Löften

är till för att hållas.... även om det tog tid innan jag infriade mitt löfte
som jag berättar om i dagens inlägg.

Vy mot Norrhavet över Getabergen.

För riktigt många år sedan då jag gick i småskolan i Mariehamn skulle en vårutflykt göras
till Getabergen och till grottan.
Det var ett enormt stort äventyr för oss åttaåringar som stuvades in i en buss som skulle ta oss till målet
Hos mig fanns ett motstånd som jag inte kunde förklara.
Jag ville inte men det var bara att följa med fastän jag mycket hellre
skulle ha stannat hemma. Det tog verkligen emot
Att åka buss på den tiden tog sin tid, så kändes det i alla fall,
(kanske min motvilja bidrog till att göra turen extra seg och lång )
men slutligen var vi framme vid Soltuna och på vägen ner längs berget mot grottan.

Det var då jag fick fnatt och bara satte mig ner i rent trots och vägrade gå med de andra till grottan
Varför har jag ingen aning om, inte då och inte nu heller.
Min lärarinna gjorde allt för att få mig med men gav  upp.
Jag förstår henne väl, för när jag har satt mig ner så har jag liksom gjort det.
Jag blev som urberget jag satt på.
Hon insåg snabbt det omöjliga och lät mig hållas med orden att jag måste lova att sitta där jag satt tills
de andra som inte hade fått fnatt, kom tillbaka.

Urberget

Det löftet höll jag, även om jag kände mig oerhört liten och ensam en längre stund, där jag satt på berget
med martallarna omkring mig och vinden vinande i håret,
men så mycket insåg jag att det inte lönade sig att ångra sig.
Hade jag satt mig ner så hade jag
Det var bara att sitta där och låta det oförklarliga inom mig sippra ner i graniten
i väntan på att de andra skulle komma tillbaka.
Det kändes som en evighet och dessutom kände jag mig rätt eländig och övergiven,
fastän jag själv var orsaken till den situation som jag befann mig i.
Hela jag var som ett enda utropstecken vid den åldern.
Men att ha varit på utflykt och inte fullföljt den, kändes oerhört jobbigt, trots allt.

Vad jag sade hemma minns jag inte längre men jag antar att mina föräldrar senare fick allting till livs av min
lärarinna. Jag gick inte med till grottan helt enkelt. Men ingen gjorde någonting mera åt min
märkliga manöver, tiden har gått och händelsen förbleknat
Men jag har burit på ett löfte hela livet sedan dess...."Jag ska gå till grottan!"

" Den här delen av berget kallar man Amfiteatern som består av ett stort terassliknande område. Terasserna bildades för ca 1600 miljoner år sedan. Det var då den röda graniten vällde fram ur jordens inre och stelnade till berg. När den avkyldes blev det slitningar i bergsmassan. Räfflorna uppstod. Fenomenet kallas bankning. Räfflorna blev sedan större under istidens händelserika slutskede. Stenar och grus släpades med vatten som rann under den gamla glaciären, lekande små bäckar fann sin väg längs bergets sprickor, suckande i solskenet tvingades den väldiga ismassan uppleva sin undergång. Ty alla imperier har en ände...."

   Nej, jag har inte hittat på allt ovanstående själv. Jag har läst och återger texten om amfiteatern.

Nutidsmänniskorna har gjort det till en tradition att plocka stenar från rösena som finns överallt. Nu finns det små torn på många, många ställen

Så blev jag getabo för drygt sexton år sedan och tro det eller inte, trots att jag har bott ett stenkast
ifrån grottan under hela den tiden, så har jag inte varit dit, trots mitt löfte.
Men i söndags blev det äntligen av...
Jag packade ryggsäcken med kaffetermos, muggar, bananer, kanelbullar ( var det söndag så var det) och vatten. Vi drog iväg...

Både här och där finns stenar staplade...

Ingången till grottan

Jag vet sedan tidigare att grottan inte är så särskilt stor och imponerande men den har haft sin stora betydelse
Djupviksgrottan är ett namn, Kyrkan ett annat. Det har hållits både gudtjänst och predikan i den....
Under den Stora ofreden år 1714 förrättades gudstjänst just här
Ryssarna brände ner gårdar och många getabor gömde sig här i grottan. De väntade på båtlägenhet till Sverige men resan var farlig och väntan blev lång. På söndag togs psalmbok och postilla fram och den lilla församlingen höll sin andakt i berget.
Just en sådan söndag, hördes ryssarna komma strövande. De sköt och ropade till varandra. Det var tydligt att de letade efter folk och fä och vad som var värst, de kom med spårhundar!

En bit in i grottan

Plötsligt stod där ett vidunder till hund i grottöppningen, morrande, med gnistrande ögon och bakåtstrukna öron. En rådsnar Getakvinna kastade hastigt en filt över den dreglande besten. I ett nu tog hon av sig strumpebandet och ströp hunden. Ryssarna hörde inte längre något skall och förlorade spåret. Församlingen kunde avsluta gudstjänsten med ett samfällt Fader Vår och fräls oss ifrån ondo.

Hur jag kan veta allt det här? Det har man berättat genom tiderna som gått och någon/några har 

skrivit ner allting så att vi som kommer efter inte ska glömma hur det var en gång.

    I söndags när vi var dit så var allting väldigt fridfullt och stilla, vädret var perfekt för att vandra i bergen 

    men innan vi gick vidare från grottan satte vi oss ner och höll vår egen lilla söndagsandakt med medhavt 

    kaffe och kanelbullar från i somras. De allra sista bullarna från sommaren togs fram ur frysen

   

 -"Pst, såg du? Vad var det för väsen som fladdrade till "? 

-"Ingenting",  sade Uffe och tuggade vidare på sin bulle

-"Hmm, men..."

Det sägs att det fladdrar ett tyst väsen över grottplatsen. Än idag flyger han...

utan frid och utan försoning. Såsom han har gjort sedan den olyckliga söndagen år 1714, då han våldgästade en Herrens gudstjänst. För den oinvigde kan han tyckas likna en fladdermus, en läderlapp. 

Men nej, osalig är han, en osalig rysk hund, som hade alltför gott väderkorn.

Ja, bästa ni som läser den här bloggen, nu har jag infriat mitt löfte som jag gav mig själv
för över ett halvsekel sedan
Uppriktigt sagt fattar jag inte alls varför det har dröjt så länge men nu när jag har fått upp farten och andan
så lär jag återkomma titt som tätt hit till grottan där den osaliga ryska hunden fladdrar allt jämnt.


Vi vandrade vidare efter en stund, men den delen berättar jag mera om en annan gång.

De övriga Veckans temaskrivare är:
Anki, Anna, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt, Tove,  Ulla

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska