Vi njöt av att se dem...

Vi såg dem varje dag då vi var i El Palo, en förort till Malaga. Munkparakiterna fanns överallt i palmerna längs stranden in till Malaga..Och givetvis så blev det en hel del fotografier. Jag blev påmind om sötnäbbarna, när jag såg LillaSysters Färgsprakande November-inlägg där hon också hade den här typen av papegoja med i ett inlägg. Jag rycktes bakåt i tiden till februari-mars 2018 då vi var Malaga. 


                                De hade sina bon i palmerna längs stranden till Medelhavet


                Det blev många tillfällen till att se på dem. Ibland från en parkbänk, ibland gåendes förbi.



                                             De hade bestyr för sig,
                                             Boet skulle förstärkas och inredas. 


                De var flitiga som myror, fjäderbeklädda förstås och så himla vackra att titta på


                                                               Hej, hur går det där nere? 


                    Ja, ja, jag är på gång. Det är ett knog att ha familj som ska bli med ägg


                                              Det måste ju till lite möten i livet också...



                                       Är det här månne duvornas samlingslokal? 


Siesta


Törsten släcks


                             Någon hade tur...en kvinna nedanför "tappade" ett litet brödstycke


Med utsikt från El Palo, förorten till Malaga några kilometer längre bort i bakgrunden

Idag blev det så här. 


Karin Eklund, Funchal; Madeira

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Bild
För ett år sedan idag, stod vi på "vår" balkong i Funchal ( Madeira) och tittade på det mest storslagna fyrverkeri som vi någonsin har varit med om. Det var magiskt, stort och euforiskt allt detta hejdundrande, gnistrande och smällande. Alla kände sig säkert förvissade om att det nya året skulle bli hur bra som helst. Så är vi ju, vi människor. Vi är optimister för det mesta. Och visst har år 2020 haft mycket gott med sig men vi vet ju alla att det också har varit väldigt svårt och jobbigt för många, många och att vi kommer att känna av allt detta också under det år som är på kommande. Nu i dagarna har jag tagit ett beslut om min närmaste framtid.  Jag tänker ta bloggpaus! Japp! Det har vuxit fram redan under tidig höst men så kom jag på att jag hade så  många krubbor och granar och ja, ni vet, så jag bestämde mig för att se tiden an ett tag framöver i alla fall. Men nu känns det som att det ska ske!  Jag avslutar bloggåret med ett bamsestort fyrverkeri och går in i de...
Läs mer

Fader vår-trädet

Bild
   "Vad är det där för något ?", frågade vi varandra samtidigt.    Både Uffe och jag är nyfikna nördar när det gäller växter av olika slag och    var vi än går fram så hittar vi någonting längs vägen som vi måste titta lite närmare på, diskutera,    ja, snudd på examinera, åtminstone ur minnet. (det som en gång har funnits där och som det    kanske finns en liten gnutta kvar av.)    För det mesta vet vi svaret efter en stund eller åtminstone så tror vi det, men    den här gången gick vi bet.    Vi var i Spanien, närmare bestämt i en förort öster om Malaga vid namn    El Palo när vi såg de stora, höga träden med klasar av bär som hängde ner från de i    övrigt nakna grenarna. Uffe som är mera bevandrad i växtfamiljerna än vad jag är,    tyckte att det vid första anblicken såg ut som en ask av något slag men skakade i nästa stund    på huvudet. -"Det stä...
Läs mer

Öronbedövande

Bild
När jag i  Ia mitt i livet-bloggen läste om cikadorna på Kreta, blev jag påmind om att jag har en bild av denna märkliga insekt i mitt eget bildarkiv. Vi undrade vad det var som lät så öronbedövande redan ett par kvarter innan vi nådde vårt mål för dagen i mitten på september 2017 då vi var i Gamla stan i Rethymnon. (Kreta) Mitt i allt så var Uffe försvunnen. Jag gick där ensam på trottoaren och pratade högt för mig själv, i god tro att han var hack i häl på mig Samtidigt ville en värdinna till en taverna som vi (jag) gick förbi, att vi skulle äta lunch hos henne. "I have lost my husband", svarade jag spontant, vilket jag insåg precis när jag svängde mig om.  Lite underförstått att vi nog inte skulle ha någon lunch. "No, no, he is there", fick jag  till svar och så pekade hon på Uffe som stod under ett stort träd på andra sidan gatan och tittade upp i kronan. Hon gick raskt över gatan tillsammans med mig och så visade hon oss vem spelmannen var...
Läs mer