De sista timmarna i oktober

       

                                   så tömmer jag mobilkameran på foton från de senaste tre dagarna...

Huset här ovan fascinerar mig. Vi går förbi det några gånger varje vecka och ibland ligger ljuset på det särskilt mycket, så det liksom lyser upp mitt ibland alla andra hus. Det bara finns där bland alla de hus som är bosatta av människor och djur. Vem har bott där en gång? Bor det någon där nu? Jag tror inte det. Det ser mera ut som ett skal, som snart ska tas ner och slängas bort. De vackra handblåsta små glasrutorna. Vem har stått där och tittat ut? Ramarna runt alla fönster är ornamenterade.

                   Det är Halloween idag...kanske det finns ett halloweenspöke där rentav? 😉🎃🎃🎃

Kapok


Senaste onsdag stod jag själv i fönstret på Centro Saúde, hälsocentralen,
                        här i närheten av Rua Bom Jesus. 
Vi var dit med U. på kontroll i väntan på att få tid hos kardiologen. 
Det blev ett fint samtal med Dra Cristina. 
En timme långt, si så där. Här stressas det inte. 
Hon tag tag i mig också, ville veta hur jag mådde. 
Hon hade sett min reaktion för en dryg vecka sedan när det hettade till ordentligt. 
Jag hade torkat bort några tårar.
Hon erbjöd mig terapi-hjälp, men jag avböjde.
Jag har varit med om så mycket i mina dagar så jag vet var jag står 
men det var väldigt vänligt och omtänksamt. Mycket oväntat också. 
  
            

         Kapoken utanför fönstret börjar "ulla " till sig...snart faller det snö här i Funchal, mjuk och rar

   

 Det kan man inte säga om trädstammarna och kvistarna däremot. I ett kapokträd klättrar man inte ostraffad...


                               En bil med Coca-Cola måste ju få rulla ut ur mobilen...


                                                   Min frukost idag...jag blir glad av färger


                                   Nu återstår bara att fålla upp "trasan" så har jag en ny höstklänning att ta på mig.

                                   Som sagt, jag gillar färger.



                        Det här fina budskapet hittade jag också i min mobil...

                        "Försök att ladda ner den nya appen som heter Respekt. 
Den fungerar utan Wi-Fi, man kommer åt den genom att enbart koppla in hjärta och hjärna."


                       Nu är oktober-arkivet i mobilen tomt.

                       Ha en skön fredagskväll alla! 


                                               Karin Eklund, Funchal, Madeira

Kommentarer

LillaSyster sa…
Fon klänning du fixar till dig och din frukost-mmmmm!
Bra att doktorn stämde av med dig.
Önskar er en fin helg! Kram
31 oktober 2025 kl. 20:21
nalta norrland sa…
Go kväll i stugan❣️
Härlig frukost, och en omtänksam läkare ❤️ tjusig röd klänning 🤩
Ha en fin avslutning på halloween 🎃 👻 kram åsa
31 oktober 2025 kl. 22:11
BP sa…
Trodde först att första bilden var typ en graffitimålning. Den gamla kåken är såååååå vacker sett med en fotografs öga. Gissar att grannarna inte är så värst förtjusta och kommer bli glada när "skalet" försvinner.
Så omtänksam av din läkare att även tänka på dig och vad du har fått gå igenom för en vecka sedan. Det känns skönt att både U och du är i trygga händer hos er läkare. Nog så viktigt när man är "äldre" och har passerat 50.
Din färgglada frukost är en fröjd för ögat. Nåt jag aldrig lyckats med verkar vara noll problem för dig - nämligen att blanda matigt och sött. Jag klarar inte av det. Ingen aning varför.
Det är inte många personer som klär sig i rött, men du gör det. Du får visar upp "helheten" när du är klar med klänningen.
Ha en fin helg nu, troligen utan Halloween idag och utan Allahelgonsdag imorgon.
31 oktober 2025 kl. 23:06
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Bild
För ett år sedan idag, stod vi på "vår" balkong i Funchal ( Madeira) och tittade på det mest storslagna fyrverkeri som vi någonsin har varit med om. Det var magiskt, stort och euforiskt allt detta hejdundrande, gnistrande och smällande. Alla kände sig säkert förvissade om att det nya året skulle bli hur bra som helst. Så är vi ju, vi människor. Vi är optimister för det mesta. Och visst har år 2020 haft mycket gott med sig men vi vet ju alla att det också har varit väldigt svårt och jobbigt för många, många och att vi kommer att känna av allt detta också under det år som är på kommande. Nu i dagarna har jag tagit ett beslut om min närmaste framtid.  Jag tänker ta bloggpaus! Japp! Det har vuxit fram redan under tidig höst men så kom jag på att jag hade så  många krubbor och granar och ja, ni vet, så jag bestämde mig för att se tiden an ett tag framöver i alla fall. Men nu känns det som att det ska ske!  Jag avslutar bloggåret med ett bamsestort fyrverkeri och går in i de...
Läs mer

Fader vår-trädet

Bild
   "Vad är det där för något ?", frågade vi varandra samtidigt.    Både Uffe och jag är nyfikna nördar när det gäller växter av olika slag och    var vi än går fram så hittar vi någonting längs vägen som vi måste titta lite närmare på, diskutera,    ja, snudd på examinera, åtminstone ur minnet. (det som en gång har funnits där och som det    kanske finns en liten gnutta kvar av.)    För det mesta vet vi svaret efter en stund eller åtminstone så tror vi det, men    den här gången gick vi bet.    Vi var i Spanien, närmare bestämt i en förort öster om Malaga vid namn    El Palo när vi såg de stora, höga träden med klasar av bär som hängde ner från de i    övrigt nakna grenarna. Uffe som är mera bevandrad i växtfamiljerna än vad jag är,    tyckte att det vid första anblicken såg ut som en ask av något slag men skakade i nästa stund    på huvudet. -"Det stä...
Läs mer

Öronbedövande

Bild
När jag i  Ia mitt i livet-bloggen läste om cikadorna på Kreta, blev jag påmind om att jag har en bild av denna märkliga insekt i mitt eget bildarkiv. Vi undrade vad det var som lät så öronbedövande redan ett par kvarter innan vi nådde vårt mål för dagen i mitten på september 2017 då vi var i Gamla stan i Rethymnon. (Kreta) Mitt i allt så var Uffe försvunnen. Jag gick där ensam på trottoaren och pratade högt för mig själv, i god tro att han var hack i häl på mig Samtidigt ville en värdinna till en taverna som vi (jag) gick förbi, att vi skulle äta lunch hos henne. "I have lost my husband", svarade jag spontant, vilket jag insåg precis när jag svängde mig om.  Lite underförstått att vi nog inte skulle ha någon lunch. "No, no, he is there", fick jag  till svar och så pekade hon på Uffe som stod under ett stort träd på andra sidan gatan och tittade upp i kronan. Hon gick raskt över gatan tillsammans med mig och så visade hon oss vem spelmannen var...
Läs mer