Hoppa på tåget / 74 / Cykel

Lokförare Åke kommer dragandes idag igen med alla vagnar bakom sig på vägen mot ordet Cykel.

För min del väcker det ett cykelminne, så jag hoppar på som vanligt. Jag åkte tåg genom Finland tillsammans med min dåvarande fästman G, som senare blev min man, far till våra barn och numera exmake sedan länge. Vi hade förstås våra cyklar med oss på tåget. 

Vi startade i Åbo under kvällstid och färden gick till Rovaniemi dit vi anlände följande morgon.

Jag hade inte cyklat på länge och hade "tränat" kanske tre kilometer innan vi skulle ta oss igenom Lappland på cykel, så cykelturen som började i Rovaniemi blev slutligen ett äventyr som hette duga, med en inflammerad hälsena, övernattning i en lada längs vägen (vi tältade inne i ladan) och besök hos läkare i Kittilä följande dag. Vi åkte buss från ladan in till Kittilä. På den tiden gick det bra att ha cyklar bakpå bussarna. Jag minns inte om vi hade lov att tälta i ladan ens. Troligtvis inte men vi gjorde det hur som helst, vi kunde ju inte tälta mitt i sädesåkern. Min fot var i strejkläge...och bussen skulle inte köra förbi förrän nästa morgon. Det blev att tälta inne i ladan. 

Jag var inte så bra på att prata finska och kände mig lite räddhågad när vi äntrade det nya fina sjukhuset men G. kunde finska så det kändes lugnande. Men självklart så fanns det en läkare högt uppe i Lappland som kunde prata svenska och som hade varit läkare på Åland. Hur naturligt som helst egentligen. Världen är liten och givetvis, Åland var ju navet i världen. Så kände jag det då...

Vi höll oss ovanför polcirkeln...det lilla röda hjärtat mellan Stockholm och Helsingfors/Helsinki är mitt älskade Åland, där jag är född, uppvuxen och har levt ända tills vi flyttade hit till Madeira och Portugal-21

Antibiotika intogs medan vi tältade på en campingplats i närheten av sjukhuset. Där låg jag med foten inpacketerad enligt konstens alla regler. Den skulle vara i stillhet ett tag, innan nästa cykel-etapp påbörjades och antibiotikan hade gjort sitt. Jag/vi lyssnade på ett par i tältet bredvid vårt tält. De pratade finska, savolaxare som de var och de skrattade hejdlöst och smittosamt. Där låg jag och skrattade lika hejdlöst åt galenpannorna i tältet bredvid vårt. Vad som var roligt vet jag inte men roligt blev det och mitt i allt så började man skratta i tältet på andra sidan av oss...en skrattepidemi utbröt. Dominoeffekt. Vi fick nog alla ont i magskinnet, för skrattet pågick länge. Sen dess gillar jag savolaxare. Det glada folket i Finland.

Nå, det var det och sen cyklade vi mot Levi och jag längtade hem så jag nästan dog på kuppen. Jag hade en sådan hemlängtan som jag aldrig någonsin har haft varken före eller efter den turen. 

Mitt i hetaste juli då vi hade ca trettio grader varmt under färden så tänkte jag på julklappar, vad alla skulle få när det äntligen blev jul. Troligen var hjärnan rejält överhettad ...

Sen den dagen då hemlängtan nästan tog kol på mig har jag aldrig haft hemlängtan av det där slaget igen. Jag tog ut allt på en och samma gång känns det som. Jag krassade rejält. 

Stackars G. Men han tog det bra, det ska erkännas. Att ha en gnällspik på en skranglig cykel bakom sig i upp och nerförsbackar i trettio graders värme kan ta knäcken på vem som helst men han klarade biffen. Vid en poststation på vägen sände vi hem våra fårskinn till Åland, de som skulle värma oss i det kalla Lappland. Haha...svetten lackade om oss. Tur att man inte använde cykelhjälmar på den tiden, då hade det varit som att bli kokad i en konservburk allra minst. 

