Lucka 14/ Lite bättre

blev vädret igår men stormiga Emelia höll sig envist kvar här i knutarna och stängde ner bl.a São Vicente, på norra sidan av ön. Ända upp till 12 meter höga vågor lär hon ha piskat upp.  Vilken tjej, alltså! Varför månne hon var så arg av sig? 

Hon var verkligen på hugget och fixade hagel på Pico do Areeiro så de måste stänga vägen dit. Ja, de stängde minst 39 olika vägar läste jag i Funchal Noticias. 

Bilden är från Madeira Island News, Toby´s blogg..

Hon fixade jordskred lite här och där och mängder av träd som bara gick av eller lade upp tossorna i vädret. Jag var till min tandläkare Edgar igår och på vägen hem så mötte mig den här synen. 


Edgar har "julstädat" min mun, som han sade. Den halvårsvisa rengöringen är gjord. Nästa gång ska jag till honom först i juni. Vi har alltid så trevliga samtal. Jag gör mitt bästa för att prata portugisiska. Det går ju åt skogen ibland, men han hjälper mig. Han är en av dem som ljudar fram orden åt mig om jag stapplar. Jag antar att de flesta av er vet vad ljudar är? Sånt gjorde jag i småskolan...ljudade orden högt tillsammans med de andra klasskamraterna så vi lärde oss att läsa och skriva dem. Jag går i småskolan igen, typ. 😉

   Emelia är nyckfull som sagt. Mitt i allt så visade hon en dubbel regnbåge innan jag gick till Edgar. 

När jag låg i tandläkarstolen så tittade Edgar och hans tandsköterska ut genom fönstret och sade samtidigt, "um arco-iris!" En regnbåge!   Då måste jag ju berätta att på vår gränd hade vi en dubbel sådan.😊 Vi diskuterade väldigt mycket igår medan hans kamera-batteri behövde laddas. Han tog fotografier av mina tänder, av mitt huvud och så måste jag le stort nu och då. Så blir jag dokumenterad, bl.a. Han är noggrann min tandläkare. Vi hann till Cuba en stund, till Åland en annan och diskuterade portugisernas bruna ögon, som jag tycker att är så vackra, vilket jag sade åt dem. De tittade förvånat på mig och på varandra. Hemma hos oss säger vi alltid att Nordbor har så vackra ögon. Pytt heller tyckte jag. 

   
    När jag kom hem igen så spelade Bröderna Royce apelsinboll..."vi har ju ingen fotboll så.".
    Men varför har ni tre bollar? Det visste de inte själva annat än att renar har sina egna fotbollsregler.
    Rulle står i målet mellan korgstolarna..Rulte har en straffspark på gång. 
    Det lät lite underligt när han sparkade. Saftigt på något sätt. 


Sen blev det tyst. Jag hörde bara lite prassel och tassel. Energi behövdes tydligen. Då kryper de ner i soffan och drar någonting över sig. Myser ...
De är nog rätt så gulliga de där två . Vi börjar vänja oss med att vi är fyra i december-familjen. 

    

Bara för att det var Lucia igår, (här firar man inte Lucia) så vill jag visa Ålands Lucia med följe vid kröningen i Mariehamns kyrka. Det är alltid högtidligt och alla sånger som sjungs ger så fin stämning åt det hela. Jag har själv en gång stått just där, då inte som Lucia men som en av tärnorna. Så fin tid det var för oss alla som var med. Oförglömlig...


           Ålands Lucia i år heter Alicia Eckerman och är från en kommun som heter Eckerö. 

     

                Den första lilla Sapatinho-n slår snart ut. Venus-sko på svenska
                I skrivande stund vid midnatt Luciakvällen läser jag att minst 270 olyckor har Emilia 
                förorsakat. Nu behöver damen dra iväg och bli lite julsnäll och därmed basta. 

            Så slutligen krubborna: 


      Har ni badmintonbollar över någonstans o. några pilar så kan ni skapa en krubba så där bara...


