Äventyret framtiden

Lokförare Åke, kom via mig här i Funchal, idag igen, så jag kunde hoppa på tåget och skriva om höstens nyanser Även här på Madeira känner man av hösten men på ett annat sätt än i Norden och på Åland, där den är mera påtaglig i skillnaden mellan sommar och höst,  ja årstiderna är mera tydliga där än vad de är här av helt naturliga skäl         Så där ja, där åker jag iväg ! Tuff, tuff...ett av de gamla fotografierna som finns på muséet i Monte      ser ju rätt inbjudande ut eller hur, även om det är i svart och i vitt.      Jag vet inte vilken årstid det är på fotografiet, men låt oss säga att det är höst.      *********************** Höstens nyanser. Jag smakar på orden i rubriken och tänker att jag befinner mig i höstens tid på olika sätt själv, i mognadens tid, i erfarenhetens tid och jag tycker att det är en väldigt skön tid att leva i. Spontant gick mina tankar till Höstvisa och Tove Jansson, ni vet Mumins upphov och författarinna. Tove har fått stå för orden tidigare i mina inlä

  De här stengångarna ser man lite varstans i stan och på andra ställen på Madeira också förstås. Det är så genialt egentligen. Det är ett plock, plock, plock, men ni skulle se hur snabbt de skickliga stenläggarna reparerar gångar, vägar. På ett huj. Bort med stenarna, gräva där det behövs, reparera och så tillbaka med allting igen och det märks inte ens att något har hänt eller något har gjorts. Smart tycker jag och väldigt vackert. Stenarna kallas till madeirastenar, lite kul i sig för madeira betyder trä... Jag blir så glad när jag ser att det finns yngre förmågor med bland de äldre som håller stans stenläggningar i skick. Hantverket lever.     Ett tak tog jag med mig hem häromdagen då jag gick förbi...      Stuckatur...så heter det väl?  I taket på Museu Natural e História kan man se flera sådana skönheter.       Den här hade bästa belysningen för fotografering utan blixt.  Museét är inrymt i ett före detta palats. Palácio de São Pedro, vilket man lätt kan se på alla fina detaljer

Jag leker på mitt sätt, jag kopplar av så här nu när jag egentligen är allt annat än avkopplad. Jag stänger av det intensiva språkinlärandet emellanåt för att gå ner i varv. Så åter igen gjorde jag ett lappkast eller vad man vill kalla det. Jag tog första bästa bild ur arkivet och det råkade vara en madeiraödla     Ja, egentligen är de ju två på bilden... Madeiraödlans vetenskapliga namn är Podarcis dugesii alternativt Lacerta dugesii. Det handlar om systematik detta med de olika namnen och den tänker jag inte blanda mig i. Ödlan har länge varit endemisk för Madeira, men lär numera också finnas på Azorerna. De äter insekter, men också till en viss del frukt och olika växtdelar. De äter också upp varandra..de små ungarna lever farligt men även de ganska så stora ödlorna får släppa livet till ibland. Jag har sett det med egna ögon flera gånger.  De är blompollinerande. De äter nektar från blommor och blir därför en god hjälp att sprida pollen där de tar sig fram.          Man får vara gl

eller hur man nu ska säga om orkanen som svepte över här med sin "svans" efter att ha lagt Atlanten bakom sig västeröver. Först tog Leslie ett varv via Azorerna innan "svansen" hittade hit. Vi här på gränden fick ett välkommet regn men det var kanske inte lika välkommet överallt på ön, för vad jag har läst mig till så har det varit översvämningar, jordskred och liknande som har ställt till det lite här och var.  "Japp, va bra" sa Uffe, "nu försvinner hundlortarna som dräller överallt." Vi har olika måttstock på olika skeenden men jag håller med U. i det här fallet. Ibland får man hoppa kråka på trottoarerna för att inte gå rakt in i en hög. Det är sällan man ser att någon stannar till och tar upp efter sina hundar. Det händer men det är undantagen som bekräftar regeln.  Nå, för att vara rakt på sak så ska jag inte prata "skit"..utan visa vad Leslie gav i skönhet, kombinerat med gatlampor och strålkastare från fotbollsplanen en bit nedan

Det finns en liten fin trädgård här i stan,som vi brukar gå till lite nu och då. Den ligger lite i skymundan och vi är sällan många besökare där samtidigt. Den syns bara lite, lite från gatan till och för att nå den måste man gå in till Museu-de-historia-natural-do-funchal ; och betala en liten avgift. Då har man hela stora museét till sitt förfogande och den härliga lilla trädgården. Det är nästan som att gå in i ett bortglömt paradis. En plats för kontemplation om man så vill. Det finns en bänk att sitta på om man bara vill vara...  Jag blir alltid lika förundrad över att jag befinner mig i en stad och ändå är så långt borta från en sådan samtidigt.  Plötsligt förstår jag det här med alla murar som omgärdar så många hus och hem här på Madeira.  Det är det här folk måste känna när de är omgärdade av murar och har sitt eget lilla paradis på insidan av dem. Säkert finns även en säkerhetsaspekt bakom, självklart, men jag börjar förstå något annat också. Vanligtvis så har vi varit där und

Ett påfågelsöga och två sköldlöss sitter på solen    För min del passar det mera än utmärkt just nu att ta fram foton ur bildarkivet. Det tar inte lång tid    alls, det är roligt och rogivande att se på det som en gång var, och idag visar jag foton från Skoltomten     i Geta på Åland. Alltså från Pettas.    Jag kopplar av så här. När huvudet är fullt av portugisisk grammatik är det skönt med en paus nu och    då. Då luftar jag mina egna vingar lite grann samtidigt som jag får lite städat..    Vi hade mängder av växter i vår trädgård. Insekter och fåglar trivdes storligen i våra trädgårdsland    Jag odlade solrosor, eller rättare sagt så var det fåglarna själva som stod för sådden..De frön     som föll till marken under fågelbrädet/huset blev fina små plantor som jag dels    lät växa där de "föddes" men jag tog också plantor till olika delar av trädgården     och planterade dem i alla de land vi hade.      En särskilt bra ordning lyckades jag aldrig hålla. Plantor lades på rad