Hjärnan svalnade när regnet började ösa ner över oss i Muoniotrakten. Ok, några dagar senare men ändå.. jag hoppar över många ställen nu som vi stannade till på för övernattning. Jag minns att vi just efter Muonio låg i tältet och sjöng "att regnet det bara öser ner." Sen tog vi bussen upp till Kilpisjärvi. En väldigt speciell busstur..

Folk hade samekläder på sig med mössorna pekande åt olika håll, vilket i sig betyder att dit mössan pekar där kommer de ifrån. Väderstrecksmössor ungefär.  Bussen stannade till och det ropades kahviaika..kaffepaus. (det lät som kaaahviaaika, säkert dialekt)  Sen drog bussen vidare uppåt i armen igen..Titta på kartan så ser ni "armen!" Den ligger längs gränsen till Sverige och handen tar tag i Norge...ungefär. 

När vi kom till Kilpisjärvi var vädret skönt, svalt och härligt. Där kunde jag ha stannat. Dagen efter tog vi ett varv till gränsen mellan Finland, Sverige, Norge. Sen vände vi och då blev det att åka utför ...oj, så det gick undan och jag trivdes som fisken i vattnet när håret fladdrade i vinden. Jag som hade haft hemlängtan ville inte alls hem igen. Det enda jobbiga var knotten. De gillade mig och mina ben var rena kalaset för dem. De gillade mitt  A+-blod. Skitstövlar. De kunde väl ha bespetsat sig på en annan blodgrupp istället. 🙄

Nu ska ni veta att den här färden i Lappland inte gick lika fort som det går att läsa det här inlägget. Jag minns inte hur många veckor vi var på gång, men hur som helst så hade jag anpassat mig och längtade inte alls hem igen nu när jag äntligen hade fått upp ångan. Brun som en pepparkaka blev jag också. Jag har nog aldrig varit lika brun någonsin efter det. Så tala om det kyliga Norden 😀Vintern ja, men sommaren kan vara hur het som helst. 

Het var bastun som vi hyrde för en timme i Pello. Vi behövde tvätta oss och jag behövde rengöra knottsåren. Jag var torterad. Mina ben var infekterade och sjuka, de kliade som bara den. Jag skrubbade mina ben så blodet rann. G. betalade en timme till för min del i bastun. Jag kunde ha varit där hur länge som helst men andra som kom längs vägen ville också bada. Men jag blev av med eländet som kliade på benen och vi drog iväg på våra cyklar mot Kemi, där vi tog tåget till Åbo och därifrån tog vi färjan över till Mariehamn. Cyklarna fick stå på bildäcket...sen cyklade vi hem och den cykeln jag hade haft hade vi lånat av någon. Jag minns inte av vem. På den tiden var det lyx att äga en cykel. Vi var fattiga och unga men rika likväl fastän på ett annat sätt.  

Jag antecknade alla inköp och utgifter under färden men dessvärre har jag inte häftet här. Troligen finns det hos vår dotter Nann. Det skulle vara roligt att jämföra då med nu. Kanske det kan bli av..

Efter det har jag cyklat mycket, mycket och jag har hur många cykelminnen som helst men det får räcka med cykelturen i Lappland för den här gången.

Samtliga bilder har jag hittat på Pixabay...gratisbilder. Jag kan inte minnas att vi hade någon kamera med oss överhuvudtaget. Jag hade en Instamatic och G. hade en liten "spionkamera" (så kallades den) men vi hade troligen inte råd med film, så det fick gå utan bilder. Synd nog för Lappland då och nu är som två skilda världar. 

Titta in till Åke och se vilka andra som är med ombord på tåget idag.

Följande lördagar ser ut så här: 

07 juni: Flagga, 13 juni: Grön, 20 juni :Fornfynd, 27 juni: Dagens utsikt

4 juli: Sol, 11 juli :Grodperspektiv, 18 juli :Höger eller vänster, 25 juli :Rött

1 aug.: en Ö, 8 aug. Stiltje, 15 aug: Ljusglimt, 22 aug Firande, 27 aug. Trasigt.

                                                       Karin Eklund, Funchal, Madeira