Uppåt väggarna

brukar man säga när något är uppåt väggarna. Igår när vi kom från frissan, båda är vi nu "korterade" och har sommarfrisyrer, så skönt så skönt, så passade vi på att ta vägen till "hål i väggen", Minimercado Brasileira, Sopronto. 

Pålägg och charkuterier behövde fyllas på i kylskåpet inför helgen. Det må vara en liten omväg att gå dit upp för den långa Conde Carvalhal- gatan men ack så bra det är för motionens skull och jag får våra köttprodukter på det sätt jag vill ha dem på inför helgens grill-mat.

Det är varmt nu på dagarna så någon direkt språngmarsch blev det inte förstås utan en i mera maklig takt.


 Apropå det, jag kom nästan ifrån ämnet nu, så såg jag att någon hade gått uppåt dörrarna/porten. 

Jag tycker att det är vackert. Färgerna är så läckra. Att någon har "gått uppåt" porten är däremot inte lika läckert. Troligen har någon försökt och kanske också lyckats klättra upp för att ta sig över till huset som står öde på insidan av porten. Träslån har varit där länge redan och den visar att det är ett förbjudet område men den är tillika ett bra avstamp att ta sig över till andra sidan på...


Den där skapelsen som är gjord av människofot kunde jag ha på väggen någonstans. Det skulle förstås aldrig fungera för U. skulle stå på barrikaden direkt och säga NEJ och något som liknade "Över min döda kropp", skulle jag få höra.

Men nere i trappan under tak? Ett så där lagom stort stycke av härligheten inramad på något sätt...med levande maracuja? eller så..som välkomnar alla våra besökare. Jag kan höra ytterligare några ord: "de skulle svänga på klacken direkt!" 😉

Antagligen är det så det skulle bli,så jag får gå längs rua Conde Carvalhal och titta på vardagskonsten istället. Och det gör jag minst en gång i veckan. 



Nu blommar Afrikas liljor överallt i vår stad till insekternas stora glädje...och min också.

Alla bilder är helt oredigerade och tagna med min nya mobil..Om det nu är av intresse att få veta det förstås. Jag är nöjd med mobilen i alla fall. 

Hur som helst bästa bloggläsare, ha en skön fredag!


                                     Karin Eklund, Funchal; Madeira.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Bild
För ett år sedan idag, stod vi på "vår" balkong i Funchal ( Madeira) och tittade på det mest storslagna fyrverkeri som vi någonsin har varit med om. Det var magiskt, stort och euforiskt allt detta hejdundrande, gnistrande och smällande. Alla kände sig säkert förvissade om att det nya året skulle bli hur bra som helst. Så är vi ju, vi människor. Vi är optimister för det mesta. Och visst har år 2020 haft mycket gott med sig men vi vet ju alla att det också har varit väldigt svårt och jobbigt för många, många och att vi kommer att känna av allt detta också under det år som är på kommande. Nu i dagarna har jag tagit ett beslut om min närmaste framtid.  Jag tänker ta bloggpaus! Japp! Det har vuxit fram redan under tidig höst men så kom jag på att jag hade så  många krubbor och granar och ja, ni vet, så jag bestämde mig för att se tiden an ett tag framöver i alla fall. Men nu känns det som att det ska ske!  Jag avslutar bloggåret med ett bamsestort fyrverkeri och går in i de...
Läs mer

Fader vår-trädet

Bild
   "Vad är det där för något ?", frågade vi varandra samtidigt.    Både Uffe och jag är nyfikna nördar när det gäller växter av olika slag och    var vi än går fram så hittar vi någonting längs vägen som vi måste titta lite närmare på, diskutera,    ja, snudd på examinera, åtminstone ur minnet. (det som en gång har funnits där och som det    kanske finns en liten gnutta kvar av.)    För det mesta vet vi svaret efter en stund eller åtminstone så tror vi det, men    den här gången gick vi bet.    Vi var i Spanien, närmare bestämt i en förort öster om Malaga vid namn    El Palo när vi såg de stora, höga träden med klasar av bär som hängde ner från de i    övrigt nakna grenarna. Uffe som är mera bevandrad i växtfamiljerna än vad jag är,    tyckte att det vid första anblicken såg ut som en ask av något slag men skakade i nästa stund    på huvudet. -"Det stä...
Läs mer

Öronbedövande

Bild
När jag i  Ia mitt i livet-bloggen läste om cikadorna på Kreta, blev jag påmind om att jag har en bild av denna märkliga insekt i mitt eget bildarkiv. Vi undrade vad det var som lät så öronbedövande redan ett par kvarter innan vi nådde vårt mål för dagen i mitten på september 2017 då vi var i Gamla stan i Rethymnon. (Kreta) Mitt i allt så var Uffe försvunnen. Jag gick där ensam på trottoaren och pratade högt för mig själv, i god tro att han var hack i häl på mig Samtidigt ville en värdinna till en taverna som vi (jag) gick förbi, att vi skulle äta lunch hos henne. "I have lost my husband", svarade jag spontant, vilket jag insåg precis när jag svängde mig om.  Lite underförstått att vi nog inte skulle ha någon lunch. "No, no, he is there", fick jag  till svar och så pekade hon på Uffe som stod under ett stort träd på andra sidan gatan och tittade upp i kronan. Hon gick raskt över gatan tillsammans med mig och så visade hon oss vem spelmannen var...
Läs mer