Jag fortsätter med att visa instrument från Madeira.
Den första delen kan den intresserade läsa mera om HÄR.
Jag har börjat den här lilla musik"historien" tack vare barnbarnet Wilhelm, som har fått en liten gåva av oss till minne av det deltagande i den första konserten har var med i där han spelade gitarr i Stockholms Konserthus i april i år.
Det är en del av gåvan jag har lovat att översätta från portugisiska till svenska för hans del. Jag slår några flugor i en och samma smäll så att säga, dels får han en gåva som är översatt och dels så lär jag mig mera portugisiska samtidigt, ja och så kan jag dela all denna kunskap med er som läser min blogg. Dessutom lär jag mig många intressanta saker samtidigt.
Det gäller att vara praktisk...och om sig och kring sig som ålänningen säger.
Tréculas...
är ett ackompanjemangs-instrument som finns i olika delar av landet med liknande egenskaper. Enkelheten i tillverkningen har starkt bidragit till dess popularitet och flitiga närvaro i samband med folkliga festligheter.
Vid eftersök i ordböcker och på Internet vad gäller namnet Tréculas så kommer jag fram till att instrumentets ursprung kanske kommer från Baskien och Olaziola. (Ja, det är i Portugal) Jag skriver kanske, för vem vet säkert?
Alla Madeiras festivaler erbjuder inte bara chansen att köpa dessa kastanjetter (i regionen är det vad de i allmänhet kallas), utan också möjligheten att spela dem. Namnet tréculas är relativt nytt och många använder fortfarande den traditionella beteckningen. Däremot har jag inte hittat vad den traditionella beteckningen är men Tabuínhas kan det eventuellt vara , vilket betyder små tallrikar/tabletter ungefär.
Det är en liten idiofon som består av 10-20 små rektangulära träplattor med lämpligt utrymme mellan dem. Instrumentet används i stor utsträckning av portugisiska folkloregrupper men finns på många ställen i världen med olika namn och egenskaper. Märk väl en gång för inte alltför länge sen så var Portugal STORT med alla sina kolonier än här , än där.
Grilinho
Det började som ett mycket vanlig hushållsnöje för föräldrar att använda valnötsskal för att fästa en liten tandpetare eller trätändsticka på dem. Genom att trycka och skaka på änden producerades ljudet.
Detta var också ett sätt att använda de få resurser som fanns tillgängliga för att skapa ett sätt att underhålla de unga. Alternativt kunde man också använda en bit sockerrör för att tillverka grilinhon, en process som var mer tillgänglig för alla eftersom det fanns gott om denna växt på hela ön. På så sätt kunde man också garantera att instrumentet skulle hålla längre.
I processen med att uppvärdera det som ett musikinstrument övergavs så småningom grilinho-versionen med valnötsskal.
Det var sockerrörsversionen som till slut anpassades och populariserades, och det som tidigare hade varit ett enkelt föremål av lekfull karaktär kom att betraktas som ett musikinstrument. Denna utbredda användning berodde till stor del på musikern och läraren José Camachos arbete och hans handgjorda konstruktioner av idiofoner, liksom
Xarabandagruppens användning av dem från 1990-talet och framåt.
En öppning skärs ut i sockerrörsbiten, där ett rörblad av samma material fästs på ett flexibelt sätt. Genom att trycka på den utskjutande änden och släppa den, kommer den motsatta änden att kollidera med grilinhons kropp och producera ljudet.
Med denna nya form började den anammas av folkliga och andra grupper och fick därmed sin nuvarande popularitet.
Märk väl, instrumentet är så litet att det ryms i en vuxen människas hand.
Att översätta ordet grilinho är vanskligt, men syrsa är det närmaste jag kommer på som verkar logiskt.
Det blir bara två instrument idag men jag återkommer med flera lite nu och då och när det känns rätt för min del. Det kräver sin tid att översätta och att få det så rätt som möjligt.
Ha en skön onsdag alla!
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
Kram
Kastanjetter var ju mycket i skolan. Jag hade egna, för det var roligt. Triangel, maracas och tamburin var också vanliga i skolan.
ja, det blir ju det. Kastanjetter har jag också hanterat men de såg annorlunda ut och inte på band som Trésuras. En liten kastanjett i vardera handen eller också bara i en hörde till.
Kram
ja, det är nog en bra present, han blev glad när han fick höra talas om det som komma skall.
Kastanjetter känner jag också till och har också använt sådana men då i mindre format, med ungefär tre "blad" i ett instrument som man höll i ena handen. Ibland hade man en kastanjett i vardera handen men som Trésuras såg de inte ut.
KRAM till dig! Anna