Sällskap i ytterskärgården /nostalgi

Att vispa runt med dammvippan i bildarkivet en dag i slutet av april ger resultat på olika sätt 

Plötsligt så befann jag mig liggandes på en klippa i Ålands norra skärgård med Norrhavet som närmsta granne. Vi hade haft tuffa dagar i företaget med tidiga uppstigningar och många hetsiga timmar ända fram till midnatt alla dagar i veckan, en längre tid. Sådana stunder när vi kunde ta "ledigt" så drog vi iväg mot havsbandet. Ett drag med aktersnurre-snöret och så var vi på väg mot en själslig vila där så gott som ingen människa syntes till. 

Det spelar ingen roll vilket år det var. Det var under de aktiva Pettas-åren detta hände, då U. fortfarande kunde använda sina båda armar och kunde hoppa som en gazell  från sten till sten, från klippa till klippa med kastspöet i högsta hugg för att fånga dagens middag i form av en gädda eller en öring. 

Så brukade jag också göra, jag gillar att fiska men den här dagen ville jag inte. Jag ville ligga raklång på rygg och titta på himlen, kanske bara somna till lite grann till ljudet av det kluckande vattnet mot strandstenarna. Men så tänkte inte alla...

Jag var iakttagen från ovan av familjen Fisketärna, På latin heter familjen Sterna hirundo. Faktum är att fisketärnan finns här också på Madeira, men då heter den Sterna hirundo hirundo. På svenska kallas den till Västlig fisktärna.

Jag var under observation. Jag gissar att de ansåg mig ofarlig för de anföll inte så där som fisketärnor kan göra, de kan vara riktigt ampra de små flygfäna. De bara höll ögonen på mig kändes det som. Det gjorde ju jag också på mitt sätt, höll ögonen på dem, men från motsatt håll. Jag hade kameran bredvid mig och jag var djupt imponerad över deras otroliga flyg-färdigheter. 

                                             Plötsligt så landade en skrattmås bredvid mig...

                       Se där fanns det ju en unge! Familjen Fiskmås fanns också där i min närhet

Sen slumrade jag tydligen till en stund för när jag tittade upp för att se om familjen Fisketärna fortfarande höll på med sina flygkonster så var de inte där men nog i närheten, lite närmare mig 

När U. hade fått napp, vilket han alltid fick, storfiskare som han är i grund och botten, så drog han i snöret på aktersnurran igen och vi for hemåt. Familjen Fisketärna följde oss med ögonen, säkert helnöjda med att få ha skäret där ute vid havsbandet för sig själva. Vi i vår tur var glada för de timmar vi fick vara utan människor vi också. Ibland är det en lisa för själen att bara få vara för sig själva. 

                      Hemma i hamnen önskade en annan fisketärna oss välkommen i land. 

 

                     Jag är så tacksam för att jag har fått vara med om allt detta fina, vackra i naturen,

                     där Alltet råder. Den stillheten är guld värd. 

                                                    Karin Eklund, Funchal, Madeira