Äventyret framtiden

Jag har städat undan allt vad julen heter i vårt hem och bestämt mig för att nu är det slut på julen men så gick vi ut  ikväll för att äta middag på Cantinho dos Amigos här i stan tillsammans med goda vänner.  Självklart så måste jag bara ta foton. I och för sig så är julen slut från och med i morgon då trettondagen är inne. Här firas ingen Tjugondag Knut. Här äter man Bolo de Rei och så vidare men alla är på jobb som vanligt. Det passar alltså riktigt bra med ett vackert glittrande avslut på julen -25  i och med det här inlägget.                                                                           Julstjärnor, röda och julstjärnor vita, glittrande,                                       ...

Den fjärde januari tänker jag särskilt mycket på min egen mor. Det var hennes namnsdag. Den dagen doftade ofta snö men också solsken som tittade in genom de genomskinliga gardinerna i vardagsrumsfönstret. Hon väntade besök som vanligt denna dag. På något sätt så var namnsdagen nästan större än födelsedagen som var i juli. Namnsdagen blev mera förtätad och fin, mera stilla än födelsedagen. Varför vet jag inte men det kan ha att göra med att hon var stolt över att heta Ruth  och att vi hade ett nytt år framför oss.. Den fjärde januari så bakade hon alltid en ambrosiakaka till kaffet som dracks tillsammans med moster Astrid och hennes döttrar Kristina och Karina. Ibland var mormor Frida också med. Mamma var huvudpersonen och jag fanns där jag också, yngst av alla i sällskapet. Vad jag minns så var det nästan alltid bara vi som firade Ruth. Det var ju mitt i vardagen..de andra var på jobb.     Idag tänkte jag på Ruth och planterade om tomaten som har kommit från ovan på något...

med Madeira var för jättelänge sen. Jag var bara barnet när jag, en viss kväll i veckan, satt på golvet framför tv-n och tittade på Humle och Dumle hos grannfamiljen R. tillsammans med deras son Kalle, ett av barnen på gården till Köpmansgatan 10 och 12 i Mariehamn. Det här kom jag ihåg när U. och jag pratade om den första bekantskapen med Madeira för var och en av oss. " Madeiravin, nattvard och konfirmation", var U. säker på. Det var vid frukosttid här om dagen som vi diskuterade vårt första minne som hade anknytning till Madeira. Hmmm, jag minns madeiravinet tidigare än så, svarade jag. Jag var allra högst åtta år när jag såg en flaska madeiravin hos familjen R. Den låg i en vacker korgställning i deras bokhylla där tv-n fanns. Naturligtvis så måste jag ju titta på underverket lite extra för något så fint fanns inte i mitt hem. Jag minns att jag läste Madeira högt..men inte desto mera än så annat än att jag fick veta att det också var en ö i den stora oceanen. Senare var ...

Det blev ett hopp över dag två för min del. Nu är vi redan inne på dag tre..snart är det jul igen! 😉 Dag två här var som ett aprilväder kan vara på Åland. Mitt i allt som solen sken så ösregnade det.  Vädret kunde inte bestämma sig annat än att vara aprilligt ungefär.  Vi hade grannliga vänner på öl, paj, rökta korvar och nybakat bröd.  En fin kväll fick vi tillsammans.      Idag ser det betydligt ljusare ut även om regnskurar drar över land och hav med jämna mellanrum.     På håll ser vågorna inte stora och höga ut men ack vad man bedrar sig. Det är ju en ocean som ligger här och "skvalpar" runtom Pärlan i Atlanten. Det är inte båtar på "sjön" idag. De ligger i hamnen. Däremot går det vitor på "sjön".. Jag har glömt bort att berätta att jag fick en nyårsgåva av U. Plötsligt så hade jag mängder av olika penslar framför mig på bordet, samt två sekatörer. Det känns nästan som ett litet förpliktande. Jag har färger, penslar men inget akvarellpapper....

 Årets första dag och vi skriver år 2026.  Ja, årets första dag måste förstås börja med nyårsfirandet, givetvis. Här kom Francis in med buller och bång, i vissa tidningar kallad till depression, i andra till tempestade och här inne hos mig kallad en storm med mycket regn i släptåget och ändå inte så himla mycket som när Claudia drog in över ön för någon månad sedan. Men visst kändes Francis av och gör det än i skrivande stund, men då betydligt bedarrad.  Vid sex-snåret på nyårsafton såg det ut så här mot hamnen till...Inte särskilt inbjudande men det hade utlovats bättre väder till midnatt. För vår egen del hade vi det hur bra som helst. Varmt, torrt och skönt, samt mysigt på insidan av väggarna.                          Det gick ingen större nöd på de där två sagovarelserna heller. De var fullt sysselsatta med att vinka till alla som gick och körde förbi och så förstås till de nepalesiska grannbarnen som un...

så tömmer jag mobilen och kameran på de senast tagna bilderna. De behöver inte komma med till år 2026, då ett nytt blad vänds igen. Det är ju inte längesedan jag satt här och gjorde detsamma känns det som och ändå har ett år redan gått och visst har det hänt mycket under det gångna året men jag tänker inte titta bakåt och göra en krönika av något slag utan bara städa undan lite grann i arkivet.  Några nyårslöften brukar jag inte ge men ett litet löfte har jag gett i alla fall. Jag har lovat att tala mera klarspråk med mannen jag bor ihop med, för han påstår att han inte kan läsa mina tankar. 😉Egentligen så ska du vara glad för det, svarade jag,😏 men jag förstår vad han menar. Jag ska bli tydligare i vardagspratet och inte ta för givet att jag blir förstådd så där bara. Vad har du givit för nyårslöfte?  Den fina krukan med orkidén Symbidium är full av blomstänglar i knopp. Åtminstone nio fina stänglar är på gång med fägring längre fram. Jag är inte helt säker på vilken symbid...