satt utanför grottan träffade vi på
      folk från Finland, Sverige och Tyskland. Om de var arkitekter må vara osagt.
     De såg mera ut som motionärer men man kan ju aldrig veta hur landet egentligen ligger till.
     Getabergen är inspirerande, jag lovar, även utanför turistsäsong

     Jag googlade på skyskrapan i La Défense i Paris men hittade ingen bild av den och när jag tänker
     efter så är den kanske en av de lägsta skyskraporna som finns, så den syns säkert inte så bra.
     11 meter?
     Så högt är vårt eget hus på högsta stället. 
     
   

    Här, där Uffe stod vid bergssidan ser man bättre hur stor Skeppsbogen till vänster i bild verkligen är
    Uffe för sin del, vandrar glatt på för hälsans skull. Fortfarande är högra handen lam, men armen är
    mycket bättre. Med tanke på att det är ca sju månader sedan han blev förlamad i hela högra sidan så
    har det gått över förväntan bra eller hur? ( Det här är förstås en liten parentes i det hela, men ack så
    betydelsefull för oss båda) Ja, nu vet ni det också....och vi vandrade vidare över mossbelupna stockar
    och stenar...
   


    Jag vet att vetenskapsmänniskorna är av en helt annan åsikt än vad jag är men för min inre syn
    kan jag se hur Skogsrået och Sjörået har haft roligt när de möblerade om lite grann i terrängen.
    -" håll upp kanten så jag kan lägga en sten under!" sade säkert Sjörået åt Skogsrået som höll i
    för Talman och Självstyrelse (Kung och fosterland kan man också säga). Så pillade Sjörået dit
    stenarna, klappade i händerna när det var klappat och klart, så hårflätan flög hit och dit


    De sprang vidare till nästa objekt och travade stenar ungefär som när barnen, både stora och små
    bygger med legobitar i våra dagar....
    Vackert och förtrollande är det hur som helst, vad de än gjorde och  om de gjorde det. Här kommer
    åter detta in med sannolikhet om vad som har hänt eller inte har hänt.


   Så stod vi själva mitt i allt på stranden till Djupviken. Denna dag lugn och oerhört vacker.
   Vår vandring fortsätter en annan dag i ett annat inlägg, då vi går över berget till höger i bild
   Det är dit vår väg bär

   Jag har skrivit om den här vandringen tidigare: Löften
   och förutom detta blir det ytterligare ett där jag berättar om vad vi upplevde på vår vandring
   i Getabergen.  En vandring i tre delar, så blir det.

   Copyright; Karin Eklund, Pettas ekologiska

28 kommentarer:

  1. Skönt att Uffe börjar bli ok igen! Och att ni kan göra utflykter tillsammans.
    Vilken plats! Undrar om förrivärldens folk var rädda för skogrån och liknande varelser... Nu är barnen rädda för clowner, och det är på riktigt att den rädslan finns hos de små, säkert också många vuxna som...
    Nåja, fin läsning var det och som vanligt härliga bilder!
    ha en bra lördag och kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är skönt men fortfarande vet vi inte med säkerhet om han får handen helt tillbaka...ingen vet, tiden måste jobba och Uffe allra mest.
      Visst var folk rädda för rån och andra väsen, fastän en del var förtrogna med dem.
      Clownerna som nu är på tapeten är skrämmande, de vill ju verkligen skrämmas och inte vara som clowner ska vara, roande. Men de är ju inte clowner de som skrämmer, de är ondsinta varelser. Stackars barn som växer upp i allt detta
      Tack snälla du!
      Ha en fin lördag du med.
      Karinkram!

      Radera
  2. Underbara bilder och fint inlägg!
    Skönt att Uffe kryar på sig!
    Ser fram emot nästa inlägg om detsamma!
    kram<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Matfreaket!
      Förmodligen gick du inte längre än till grottan de gånger du var här? I så fall är det säkert roligt att komma med på fortsättningen och återvägen. Roligt att du hänger med. <3

      Radera
  3. Skönt att läsa att din Uffe kryar på sig. Sedan bjuder du återigen på fina bilder från en vacker och stillsam miljö. Önskar en en fin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och lov så går det framåt, sakta mak.
      Tack Katta!
      Önskar dig detsamma!

      Radera
  4. Helt otrolig natur. Den är makalös. Jag och Bjarna borde absolut vandra samma väg. Tack för du fotade och berättade. Härligt Uffe!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den är allra minst sagt sagolik, man kan förvänta sig vilka väsen som helst där när man vandrar fram. En del av vandringen/rundan återstår så hoppas du hänger med också på "slutet". :)

      Radera
  5. Vilket häftigt ställe!! Inlandsisen i all ära, men jag tror mer på varianten med sjörået och skogsrået, en betydligt mer spännande teori...;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket häftigt! Jag är också mera för sjörået och skogsrået, åt den sidan lagd. För vem vet, egentligen? ;)

      Radera
  6. Trevliga nyheter om Uffe. Tänk ändå så fort tiden går. Jag tror, eller vill tro, mer på din berättelse om Skogsrået än alla vetenskapliga förklaringar. Det är en sagolikt vacker plats och ser lite mystisk ut, så absolut bor det lite annorlunda figurer där. Hela omgivningen inbjuder ju till att se olika slags väsen smyga omkring. Ha en fortsatt fin helg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tiden flyger iväg och bra är det i många fall.
      Vetenskapliga rön kan säkert omsättas till en saga, en myt, någonting spännande när det kommer till kritan. En omskrivning som gör livet mera spännande för en liten stund. Omgivningen i bergen är sagolik och full av mystik. Tack Gunnel, nu är det sen kväll redan och jag har haft det fint på insidan idag. Ute har vi fått ett välkommet regn. Ha det fint du med!

