Lucka 9 / Lite håligt blev det.

Om söndagen var lugn så var måndagen lite mindre lugn om man säger så. Den var i alla fall händelserik. Så kan man också säga. 

Innan mixning

Jag började dagen vid spisen. I kylskåpet fanns många snuttar av paprikor och tomater som behövde tas om hand. Jag kastar aldrig bra råvaror. När jag skär en tomat så blir det en snutt kvar och likaså med paprikan. Jag lägger snuttarna i en skål för sig med lock på och när de är tillräckligt många gör jag en salsa av dem tillsammans med lök, vitlök, chu chu, örter, chili, kryddor och rårösocker, vinäger..Allt låter jag koka långsamt tills det är genomkokt. Igår fanns även några gröna bönor och en halv avokado med. Ner med allt i blandningen. När allt hade smakats av så mixade jag allt och lade på burkar. Bra att ha i kylskåpet och bra att ta fram när det behövs lite extra smaksättning i någon maträtt. Även en gåbort-gåva kan det bli. Både grannar och vänner gillar "pimentan/salsan". 

När jag ändå var på gång så gjorde jag en stor minestronesoppa. Så pass stor att det skulle räcka till Z och A. ovanför oss också.  Sagt och gjort, jag gick dit med en kastrull soppa åt dem till lunch, vilket uppskattades stort av en oerhört trött Z. som är bättre men långt ifrån bra. Hon är så olycklig för att hon inte ska hinna med allt hon vill hinna med till julen, stackarn. Medan vi stod och pratade med varandra så sade hon plötsligt : O carteiro! Brevbäraren! 

Jag tittade ut mot gränden och såg att Bill, han som är orsaken till att vår katt av bly heter Bull, kom gåendes med händerna fulla av blod och blodet rinnande i ansiktet. Jag lämnade Z och sprang ner till honom...han tänkte komma innanför vår grind men var så pass chockad att han inte klarade av att öppna den, utan hade redan gått över till RIM och deras vattenkran innan jag hann fram. 

Jag gick dit och frågade honom vad som hade hänt? "Tive uma janela na cabeça" blev svaret. Han hade fått ett fönster i huvudet. Ett fönster i huvudet!? Allt möjligt händer här minsann...åter en med hål i huvudet. Han blödde ymnigt från ett sår i huvudet så jag bad honom vänta och sprang in efter papper, handdukar och omslag. Plåster var onödigt, det skulle ändå inte ha fastnat på grund av håret.  

Han skulle fara till sjukhuset för att det kanske behövde sys. Efter en stund så slutade det blöda och då tryckte han den tjocka pappersbunten och handduken mot huvudet och gick och delade ut resten av posten med den andra...Posten måste fram! Ungefär. Jag gav honom mera papper. Något förband ville han inte ha runt huvudet kan ni tänka er. Jag såg för min inre syn hur jag knöt en rosett högst upp på hans huvud. Han kanske hade sina aningar? Efter ett tag åkte han iväg, skrattade och vinkade med pappersbunten uppe på huvudet men med båda händerna på ratten. Det var nog ingen större fara med honom...För sent kom jag på att jag kunde ha givit honom en tomteluva för att hålla pappret på plats. 

Sen gick jag in till U. som såg på skidskytte i TV-n...spännande det också. 

Ja, så var det ju duschdörrarna då som skulle lyftas ut och göras rena på terrassen...

                                           Jag fick förstås hjälp, det förstår väl vem som helst..

Det där gick ju bra, nu tar jag ut den andra dörren, sade jag åt killarna,  som fortfarande gned på den första ..Gör det du, vi väntar här!

Tja, så går det som det egentligen inte ska gå. Jag tog den andra duschdörren i händerna och bar ut den mot ytterdörren. När jag skulle öppna ytterdörren tog jag ett snabbt grepp om duschdörrens handtag och det var som att dra ut en sprint ur en handgranat ungefär...( jag har sett på film hur man gör). Dörren exploderade och det sprutade tusentals glasbitar över hela uterummet och en stor del for också iväg till matrummet. Det sade bara KRRAAAASS! och så stod jag där med ett dörrhandtag utan dörr och ett par plastlister fulla av glassplitter.

 Dörren fanns inte längre, men däremot fanns det glasbitar hur många som helst precis överallt. U. kom förstås och undrade vad som hände..."Jag tog i handtaget och så small det!" Det var precis det jag inte skulle göra förstod jag men det var liksom gjort och förgjort redan...Jag tänkte spontant på Duralexglasen som fanns i  min barndom...de fungerade likadant. Gick i otaliga bitar som drog iväg överallt. Härdat glad är som explosivt glas, det är bara att konstatera. 

Jag fick många hål jag också. Fem på tårna som blödde ymnigt, tre i handen, tre på axeln, ett på underarmen..Det var sannerligen håliga dagen detta. Men hålen måste vänta, jag måste få bort allt glas som fanns överallt, överallt, t.om. bakom tavlorna på väggarna, några stack ut ur betongväggarna.Det var kraft på. Tur att jag stod där jag stod, närmast duschdörren som exploderade. Annars hade jag varit mera pepprad. Tur att mitt blod koagulerar snabbt.  

Jag glömde helt och hållet bort att ta bild av glas-splitterinvasionen...

        men jag fick förstås hjälp att städa upp. Det förstår väl vem som helst. Det är ju magiska juletider 

    

    

 "Vet du Rulte", sade Rulle, "det blir nog ingen dörrtvätt mera idag. Jag hörde att U. har beställt en helt ny duschkabin. Allt gör hon också för att slippa städa men lite kul är hon nog, Rultan. Allt ska man vara med om också ,sade U. Ja, så är det nog. Ska vi räkna glasbitar?"

Och jag har plåstrat om mig. Jag har plåster på tårna och på axeln..men bara små hål under dem. Sandalerna fick en tur in i tvättmaskinen, blodiga som de var. 

Tja, det blev håligt bara värre igår.

Bröderna Royce är i full fart med att räkna plåster. De glömde bort det där med glasbitarna, de var alltför många. Nu ska vi få till en ny duschkabin...under tiden vi väntar får vi duscha utan en av dörrarna. Det går nog bra det med! 

                                                     Karin Eklund, Bröderna Rulle och Rulte Royce

                                                     Sagotant med sagolika kompanjoner...

                                                     Sagan som berättas ända fram till jul är baserad på

                                                     vardagsverkligheter i Funchal, på Madeira