Ett dygn i juli, onsdag till torsdag

  Jag passar på att tömma kameraminnena från onsdag eftermiddag till torsdag eftermiddag.
  Jag har varit lat med att ta foton men det passar väl bra att ta lite semester på det sättet också. 
  Kameraminnena? Ja, jag har fått en ny kamera men jag har den gamla kvar och så mobilen på det.
  Plötsligt så är jag välförsedd.

  U. som alltid har framförsikt vad gäller det tekniska i vår familj köpte en ny kamera åt mig. 
  "Medan de fortfarande går att få tag på", sade han. 
 
  Jag är inne på min fjärde, egentligen femte, Lumix  ( Model no FZ 300 25-600). 
 ( Jag "ärvde" U.s Lumix när han blev handikappad)
  Jag gillar de här kamerorna med Leica objektiv, de passar mig som hand i handske.
  Nu har jag två riktigt bra fungerande kameror, den allra senaste lite mera uppdaterad.

   

   En syn vi har sett under några dagar .Ett lastfartyg som har legat vid horisonten. 
   Ibland har det svängt på sig och liksom bara flutit med. Lite förundrade har vi lagt märke till det. 
   Vad håller det på med?
   Sen kom vi ihåg att vi har sett liknade tidigare under våra år här. 
   Mitt i allt har fartygen stannat upp och liksom drivit omkring. 

Utan att veta om det är så som jag tror att det är,  så väntar fartyget på besked när det kan komma till hamn för att lasta eller lossa sin last och den tryggaste platsen för det är långt ute i oceanen. Märk väl att det är spekulationer detta men min bror Krister som "seglade i maskin " på lastfartyg en stor del av sitt liv, brukade skämta om att " nu har jag kommit hem" när de stannade till utanför Kongo, där de kunde bli liggande på redden i flera veckor ibland. Detta hände under många års tid.

Inte helt snällt så brukade Åland kallas till lilla Kongo av vissa av sina landsmän av någon outgrundlig anledning.(vad är det för fel på Kongo?) Alla gillade inte att vi ålänningar hade självstyre och var svenskspråkiga. Kongolaiset (kongobor) som vi blev kallade till ibland, var inget snällt uttryck men föga hjälper det att gråta över oförstånd och rasistiska elakheter. Man får skratta åt det befängda och ta det för vad det är. Så gjorde Krister när han ringde och berättade att "nu är jag hemma igen, vi ligger utanför Kongo" Sen skrattade han...

Men med tiden så blev det t.om farligt att ligga för nära land. Det finns sjörövare än i denna dag och de är inte guds bästa barn precis, utan utrustade med kulsprutor osv...det har hänt mycket tråkigheter ombord på många olika fartyg. Jag fick mycket berättat för mig av min bror och hans goda vänner/arbetskamrater som jobbade ombord. Det hjälpte inte att be Gud som haver sådana gånger. För att klara sig bättre från dylika påhälsningar så tog de fart rakt ut mot stora oceanen och väntade där innan de fick besked om att nu kan ni komma i land och lasta eller lossa, beroende på. 

Antagligen är det därför fartyget har kajkat på här i periferin några dagar. Igår syntes det inte till längre..



Av en outgrundlig anledning så vaknade jag vid halvfemtiden i går morse. Det är ju en okristlig tid men mitt i allt så vaknade U. också. Vi gick upp och då fick jag se den vackra mångatan utanför oss här på Atlanten. Aha, det förklararde allt...


Nya kameran invigdes. Fullmånen fastnade 


Men tjolahopp, vad hände där då? Månfall? 
Stjärnfall har jag sett tidigare men aldrig månfall.
  Det där såg jag först när jag "framkallade" fotona. En teknisk fint med nya kameran förstås,
 något jag gjorde i mitt sömniga tillstånd. Eller ser min nya kamera mera än vad det mänskliga ögat ser? Sagotanten vaknade till liv en sekund..
😉


    Jadå, den hängde kvar. Jag tycker om att den strålar på samma sätt som gatlyktorna medan mångatan 
    lyser upp havet...
   Tar man fart från Monte , längs gamla järnvägsspåret, så kanske man kan springa till Kanarieöarna..
    
