Blandat en fredag

    Grannen Z. ringde på porttelefonen och där stod hon och sken som Sola i Karlstad, allra minst. 

 I handen hade hon en grann varmröd amaryllis. Hon o hennes man hade varit till Santo da Serra på marknad, det var ju söndag. De tyckte att jag skulle ha den vackra röda. -"Den ska Karin ha..."

Behöver jag säga att jag blev glad? Jag älskar amaryllisar, jag älskar just den röda färgen och bara tanken på att de hade tänkt på mig gjorde mig extra varm inombords.

    

Sen berättade hon mycket noggrant om hur jag skulle sköta om den för att den ska komma igen och igen. Den tycker om kallt fick jag veta. Jag tog tacksamt emot all kunskap jag fick, både om amaryllisen och för det portugisiska språket som jag samtidigt fick till mig. Jag berättade inte att jag har haft mängder av amaryllisar tidigare, men under helt andra betingelser än i det här klimatet. Ibland är det så skönt att få till sig något nytt om det som egentligen är "gammal" vetskap för en men ändå är ny.

Det här händer titt som tätt på olika sätt.

Det som var en självklarhet då vi bodde på Åland och i Norden, är ingen som helst självklarhet här. 

Här är det annorlunda. Det som gällde där när det gäller odling gäller inte alls här. Jag lyssnar, tar villigt till mig och  känner mig lite grann som på nytt född

Här vill amaryllisen ha kallt men på Åland vill den inte ha det alls. Men det är en viss skillnad på kallt och kallt också. 😏 Förstås, så är allting relativt. 

Här på gränden blir det aldrig köldgrader . På Åland hände det att vi kunde ha över minus trettio på utsidan av huset när det var riktig vargavinter. 

Jag tyckte det var roligt att ta foton av amaryllisen som nu står "kallt" (+20, ca.) på fönsterbrädet på utsidan. Bakgrunden i fönstret visar våra olika grannhus. Det vita huset är där katten Senhor Inspetor bor, i det blåa vackra huset bor det ingen just nu och så syns RIMs konstruktioner där det snart ska bo många människor...

Man kan dokumentera på olika sätt.

**************

Mitt i allt som jag sov så gott vaknade jag med ett ryck. Klockan var runt halv fem, det var tisdagsmorgon. Vad nu då? var min tanke...är det fullmåne igen? 

Månen brukar väcka mig när den är full och så håller den mig vaken en stund.

Visst var det så. Där banade Luna sig fram genom molnen på det mörka himlavalvet. Jag tog på mig morgonrocken och gick ut på  terrassen för att beundra det vandrande ljusfenomenet. Kameran hängde med...

               Den här delen av Funchal är väldigt lugn nattetid. Det var månen och jag. Ungefär. 

En liten stund senare så drog Luna sig in i de mörka molnen ungefär som för att säga att nu är det färdigt pratat för den här gången. Jag gick in, lade mig igen och somnade innan huvudet landade på dynan

**************************

    

    Vi är berikade med basilika. Jag har delat med mig och ändå är vi berikade. En Thai-basilika fick 

    vi av våra vänner Aoch M , den  i krukan som står längst bak. 

    De två andra har jag odlat själv.  "Eu gosto de manjericão = Jag tycker om basilika "

    

   och bara för att jag vill och kan så låter jag det här grönklädda dansparet avsluta inlägget.

   Ha en bra fredag alla!

                                            Karin Eklund, Funchal; Madeira