Den första kontakten

med Madeira var för jättelänge sen. Jag var bara barnet när jag, en viss kväll i veckan, satt på golvet framför tv-n och tittade på Humle och Dumle hos grannfamiljen R. tillsammans med deras son Kalle, ett av barnen på gården till Köpmansgatan 10 och 12 i Mariehamn.

Det här kom jag ihåg när U. och jag pratade om den första bekantskapen med Madeira för var och en av oss. "Madeiravin, nattvard och konfirmation", var U. säker på. Det var vid frukosttid här om dagen som vi diskuterade vårt första minne som hade anknytning till Madeira.

Hmmm, jag minns madeiravinet tidigare än så, svarade jag. Jag var allra högst åtta år när jag såg en flaska madeiravin hos familjen R. Den låg i en vacker korgställning i deras bokhylla där tv-n fanns. Naturligtvis så måste jag ju titta på underverket lite extra för något så fint fanns inte i mitt hem. Jag minns att jag läste Madeira högt..men inte desto mera än så annat än att jag fick veta att det också var en ö i den stora oceanen. Senare var det förstås Madeiravinet i nattvardskalken som jag också tog del av när jag blev konfirmerad och vid några andra tillfällen längre fram i livet. 

I minnet befann jag mig plötsligt hos Kalle och hans föräldrar, där mammorna på gården brukade träffas över en kopp eftermiddagskaffe med oss ungar runt benen någon dag i veckan. TV-n var en bra barnvakt för mammorna som just hos familjen R. brukade bänka sig runt ett bord i vår närhet men ändå lite på sidan om. Även på den tiden fanns det s.k. Latte-morsor. De tycktes trivas riktigt bra för vi hörde skratt och livliga diskussioner. 

En dag hörde jag hur det lät som om de drog ett glas på bordet och jag tittade förstås dit.  De hade tänt ett ljus efter att ha tagit fram ett stort papper där alla bokstäver i alfabetet fanns skrivna, nio siffror tror jag att det var och så ett par frågor till av något slag. Sen kom glaset fram, ett vanligt mjölkglas. De lade glaset över ljuset och när glaset var varmt lades det mitt på planen med alla bokstäver och siffror runt omkring. Exakt hur det hela gick till minns jag inte helt och hållet, jag förstod det knappt alls men ofta satt de alla med en hand på glaset till att börja med..och så frågade någon av dem en fråga rakt ut

Det var synnerligen mystiskt tyckte jag som glömde tv-n och sällade mig till mammorna, som nog vänligt försökte få bort mig men jag var envis redan då.😉.jag ville veta vad de höll på med.

Anden i glaset kallade de "leken".  Till att börja med var allt detta glatt och roligt, det hördes tydligt under de gånger de gjorde detta. Den sista gången fick jag vara med, med min mammas hand, tant L:s över min och glaset drog iväg allt vildare för varje gång frågan ställdes. Tre gånger minns jag att de gjorde frågor men något stämde inte...Glaset fick liksom ett eget liv på ett märkligt sätt. Själv funderade jag i all hast på om det satt någon med magnet under bordet...en befängd tanke, trä och glas attraherar inte varandra alls. 

Jag minns att det fanns en särskild kraft i det hela som inte kunde kontrolleras, det var inte jag, det var inte mamma och tant L., som förde glaset, vi följde glaset och hade svårt att hålla händerna kvar på det. Det var argt på något sätt och det slutade med att alla fyra mammor runt bordet gav upp glas-"leken" när glaset drog sig över bokstäver som bildade ordet död, död, död.. De blev förskräckta, det syntes tydligt. Tant LL var också med men den sista gången lade hon inte handen på glaset. 

Sen var det slut på detta med  Anden i glaset...för mammornas del, ja, även för min som var med om detta denna enda gång. 

Långt senare när jag var en vuxen kvinna med två små barn och make, fick jag uppleva samma känsla, energi som då. Min första makes kusin A. var slagruteman och jag tillstår gärna att jag inte trodde ett dyft på att man kunde finna vatten på det sättet som han gjorde det på.  Men A. tog min högra hand i sin vänstra och så gick vi tillsammans med slagrutan framför oss mellan de andra händerna. Vilken kraft det var, vilket sug, så pass starkt var det att jag trodde att nu går slagrutan av. Hade inte A. varit så stark som han var hade jag tappat greppet. Slagrutan drog, vred sig, med full kraft neråt där vattenådran gick i jorden. 

Den kraften upplevde jag också med  Anden i glaset när jag var med om det märkliga som litet barn. Helt olika krafter men mycket lika i styrka. Ohanterligt på något sätt..utan kontroll men ändå inte. 

Nu är jag gift med en slagruteman. U. kan med hjälp av en nyckelknippa eller liknande söka fram vatten. Jag kan inte göra det men om han tar mig i ena handen när han söker vatten, så känner jag styrkan som drar neråt där vattnet finns. Nyckelknippan, ringen eller vad det är han använder sig av cirklar runt i vidare kraftfulla kretsar närmare källan han kommer. Får jag hålla i nyckelknippan så fungerar det bara om U. håller mig i handen och leder energin över till mig. 

Det är energier som heter duga. På det sättet tog U. fram vattenådern som fanns på Skoltomten i Geta, där vi bodde på Åland. Han berättade för borrsbrunnaren var han skulle provborra och vips så hade vi ett jättebra vatten, 5000 liter i timmen. Jag var ensam hemma då Åke, som mannen hette, knackade på dörren och räckte fram en mugg med vatten i. Det är ett toppenvatten ni har! Ska jag borra? Vi ringde U. som var på jobb och kör i vind blev svaret.!, U. sade åt Åke, att hade du gått en halv meter längre åt vänster hade vi fått ännu mera vatten. Men det räckte gott med 5000 liter i timmen. 😊

Det finns mycket mellan himmel och jord eller om det ens finns någonting emellan överhuvudtaget, det är frågan det.  

Så kan det gå, när jag försökte komma ihåg min första kontakt med Madeira. Mitt i allt så blev det lite Anden i glaset, sånt som hemmamammor sysslade med i min barndom  och så blev det slagrutemän. 

Orkidéerna har jag "fångat" här i närheten på Boa Vista. Jag har inte foton på någon Ande i glaset...det får duga med orkidéer. 

Ha en skön söndag alla!

                                          Karin Eklund, Funchal, Madeira