                       Krubban är förstås en halv fotboll. Vi bor ju i ett fotbollsland

    


            Det växer valnötter här på ön också...goda, goda...
            Tänk så enkelt konceptet kan vara. Ett löv, några skal ,en kanelstång och en stjärnanis.
            Desto mera behövs det inte ...genialt.

     

                                          Eller varför inte ett barkstycke, några ben och valnötter 

                           

       
           Den här blev en av mina favoriter. Så stilfull, så enkel men så tydlig i sitt budskap.
           Vacker. 


           Vi önskar Er alla en skön 3-dje Advent.

                                              
                                                   

                                                     Karin Eklund, Bröderna Rulle och Rulte Royce

                                                     Sagotant med sagolika kompanjoner...

                                                     Sagan som berättas ända fram till jul är baserad på

                                                     vardagsverkligheter i Funchal, på Madeira 


    
     




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Bild
För ett år sedan idag, stod vi på "vår" balkong i Funchal ( Madeira) och tittade på det mest storslagna fyrverkeri som vi någonsin har varit med om. Det var magiskt, stort och euforiskt allt detta hejdundrande, gnistrande och smällande. Alla kände sig säkert förvissade om att det nya året skulle bli hur bra som helst. Så är vi ju, vi människor. Vi är optimister för det mesta. Och visst har år 2020 haft mycket gott med sig men vi vet ju alla att det också har varit väldigt svårt och jobbigt för många, många och att vi kommer att känna av allt detta också under det år som är på kommande. Nu i dagarna har jag tagit ett beslut om min närmaste framtid.  Jag tänker ta bloggpaus! Japp! Det har vuxit fram redan under tidig höst men så kom jag på att jag hade så  många krubbor och granar och ja, ni vet, så jag bestämde mig för att se tiden an ett tag framöver i alla fall. Men nu känns det som att det ska ske!  Jag avslutar bloggåret med ett bamsestort fyrverkeri och går in i de...
Läs mer

Fader vår-trädet

Bild
   "Vad är det där för något ?", frågade vi varandra samtidigt.    Både Uffe och jag är nyfikna nördar när det gäller växter av olika slag och    var vi än går fram så hittar vi någonting längs vägen som vi måste titta lite närmare på, diskutera,    ja, snudd på examinera, åtminstone ur minnet. (det som en gång har funnits där och som det    kanske finns en liten gnutta kvar av.)    För det mesta vet vi svaret efter en stund eller åtminstone så tror vi det, men    den här gången gick vi bet.    Vi var i Spanien, närmare bestämt i en förort öster om Malaga vid namn    El Palo när vi såg de stora, höga träden med klasar av bär som hängde ner från de i    övrigt nakna grenarna. Uffe som är mera bevandrad i växtfamiljerna än vad jag är,    tyckte att det vid första anblicken såg ut som en ask av något slag men skakade i nästa stund    på huvudet. -"Det stä...
Läs mer

Öronbedövande

Bild
När jag i  Ia mitt i livet-bloggen läste om cikadorna på Kreta, blev jag påmind om att jag har en bild av denna märkliga insekt i mitt eget bildarkiv. Vi undrade vad det var som lät så öronbedövande redan ett par kvarter innan vi nådde vårt mål för dagen i mitten på september 2017 då vi var i Gamla stan i Rethymnon. (Kreta) Mitt i allt så var Uffe försvunnen. Jag gick där ensam på trottoaren och pratade högt för mig själv, i god tro att han var hack i häl på mig Samtidigt ville en värdinna till en taverna som vi (jag) gick förbi, att vi skulle äta lunch hos henne. "I have lost my husband", svarade jag spontant, vilket jag insåg precis när jag svängde mig om.  Lite underförstått att vi nog inte skulle ha någon lunch. "No, no, he is there", fick jag  till svar och så pekade hon på Uffe som stod under ett stort träd på andra sidan gatan och tittade upp i kronan. Hon gick raskt över gatan tillsammans med mig och så visade hon oss vem spelmannen var...
Läs mer