Årets första dag

 Årets första dag och vi skriver år 2026. 

Ja, årets första dag måste förstås börja med nyårsfirandet, givetvis. Här kom Francis in med buller och bång, i vissa tidningar kallad till depression, i andra till tempestade och här inne hos mig kallad en storm med mycket regn i släptåget och ändå inte så himla mycket som när Claudia drog in över ön för någon månad sedan. Men visst kändes Francis av och gör det än i skrivande stund, men då betydligt bedarrad. 

Vid sex-snåret på nyårsafton såg det ut så här mot hamnen till...Inte särskilt inbjudande men det hade utlovats bättre väder till midnatt. För vår egen del hade vi det hur bra som helst. Varmt, torrt och skönt, samt mysigt på insidan av väggarna. 

                       

Det gick ingen större nöd på de där två sagovarelserna heller. De var fullt sysselsatta med att vinka till alla som gick och körde förbi och så förstås till de nepalesiska grannbarnen som undrade vad de är för ena. Jag har lovat att berätta lite mera när vi närmar oss december igen. På portugisiska då eller hur? fick jag höra av Lill-Ronaldo. Vi får se hur det går, men det är bra att ha ett mål som man ska nå framför sig...Vi har ju en deal, Lill-Ronaldo och jag, om att bara prata portugisiska med varandra men han har glömt bort det många gånger. Det är inte lätt när omgivningen pratar engelska på den sidan av vårt hus. Föräldrarna har däremot börjat prata lite mera engelska och några portugisiska ord också. Jättekul! 

U. öppnade en flaska vin i god tid innan middagen. Det var väldigt gott, jag drack lite jag också för ovanlighetens skull men är det nyår så är det nyår. 

Jag gjorde det enkelt för mig och tog vara på mat som fanns i kylskåpet. Inget springande efter årets sista måltid i affärerna blev det för vår del. Jag fixade till en broccoli-laxpaj, skar upp spanska rökta korvar som kom hit till julen, lite grönsaker, kalemata-oliver, ost från Danmark, Azorerna , fastlandet och Frankrike. Brödet hade jag bakat själv. Många länder låg där på bordet..i form av mat. Portugal förstås, Norge, Danmark, Grekland, Frankrike...och vi orkade inte alls äta pajen. Den åkte in i kylskåpet igen. Inte en bit var borttagen. Det blev över av det andra också. Man kan ju bara äta sig mätt...

Sen spelade vi Yatzie medan  vi drack kaffe och åt pepparkaka.  U. vann två gånger och jag en gång. 

                                             Nu börjar det spraka på himlen! 

                                             ropade Rulle och Rulte

Det finns ingen som helst möjlighet för mig att återge allt detta som uppstod på sekunden då nedräkningen av de sista minuterna, sekunderna gick av stapeln. På exakta nollslaget brakade det loss med en sådan frenesi så det nästan kändes overkligt. Det vara bara att försöka hänga med och att njuta av anblicken så gott det kunde göras. 

Avslutet gav mig en känsla av att nu går jorden under. Det var mycket, mycket effekt med stor genomslagskraft som gällde. Andlöst men långtifrån tyst. Alla kryssningsfartyg (12) som låg på redden och i hamnen brölade samtidigt som det smällde så det tjöt i rökdimmorna efter fyrverkeriet. År 2026 var ett faktum. Plötsligt längtade jag till en stilla vacker skog vid havet där bara rådjurshovar och fågelsång hörs. Ibland blir det för mycket av det goda och jag förstår inte att det är så viktigt med allt detta oljud. Har människan glömt bort att njuta av skönhet på ett stilla sätt? sade jag högt när vi drog in våra korgstolar igen. 

Varför inte avsluta allt med körsång och vacker musik istället medan de sista pjäserna skjuts upp i luften? Det var ett mycket fint fyrverkeri, madeirenses kan den här saken, inget tvivel om den saken, men avslutet kändes för min del, lite olycksbådande. Det var skönt att komma in i rumsvärmen igen.  Smällarna höll på till ca kl. 5 i morse. Då av privatpersoner förstås. De hade säkert pjäser kvar som bara måste skjutas upp...

Idag har det regnat rejält, men i sakta mak drar sig Francis iväg från ön, några små svansar svänger hon, stormkatten,  runt omkring sig ännu men snart är det åter stilla väder. 

Men du, inte kan man ju torka fötterna på de där rumporna! Nej, jag vet, jag stiger över mattan varje gång. Bra så...men nu är det dags för oss. Vi är sömniga. Vet du att katterna här på Madeira säger Meo när de jamar..inte mjau, utan meo...

Tänk att det känns lite sorgligt varje gång vi ska sova, sade de båda när de drog iväg med den sköna kashmirpläden. Jag höll med. Det blir tomt utan er men ni finns ju här..💕

De fick som de ville. 

De sover på högsta hyllan i garderoben. 

Jackorna är borta och hänger på ett annat ställe. Vi hade diskussioner innan jag lade filten över dem. 

"Du kan väl fixa en repstege åt oss så vi kan klättra ner två gånger i månaden och gå på toa?  Och du ska ju lägga en chokladask åt oss här på hyllan så vi kan äta lite samtidigt."

Som vanligt så får jag order som helst ska infrias.

Nu är sagan all för den här gången. 

Bröderna Royce sover sin skönhetssömn. 😴😴

Varje år tänker jag att nej, i år blir det ingen adventskalender. Vi får se hur det går men lite grann är vi alla tre på hugget. Vi har vissa planer. 

Nu till livet utanför sagan. Tack än en gång alla ni som har hängt med under den magiska december-månaden då två små renar får liv...Nu sover de gott där uppe på hyllan.

Många goda förhoppningar om att ni alla som tittar in här får ett jättefint år 2026! 

                          Karin Eklund, Funchal, Madeira