Löften


är till för att hållas.... även om det tog tid innan jag infriade mitt löfte
som jag berättar om i dagens inlägg.

Vy mot Norrhavet över Getabergen.

För riktigt många år sedan då jag gick i småskolan i Mariehamn skulle en vårutflykt göras
till Getabergen och till grottan.
Det var ett enormt stort äventyr för oss åttaåringar som stuvades in i en buss som skulle ta oss till målet
Hos mig fanns ett motstånd som jag inte kunde förklara.
Jag ville inte men det var bara att följa med fastän jag mycket hellre
skulle ha stannat hemma. Det tog verkligen emot
Att åka buss på den tiden tog sin tid, så kändes det i alla fall,
(kanske min motvilja bidrog till att göra turen extra seg och lång )
men slutligen var vi framme vid Soltuna och på vägen ner längs berget mot grottan.



Det var då jag fick fnatt och bara satte mig ner i rent trots och vägrade gå med de andra till grottan
Varför har jag ingen aning om, inte då och inte nu heller.
Min lärarinna gjorde allt för att få mig med men gav  upp.
Jag förstår henne väl, för när jag har satt mig ner så har jag liksom gjort det.
Jag blev som urberget jag satt på.
Hon insåg snabbt det omöjliga och lät mig hållas med orden att jag måste lova att sitta där jag satt tills
de andra som inte hade fått fnatt, kom tillbaka.

Urberget


Det löftet höll jag, även om jag kände mig oerhört liten och ensam en längre stund, där jag satt på berget
med martallarna omkring mig och vinden vinande i håret,
men så mycket insåg jag att det inte lönade sig att ångra sig.
Hade jag satt mig ner så hade jag
Det var bara att sitta där och låta det oförklarliga inom mig sippra ner i graniten
i väntan på att de andra skulle komma tillbaka.
Det kändes som en evighet och dessutom kände jag mig rätt eländig och övergiven,
fastän jag själv var orsaken till den situation som jag befann mig i.
Hela jag var som ett enda utropstecken vid den åldern.
Men att ha varit på utflykt och inte fullföljt den, kändes oerhört jobbigt, trots allt.


Vad jag sade hemma minns jag inte längre men jag antar att mina föräldrar senare fick allting till livs av min
lärarinna. Jag gick inte med till grottan helt enkelt. Men ingen gjorde någonting mera åt min
märkliga manöver, tiden har gått och händelsen förbleknat
Men jag har burit på ett löfte hela livet sedan dess...."Jag ska gå till grottan!"



" Den här delen av berget kallar man Amfiteatern som består av ett stort terassliknande område. Terasserna bildades för ca 1600 miljoner år sedan. Det var då den röda graniten vällde fram ur jordens inre och stelnade till berg. När den avkyldes blev det slitningar i bergsmassan. Räfflorna uppstod. Fenomenet kallas bankning. Räfflorna blev sedan större under istidens händelserika slutskede. Stenar och grus släpades med vatten som rann under den gamla glaciären, lekande små bäckar fann sin väg längs bergets sprickor, suckande i solskenet tvingades den väldiga ismassan uppleva sin undergång. Ty alla imperier har en ände...."

   Nej, jag har inte hittat på allt ovanstående själv. Jag har läst och återger texten om amfiteatern.

Nutidsmänniskorna har gjort det till en tradition att plocka stenar från rösena som finns överallt. Nu finns det små torn på många, många ställen

Så blev jag getabo för drygt sexton år sedan och tro det eller inte, trots att jag har bott ett stenkast
ifrån grottan under hela den tiden, så har jag inte varit dit, trots mitt löfte.
Men i söndags blev det äntligen av...
Jag packade ryggsäcken med kaffetermos, muggar, bananer, kanelbullar ( var det söndag så var det) och vatten. Vi drog iväg...

Både här och där finns stenar staplade...

Ingången till grottan

Jag vet sedan tidigare att grottan inte är så särskilt stor och imponerande men den har haft sin stora betydelse
Djupviksgrottan är ett namn, Kyrkan ett annat. Det har hållits både gudtjänst och predikan i den....
Under den Stora ofreden år 1714 förrättades gudstjänst just här
Ryssarna brände ner gårdar och många getabor gömde sig här i grottan. De väntade på båtlägenhet till Sverige men resan var farlig och väntan blev lång. På söndag togs psalmbok och postilla fram och den lilla församlingen höll sin andakt i berget.
Just en sådan söndag, hördes ryssarna komma strövande. De sköt och ropade till varandra. Det var tydligt att de letade efter folk och fä och vad som var värst, de kom med spårhundar!




