Om man kommer dit så kommer man inte därifrån

så sades åt mig för ett par år sedan av en annan inflyttad kvinna. Efter det hörde jag det från flera håll. Tydligen så var det viktigt för andra att föra fram budskapet. "Att vad du gör, akta dig för Marmeleiros". Jag har småskrattat och skakat på huvudet åt ryktet som har omgett det oerhört vackra sjukhuset. 

Det här fotot har jag inte tagit själv Någon med drönare har gjort arbetet åt Sesaram.

Sjukhusets historia kunde verkligen vara på sin plats här men den är låång som ett nödår och jag låter bli att skriva ner den. Den kräver ett eget inlägg. Jag återgår till förra veckan istället. 

 

Nu har vi varit dit tillsammans U. och jag och faktum är att vi kom ut igen;  det blev inte den sista anhalten här i livet som vi hade varnats för. Givetvis så tog jag den där varningen för vad den var och är. Inget att bry sig om men lite roligt hade vi i alla fall när vi åter stod på utsidan av Marmeleiros, det rosa sjukhuset högre uppe i bergen. 

U. blev mera eller mindre utslängd! Vänligt och koncist. De ville inte ha honom alls. "Men här kunde man ju vara" tyckte U. "för vilken utsikt. Den är enastående!" Tala om ett fönster med utsikt. Det här ser patienterna...undra på att de inte vill komma ut därifrån igen, tänkte jag i min tur. 😊

Vi anmälde oss i receptionen förstås och inte helt oväntat så ställer våra utländska utseenden oss i en lite fånig dager. Precis så där som jag känner mig ibland när jag inte kan behärska språket så känner folket här sig säkert också. De får tunghäfta. Receptionisten stapplade fram något på engelska som nästan var obegripligt. Stackars söta människa, jag kände så väl igen mig själv...

Jag frågade på portugisiska om det var till höger hon menade att vi skulle gå. Hon tittade upp och så började hon skratta, precis som jag gjorde. Sen var isen bruten...också med följande sköterska som vägde U. och tog blodtrycket på honom. När jag förklarade att hon gärna fick prata portugisiska för att jag vill lära mig eftersom jag studerar språket så blev hon så glad att hon mellan tummen och pekfingret visade att hon minsann kunde prata engelska, ca två centimeter. De är så härliga och spontana bara man lyckas smälta isen lite grann. Då blir människorna här som ystra vårbäckar, de bara porlar över. Vi bär på så många onödiga rädslor ibland.. Tunghäftan ligger nära till hands. 

Det var vår familjeläkare Dra Cristina som ordnade med tid till hjärtspecialisten Dra Joana, på Marmeleiros för U:s del. Som jag har sagt tidigare så ger hon, Dra C.  järnet för att gå till botten, vad gäller U. Lite grann förvånande är det för vår del, för han är verkligen undersökt till max nu och många positiva utlåtanden är redan gjorda , som visar på gott hopp om långt liv, men likväl..

Dra Joana frågade om U. visste och förstod varför han skulle komma till henne. Nej, det visste han inte. Det visste inte hon heller medgav hon med ett glatt skratt men hon hade läst på ordentligt och visste exakt hur U. ser ut på insidan av skinnet och även talat med alla specialister som U. har varit till nu under vårvintern. Allt bottnar i den stora stroke han hade för nio år sedan men också i en förändring på hjärtat som har varit likadan i hur många år som helst, ja, den har t.om blivit bättre. Madeira är bra för U. Indirekt för mig också förstås.  

Jag ska inte återge allt som sades men i stort sett så blev det som vi själva hade trott att det skulle bli. U. är i alltför bra skick för att man ens ska ta tag i honom med tång. Skönt tänkte vi båda två högt, för vi vet ju att köerna är hur lååånga som helst för andra som verkligen behöver komma till läkare. Det har känts lite märkligt att så mycket krut har lagts på U. när krutet behöver användas på andra. Men allt handlar om en pietetsfull familjeläkare som vill ha ordentlig koll på sin patient och STOR heder ska hon ha för det. 

Som vanligt så är det intressant att göra besök på nya ställen här på ön. En stor fördel med den här noggrannheten som vår familjeläkare har är att vi får besöka olika sjukhus som ligger på olika platser här på ön . Hon har bokat in U. till ytterligare en läkare vad gäller ögonen, men då skrattade Dra Joana riktigt högt och sade att det är så långa köer dit att du får nog komma bara om du kommer med ditt öga i handen innan de tar emot dig. Nu har U. redan en ypperlig privatläkare i Dr. Nuno, vad gäller den saken, så vi avskriver den tanken helt och hållet. Hoppas att Dra C. också vill göra det.  

Vi tog bussen dit. Tack och lov så var vi ute i god tid för den blev mera än välpackad innan vi kom fram till Marmeleiros. Massor av turister hakade på just den bussen, som går förbi Marmeleiros och vidare till Monte. Det som jag är förundrad över är att så många yngre personer inte ställer sina platser till förfogande för äldre människor som har svårt att röra sig. Det finns killar som gör det ibland men sällan unga tjejer. Så var det inte tidigare här på Madeira, då fanns en annan respekt för de äldre. Nu talar jag inte om oss båda, utan om madeirenses som är äldre och som har svårt att stå en längre vinglig tur uppåt i bergen. Ofta har de varit nere i stan och handlat och har sina kassar med sig. De yngre personerna tränger sig in framför folk som står i kö som en självklarhet.

Men så gör även både yngre och äldre friska turister, det såg vi både på vägen uppåt mot Marmeleiros och likadant på nedvägen. De slår sig ner på handikapp-sätena och rör sig inte ur fläcken när det kommer någon med käpp eller t.om, kryckor. Jag tycker det är så sorgligt att se, riktigt sorgligt. Jag som är frisk och stark även om jag många gånger är äldre än andra ställer mig upp och delar med mig av min plats. För min del är det en självklarhet. Men många har blivit så egocentriska, mera än någonsin tidigare. Det bekymrar mig...vart är omtanken på våra medmänniskor på väg? Varför har det blivit så  kallt och cyniskt ? Säkert är detta något som det kunde bli intressanta diskussioner om här i bloggvärlden...

Den här typen av besök tar ca tre- fyra timmar, då inräknat vänte och rese-tider. Vad gäller tid så finns det tid, de går till botten även om de inte alls ville ha U. att stanna kvar på sjukhuset som man inte lär komma ifrån om man en gång kommer in där.😏 Man ska inte lyssna alltför mycket på skvaller. Det kan jag intyga. Sjukhuset som är enda från år 1905 med en brokig historia bakom sig är förstås inte det modernaste sjukhuset, men allt fungerade, allt var snyggt, välskött och kliniskt rent. Givetvis också renoverat under årens lopp. 

                                 

                       

 Det fanns många fina fotomotiv inne i sjukhuset. Men jag tog inte några bilder annat än en. 

Kakel går det inte att gå förbi så där bara Det fanns anslag på att man skulle ha sina mobiler avstängda, men likväl så såg jag hur många patienter och andra som helst som inte gjorde annat än plippade på sina mobiler, .så jag hade inte någon betänklighet att ta ett foto av en vägg i nära anslutning till utgången. 

                             Ja, det var Marmeleiros det, ett mycket vackert sjukhus. 

                                                 Karin Eklund, Funchal, Madeira.