Årets sista dag....

så tömmer jag mobilen och kameran på de senast tagna bilderna. De behöver inte komma med till år 2026, då ett nytt blad vänds igen. Det är ju inte längesedan jag satt här och gjorde detsamma känns det som och ändå har ett år redan gått och visst har det hänt mycket under det gångna året men jag tänker inte titta bakåt och göra en krönika av något slag utan bara städa undan lite grann i arkivet. 

Några nyårslöften brukar jag inte ge men ett litet löfte har jag gett i alla fall. Jag har lovat att tala mera klarspråk med mannen jag bor ihop med, för han påstår att han inte kan läsa mina tankar. 😉Egentligen så ska du vara glad för det, svarade jag,😏 men jag förstår vad han menar. Jag ska bli tydligare i vardagspratet och inte ta för givet att jag blir förstådd så där bara. Vad har du givit för nyårslöfte? 

Den fina krukan med orkidén Symbidium är full av blomstänglar i knopp. Åtminstone nio fina stänglar är på gång med fägring längre fram. Jag är inte helt säker på vilken symbidium det är men jag har fått ett svenskt namn som kanske stämmer. Båtorkidé...det passar bra för mig som gillar segelbåtar och liknande. Jag frågade grannen Z. som gav mig orkidén vad den heter och hon tittade förvånat på mig och svarade orchidéa. Hon har rätt, man måste inte krångla till livet desto mera. 

Så här ser orkidén ut som blommande. Det är grannen Z:s blomma. Hon bad mig som är längre än vad hon är ( hon är pytteliten och jag är ju lång som nästan är 160 cm om jag sträcker på mig, allting är som sagt relativt ) att klippa två stänglar åt henne. Vi har storm på gång ( Francis) igen med oväder i form av regn och hagel och blommorna gillar inte hagel, berättade hon för mig medan jag klättrade upp på hennes balustrad för att klippa de där två stänglarna åt henne.  Vill du ha en stängel till frågade hon av mig. Jag? Är inte stänglarna till dig och ditt nyårsbord? Nej, de är till ditt bord fick jag veta...så nu har vi en vacker blomsteruppsättning på vårt matbord. 

Väl innanför vår egen ytterdörr igen med orkidéerna i handen så spratt jag till. En ny dörrmatta låg där. U. har köpt en dörrmatta med dessa katter på som visar rumpan åt folk som stiger in hos oss. Det är Uffe-humor det. Visst är den speciell och gullig. Tror ni att jag satte fötterna på den? Nej, nej, inte stiger man på små gulliga katter, man stiger över dem, förstås. En riktigt glad-matta är det. Jag skrattade en god stund.

Julannandagen så sådde jag olika zucchinis, falsk vitlök, jamaican bell. På nedre hyllan har jag gurkor på gång och bönorna får vänta ett litet tag till innan de åker i jorden. Så fint det kändes att vara igång igen med sådd. Sen får vi se om jag är för optimistisk men jag har många frön kvar i lådan här inne i byrån. Om inte sådden lyckas så gör jag om och gör bättre när det blir lite närmare våren igen.

 Helt på eget bevåg har en tomat planterat sig själv i tangerinaträdets kruka tillsammans med kossorna.

                        I måndags så planterade RIM också...en elektrisk kabel drogs längs hela gränden

                        (i underjorden då förstås). Nu ska lägenheterna elektrificeras...elspännande tider. 

                        Jag tittade in på deras hemsida och såg att det finns tre osålda lägenheter

                        av tjugofyra möjliga kvar. Bravo och grattis!   

                        De tre sista går nog åt de också när som helst.

      Det är mycket med det jordiska...ibland måste man ligga på magen när man arbetar. 

   

Vi var till Segurança igår för att få den viktiga stämpeln, som är beviset för att vi ska få gratis sjukvård här på Madeira . Alla papper var i ordning för vår del och pang, pang, så var vi fixade och klara för ett år framöver igen. De hade röda granar där i lokalen.

Jag vet, jag sade att jag var färdig med krubborna för detta år men jag ändrade mig en sekund och tog en bild av krubban i Seguranças lokal. Man behöver som sagt inte krångla till livet alls. Några broderade dukar har blivit kläder åt Maria och Josef...man gör så gärna reklam för vad som tillverkas här på ön. 

Efter besöket där, gick vi till Centro de Saúde, hälsocentralen och visade att allt var som det skulle vara och så blev vi inskrivna för inkommande år. Det är lite krångligt men sakta mak sitter allt där det ska sitta. Trots att båda instanser är i samma hus så har de inte någon digital kontakt utan man måste själv gå från ställe till ställe och se till att allt blir som det ska vara. I början var det svårt att förstå att de inte hade kontakt med varandra digitalt. men nu har vi accepterat att det är så det är och desto krångligare än så är det inte. Det är bara att ta det som det är medan utvecklingen försöker komma ifatt med tiden. Det fungerar men tid ska man räkna med att ha. Köerna är långa. 

 Vi gick förbi en återvinningsplats, ja, de finns lite överallt här i stan, vilket är jättebra. Julflugorna var på gång, mycket sällsynt att se sådana, men någon hade kastat vanliga sopor i pappersreturen, vilket drog flugor till sig. Så röda huvuden flugorna har. Det var det jag tänkte på...Att folk inte bryr sig om att sortera rätt! Det är ju så enkelt att göra det. Nonchalanta latmaskar, tänkte jag också.  

Det drar ihop sig nere i hamnen och på redden. Nyårsafton, vid midnatt ligger det tolv kryssningsfartyg här utanför oss. Otroligt. De blir bara flera och flera med åren. Presidenten med regering har bestämt att fyrverkeriet går av stapeln trots orange väder-varning. Men det värsta väderhumöret lär börja ca kl. 3 på natten mot torsdagen, nyårsdagen. Innan dess hinner madeiraborna skjuta upp ett hejdundrade fint fyrverkeri. Men mera om det på nyårsdagen. 

                                              Med detta önskar jag Er alla 

           

                              Ett Gott Slut och Ett Gott Nytt År!

               

                                           Tack för i år! 

                              Kramar! 💕💕💕💕

                              Karin Eklund, Funchal, Madeira