En bit in i grottan


Plötsligt stod där ett vidunder till hund i grottöppningen, morrande, med gnistrande ögon och bakåtstrukna öron. En rådsnar Getakvinna kastade hastigt en filt över den dreglande besten. I ett nu tog hon av sig strumpebandet och ströp hunden. Ryssarna hörde inte längre något skall och förlorade spåret. Församlingen kunde avsluta gudstjänsten med ett samfällt Fader Vår och fräls oss ifrån ondo.
Hur jag kan veta allt det här? Det har man berättat genom tiderna som gått och någon/några har 
skrivit ner allting så att vi som kommer efter inte ska glömma hur det var en gång.



    I söndags när vi var dit så var allting väldigt fridfullt och stilla, vädret var perfekt för att vandra i bergen 
    men innan vi gick vidare från grottan satte vi oss ner och höll vår egen lilla söndagsandakt med medhavt 
    kaffe och kanelbullar från i somras. De allra sista bullarna från sommaren togs fram ur frysen
   

 -"Pst, såg du? Vad var det för väsen som fladdrade till "? 
-"Ingenting",  sade Uffe och tuggade vidare på sin bulle
-"Hmm, men..."

Det sägs att det fladdrar ett tyst väsen över grottplatsen. Än idag flyger han...
utan frid och utan försoning. Såsom han har gjort sedan den olyckliga söndagen år 1714, då han våldgästade en Herrens gudstjänst. För den oinvigde kan han tyckas likna en fladdermus, en läderlapp. 
Men nej, osalig är han, en osalig rysk hund, som hade alltför gott väderkorn.

Ja, bästa ni som läser den här bloggen, nu har jag infriat mitt löfte som jag gav mig själv
för över ett halvsekel sedan
Uppriktigt sagt fattar jag inte alls varför det har dröjt så länge men nu när jag har fått upp farten och andan
så lär jag återkomma titt som tätt hit till grottan där den osaliga ryska hunden fladdrar allt jämnt.


Vi vandrade vidare efter en stund, men den delen berättar jag mera om en annan gång.

De övriga Veckans temaskrivare är:
Anki, Anna, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt, Tove,  Ulla