😉😉😉

     Vi somnade om och sov som grisar ända fram till nio-taget. Jag vet inte när det hände senast.
     Frukosten intogs och förevigades med mobilkameran.
    Surbröd, hembakat, med tsatsiki (gjord på chuchu)  och tonfisk, salt gurka och tomat på det.        
    En ny test på pålägg och gott smakade det. 


    På eftermiddagen blev det "lunchtime". Färska aprikoser, det är mumma det och så jordgubbar till..

    Med detta önskar jag alla en skön fredag!


                                            Karin Eklund, Funchal, Madeira

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Bild
För ett år sedan idag, stod vi på "vår" balkong i Funchal ( Madeira) och tittade på det mest storslagna fyrverkeri som vi någonsin har varit med om. Det var magiskt, stort och euforiskt allt detta hejdundrande, gnistrande och smällande. Alla kände sig säkert förvissade om att det nya året skulle bli hur bra som helst. Så är vi ju, vi människor. Vi är optimister för det mesta. Och visst har år 2020 haft mycket gott med sig men vi vet ju alla att det också har varit väldigt svårt och jobbigt för många, många och att vi kommer att känna av allt detta också under det år som är på kommande. Nu i dagarna har jag tagit ett beslut om min närmaste framtid.  Jag tänker ta bloggpaus! Japp! Det har vuxit fram redan under tidig höst men så kom jag på att jag hade så  många krubbor och granar och ja, ni vet, så jag bestämde mig för att se tiden an ett tag framöver i alla fall. Men nu känns det som att det ska ske!  Jag avslutar bloggåret med ett bamsestort fyrverkeri och går in i de...
Läs mer

Fader vår-trädet

Bild
   "Vad är det där för något ?", frågade vi varandra samtidigt.    Både Uffe och jag är nyfikna nördar när det gäller växter av olika slag och    var vi än går fram så hittar vi någonting längs vägen som vi måste titta lite närmare på, diskutera,    ja, snudd på examinera, åtminstone ur minnet. (det som en gång har funnits där och som det    kanske finns en liten gnutta kvar av.)    För det mesta vet vi svaret efter en stund eller åtminstone så tror vi det, men    den här gången gick vi bet.    Vi var i Spanien, närmare bestämt i en förort öster om Malaga vid namn    El Palo när vi såg de stora, höga träden med klasar av bär som hängde ner från de i    övrigt nakna grenarna. Uffe som är mera bevandrad i växtfamiljerna än vad jag är,    tyckte att det vid första anblicken såg ut som en ask av något slag men skakade i nästa stund    på huvudet. -"Det stä...
Läs mer

Öronbedövande

Bild
När jag i  Ia mitt i livet-bloggen läste om cikadorna på Kreta, blev jag påmind om att jag har en bild av denna märkliga insekt i mitt eget bildarkiv. Vi undrade vad det var som lät så öronbedövande redan ett par kvarter innan vi nådde vårt mål för dagen i mitten på september 2017 då vi var i Gamla stan i Rethymnon. (Kreta) Mitt i allt så var Uffe försvunnen. Jag gick där ensam på trottoaren och pratade högt för mig själv, i god tro att han var hack i häl på mig Samtidigt ville en värdinna till en taverna som vi (jag) gick förbi, att vi skulle äta lunch hos henne. "I have lost my husband", svarade jag spontant, vilket jag insåg precis när jag svängde mig om.  Lite underförstått att vi nog inte skulle ha någon lunch. "No, no, he is there", fick jag  till svar och så pekade hon på Uffe som stod under ett stort träd på andra sidan gatan och tittade upp i kronan. Hon gick raskt över gatan tillsammans med mig och så visade hon oss vem spelmannen var...
Läs mer