      Radera
  7. Fantastisk tur där vetenskapen förenar sig med ovetenskapen=berättelser i folkmun, båda lika viktiga för människan! Löften hålls av skribenten som så väl berättar för oss ... och så gav hon ännu ett löfte :-)Ljuvliga bilder och det känns som jag går där nästan --- naturen är god att ha. Getabergen ett spännande namn som har en Borggård...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skrönor är spännande och det finns många bland de stora klippblocken i Getabergen...jag har bara nosat lite grann på allt som berättas om det som har hänt en gång. Tack Tove :)

      Radera
  8. Vilken fantastiskt vacker, dramatisk och fantasieggande natur. Skulle också vilja vandra där. Kanske nån gång. ..
    Så gott att det går framåt för Uffe.
    Ha det gott
    /Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och tänk Anette, att det skulle ta så lång tid för mig att gå dit, fastän jag nästan har det utanför dörren här hemma :) Nu blir det flera besök med tiden. Ett löfte det också.
      Ja, vi är glada och tacksamma för varje litet framsteg. Ha det gott du med!

      Radera
  9. De begriper inte så mycket, de där vetenskapsmännen. Rätt åt dem om de fick se sjörået och skogsrået inne på borggården en vacker dag.
    Det är mycket i naturen som är förunderligt - väldigt vackert också. Som att tallar och björkar växer där man knappt ser någon jord alls.
    Skönt att höra att det går framåt för Uffe. Du får krama honom.
    Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man kan nästan hoppas på det, att vetenskapsmännen får se både sjörå och skogsrå för givetvis så finns de där :)
      Jag ska givetvis krama Uffe från dig och jag är säker på att du får en kram tillbaka! :)

      Radera
  10. Otroligt fina naturbilder och fantastiskt intressant läsning som jag fortsätter att läsa..
    Ha det fint!
    Kran G

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ghugge! Kul att du hänger med på berget i alla dess vinklar och vrår. Ha det fint du med ! <3

      Radera
  11. Jaa-a, Getabergen är ett populärt mål på en ålandssemester, men hur många går en längre tur efter matintaget? Inte jag, i varje fall, trots oräkneliga besök. De allra flesta gångerna har en buss stått och väntat - "en halvtimme efter maten åker vi iväg". och när jag besökte platsen med tandemcykel - ja, då var det en bit till övernattningsstället, inte läge för en längre promenad. Synd på så rara ärter som alla dessa bergsformationer åtföljda av härliga berättelser!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Soltuna är ett bra mål med tanke på måltider, helt säkert. Men du får väl tänka om lite, ta liten matsäck med och gå rundan för att återkomma till Soltuna, där både börjar man och slutar man ändå. Sen kan du förlusta dig så det står härliga till Märtha! :) Hör av dig nästa gång du kommer åt det här hållet, så kan vi vandra tillsammans.

      Radera
  12. Getabergen har jag varit vid, och jag minns att jag tyckte SÅ mkt om det. Letade efter grottor där. Skulle gärna åka tillbaka dit igen ngn ggn. Skulle vilja ha god tid på mig där, ha kamera och mobil laddade så det kunde tas mkt bilder.
    OCH så spännande med sjörået och skogsrået. Sånt kan man nog tro på, absolut!
    Vackra bilder, och sär härligt att vara där på hösten.
    GLAD att höra att Uffe blir piggare och starkare. Mycket glädjande att höra!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så roligt att du också har varit där. Det finns en grotta som man räknar till grotta. Det behövs god tid att vara där, vi var tre timmar på vandring i bergen och märkte att det var alltför lite. Men vi har ju nära, bara ett stenkast bort :) Sakta mak blir Uffe bättre, fastän han själv tycker att det går långsamt, men så är det ju. Är man i det så upplever man det säkert så när man vill rörelse man inte har. Men framåt går det. :)

      Radera
  13. Den här gången gick det lite snabbare med löftesuppfyllelses:-) Vilken spännande miljö! Och vilka trevliga bus som skogsrå och sjörå hittat på tillsammans – så spännande!

    Skönt att det går åt rätt håll för Uffe. Det är ju bara att kämpa på, vilket måste vara jobbigt men det tuffaste är kanske ändå att mobilisera tålamod. Härligt att ni har sådana utflyktsmarker inpå knutarna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den här gången gick det mycket snabbare :) . Det är verkligen en spännande miljö i Getabergen, och jag har bara "nosat" lite grann på den tillsvidare.
      Det är verkligen att kämpa på för Uffe, ibland tycker ha att det går låååååångsamt och seeeeegt som bara den, men plötsligt märker vi att det har hänt saker i positiv bemärkelse, när vi jämför med då och nu.
      Kruxet med bergen just nu är att de börjar bli hala men det finns andra spännande ställen att vandra på.

      Radera
  14. Underbara bilder och fantasieggande berättelse - spännande med skogsrået och sjörået - och tänk att Volmar har sett sjörået!
    Så skönt att Uffe orkar hänga med på såna här vandringar :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anki!
      Lyckans Volmar säger jag men mitt i allt så får jag kanske också se sjörået, eller någon annan som vandrar i bergen.
      Uffe är en riktig hejare på att vandra; det går verkligen bra :)

      Radera