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Kommentarer

Musikanta sa…
Ett otroligt passande inlägg på veckans tema! Och verkligen intressant också. Du visste vad du ville och inte ville fastän du var så liten. Det tycker jag är mycket starkt. Och du infriade även löftet att bli kvar ensam på berget. Jag hade nog aldrig vågat sätta mig ner och vägra följa med - jag var ett mycket lydigt barn på den tiden.
Ingrid
Gunnel sa…
Tänk att du var så envis! Tur ändå att du inte satte dig på tvären denna gången. En spännande historia om ryssen och hans hund. Du skriver så levande så jag kan nästan se besten framför mig. Ha det gott.
Lisbet sa…
Jag tycker att du var riktigt tuff som vågade säga ifrån, du ville inte in i grottan och därmed basta! Tuff är du fortfarande! Hmmm, grottor på en söndag... Bra att ni hade matsäck med er. Tack och lov behövs ju inga såna gömställen mer, men vad vet man, oroligt i världen är det...
God natt!
Kram
Marina sa…
Tack för en spännande tur! Jag tycker det är så intressant med alla dessa gamla berättelser som lever kvar. Visst skulle det vara kul att veta vad det egentligen var som fick dig att vägra grottbesök den där gången...
Tack Ingrid!
Jag vet fortfarande inte varför jag inte ville gå med till grottan på den tiden, jag har nämligen aldrig varit rädd att gå in i grottor, tunnlar och liknande, så trotset bottnade i något annat outgrundligt. Jag hade en jättebra lärare-lärarinna som man sade på den tiden. Hon såg människan i barnet, hon såg mig och förstod nog någonstans det jag inte förstod själv. Lydig, nja, det var jag nog inte så där rakt av fastän det gjordes tappra försök från föräldrahåll att få mig mera följsam i många olika sammanhang. Snäll var jag däremot. Tror jag ;)
Karin
Tack och lov Gunnel, så har den där speciella trotsigheten försvunnit, slipats bort under åren som gått. En del finns det nog kvar men jag kan behärska den mycket bättre nu än då.
Men envis är jag fortfarande. Historien lär vara grundad på sanna berättelser. Det gick hett till i bygden under den här tiden och i bergen finns många skrymslen, vrår och små grottor att gömma sig i. Ett litet stenkast därifrån finns sedan en vik dit de svenska båtarna kom för att rädda ålänningar undan ryssen. Ha det gott du med!
Uppriktigt sagt Lisbet, vet jag inte vad jag var. Tuff, trotsig eller...? Jag bara gjorde som jag gjorde. Man vet inte längre när grottan i berget behövs igen, hoppas aldrig på grund av ofred i alla fall. Godmorgonkram!
Det lär ligga en del sanning i skrönorna, det gick vilt till under Stora ofreden då ålänningarna i stort lämnade ön obebodd, bara ett fåtal trotsade ryssen. Det var hårda tider. Då var ålänningarna flyktingar och sökte sig till Sverige i första hand. Ja, ibland funderar jag på den egentliga orsaken till den här vägran själv, för att det fanns en sådan är jag säker på men jag kan inte sätta fingret på den. Det skulle nog behövas en mera djupgående terapi förmodligen. Människan är en klurig fundering.
Tack för denna fina berättelse om grottan och din stentuffhet som skolelev!
Synd att vi missade denna vackra plats då vi var där.
Må gott!
När ni kommer igen så kanske vi kan gå dit tillsammans. Grottan ligger kvar....:) Tack snälla du!
Må gott du med!
Karin sa…
Spännande! Ser fram mot fortsättningen – för en sån har du ju lovat och löften är löften!
Ja, löften är löften, men du vet ju Karin att det kan ta ett halvt sekel innan jag infriar dem men nog ska jag skriva fortsättningen någon gång i framtiden, kanske snart till och med :)
Anonym sa…
Fantastiskt att du höll löftet!
Intressant berättat och mycket bra skrivet och
bilderna är jättefina!
Tack för ett bra inlägg.
Kram G
Anki sa…
Tänk att du vågade ... ja, att vägra gå till grottan alltså. Vilken tuffing du var!
Underbar berättelse om både då och nu.
Verkar vara en trevlig plats ... ser fram emot nästa besök :)
Ha det gott!
Löften är ju till för att hållas :)
Givetvis, jag har varit nyfiken hela tiden, velat veta hur det ser ut där. Tack snälla du! <3
:) Tack Anki, snart kommer fortsättningen på vandringen.
Ha det gott du med!
Lena i Wales sa…
Underbart reportage med vackra bilder och intressant text.
Det finns vissa saker som man lovar sig i tidig ålder att göra och sedan blir det liksom inte av, tills helt plötsligt bestämmer man sig för att verkligen gör det också.
Trevligt att läsa om hur du reagerade på utflykten som barn, tur att man mogna med åren. Känner igen mej själv i liknande situationer.
Vad roligt med alla dessa "stenfigurer".
Intressant också om kyrkan.
Ha det bra önskar Lena från något varmare land
Javisst är det tur att man mognar med åren :)
Stenfigurerna upplevde jag som små nästan levande varelser. De finns lite överallt på hela berget, som är rätt stort arealmässigt sätt.
Ha det bra du med Lena i ditt varmare land. Ska komma på besök och läsa vad du har för dig.
HeLena sa…
Vilket härligt löfte! och finfina bilder!
Jag har varit där i grottan. Två gånger faktiskt. Första gången som 12-åring, med några klasskompisar och en magister som hyrde stuga i/på Lövö, Vårdö nära Sandösund (fantastisk plats och minne). Och en gång med mina egna barn då jag kom i håg att jag gillade platsen. Men jag minns inte mycket (att folket gömde sig för ryssen och kyrkan minns jag) av den historia som du berättar i detta och i nästa inlägg. Jätteskoj att få ta del av! Jag ska åka dit igen, absolut!
Ha det fint!
Kram<3
Där ser man! Dit har kanske alla varit utom jag när det kommer till kritan, jag som bor så nära grottan dessutom. Så brukar det vara. När du åker dit igen så kom via mig så tar vi och gör det tillsammans. Ha det fint du med Matfreaket! <3
Detta är ett mycket bra inlägg på rubriken löfte - händelserikt, mystiskt och mänskligt. Ser för mig hur du sitter där och hur konsekvenserna blir som lager på lager. Härlig läsning och bilder på stenar och berg kan aldrig bli for många.
och ett löfte finns ju så jag går då vidare till nästa direkt ...
God söndagskram till er två och så glad jag blir om Uffes deltagande allt mer även om det troligen är fortfarande på vänt!
olgakatt sa…
Jag hade också några såna där tvärtrotsiga tillfällen i barndomen som jag minns. Jag vet inte nu och visste inte då varför men jag tror att det är en test inför att bli självständig och fatta egna beslut. Sakfrågan har just då ingen betydelse.men det har betydelse för framtiden och för dig blev det till ett löfte! För mig har det betytt att ingen tvingar mig överhuvudtaget.
..som lager på lager, så rätt så.
Tack för den goda söndagskramen som jag förmedlar till Uffe också. Uffe är en hejare på att vandra i terräng vid det här laget och bättre blir det hela tiden. Ha det fint du med Tove! <3
Du har nog helt rätt Olgakatt, det handlar om att testa och visa vem man är både för sig själv och för omgivningen. Jag var så där för det mesta hela tiden på den tiden. Är inte så mycket annorlunda nu heller, men kanterna har slipats med åren. Men tvinga mig det kan nog ingen göra. Då sätter jag mig ner och när jag har satt mig så sitter jag. Basta! :)

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Veteranbil nr. nio och tio