Långfredag

Frökapsel, Eucalyptus

När jag var barn, var den här dagen verkligen en lååång stor pino-dag. Jag fick inte göra någonting, inte träffa kompisar, inte gå ut .Jag skulle helt enkelt ha urbota tråkigt. Jag skulle pinas. Så kände jag det då  Och märk väl, jag är inte ens uppvuxen i en religiös familj men så var seden, ingen visade sig utomhus och inför andra, annat än om man gick till kyrkan och det gjorde inte mina föräldrar annat än vid bröllop, dop, konfirmationer och begravningar.

Frö, eucalyptus som ligger på oidentifierat löv

Nu i efterhand har jag kommit underfund med att den här dagen helt enkelt blev en bra barnvakt för mina hårt arbetande föräldrar som lade sig platt ner och sov sig utvilade när de äntligen var lediga. Jag som var den yngsta i familjen och rätt så aktiv av mig fick lov att hålla mig hemma och ägna mig åt stillsamma lekar. Jag minns att jag läste en hel del, ( jag var 8-9 år) jag handarbetade och sjöng men inte ens det skulle jag göra, för att det var Långfredag. Jag skulle vara tyst.. 

Ok, jag väckte mina trötta föräldrar antar jag med min sång. Jag är säker på att de utnyttjade dagen för att få mig tyst...Normalt fick jag sjunga hur mycket som helst.😉

Eldbignonia tillsammans med hisbiskus

Likadant var det med mina kompisar, de höll på att dödens dö de med av tråkighet. Självklart så hittade vi på hur vi skulle få sällskap av varandra. Jag kom på att jag hade skäl att kunna göra så för min äldre bror var inte hemma, fastän det var Långfredag. Vad han hade för sig vete gudarna men inte satt han i kyrkan och bad och tänkte på varför man "firade" Långfredag. Det är jag hundra procent säker på. Jag tog mig friheter..fick han, så fick jag. Jag gav mig själv lov! 

Det är nog precis som Astrid Lindgren sade om tråkigheten; den är kreativitetens moder. Jag tog mig ut till friheten via balkongen. Ett smalt bräde hittades i skafferiet (av alla ställen) och räckte precis just, just så där lagom från balkongens ytterkant till brandstegen, några snabba steg på brädet för att få grepp om stegen och så var jag nere på marken efter en liten stund. Jag måste smyga mig ner. Det där smågnisslande ljudet som uppstod med gummisula mot stål kommer jag väl ihåg. Ingen märkte något. Alla i huset låg säkert och sov. I alla fall alla vuxna. Jag träffade jämnåriga Kurre som också hade smugit sig ut...dock inte via sin balkong utan han hade tagit den legala vägen, trappan. 

Vi "gjorde" gården, klättrade i träden, hade våra vanliga diskussioner om allt möjligt, filosoferade som vi brukade göra, löste alla världsproblem ungefär.  Sen tog jag mig tillbaka samma väg, klättrade två våningar upp och vips så tog jag mig över balkongräcket och var hemma igen. Brädet bar jag tillbaka till skafferiet och lade bakom den stora salttunnan av fanér.  

Mina föräldrar sov aningslöst gott...Det var nog bäst så. 

Bignonia venusta/pyrostegia...eldbignonia

När jag skrev det här inlägget kom jag på att jag inte minns om jag ens åt något under Långfredagen. Antagligen gjorde vi alla det när min senare utvilade mamma steg upp och lagade middag. Pappa sov alltid lite längre än vad hon gjorde. Men vad åt vi i så fall? Hade vi någon Långfredagstradition? Jag kom inte ihåg hur det var hos oss i min barndomsfamilj så jag frågade U. som är född samma år som jag är och har liknande erfarenheter från sin barndom. 

"Nej, jag minns inte", fick jag till svar "men det var en jäkla tråkig dag, man fick knappt röra sig och absolut inte gå ut och visa sig för vad skulle grannarna tänka? "Hans föräldrar gjorde som mina, de sov bort Långfredagen. 

Ja, där satt det, det handlade mycket om vad grannarna skulle tycka om man inte hade det tråkigt en dag som Långfredagen. Allt skulle vara svart och man skulle lida. Alla hade samma "tryck" över sig, att inte sticka ut och s.a.s  häda...Milda Moses, människan är ett lustigt djur. 

Ballongvin

Nu tänker nog knappast någon så längre men jag minns själv att jag som tonårsförälder reagerade på att min dotter var på dans en Långfredagskväll och det på offentlig lokal. -"Nej men så kan man väl inte göra?!" Det kan man visst det, fick jag veta och sen skrattade jag åt mig själv. Tala om prägel..Skönt att livet ändrade och blev levande. 

Att komma ihåg varför man firar en dag som den här är en sak, men man behöver väl inte gå till överdrift? Man kan väl vara som bonden på traktorn en söndag under högmässotid.."bättre att sitta på traktorn och tänka på Gud än att sitta i kyrkan och tänka på traktorn." Om man nu är kyrklig av sig alltså. Nå, som sagt, jag är säker på att allting är mycket förändrat..

Orkidée, Burgundy, någon sort av den. U. var fotograf

Men var och en på sitt sätt och full respekt för det. Jag pratade med en man i fyrtioårsåldern här om veckan då jag tillsammans med honom gick förbi en liten kyrka vars dörr stod på vid gavel och jag kunde se en tavla med en biblisk text framför altaret  

Jag är som jag är nu för tiden. 

Jag har skaffat mig en ny hobby. Jag pinar portugiser.🙄 

När jag ser ord och meningar på portugisiska ute i samhället så översätter jag ( ibland högt) vad det står 

Så gjorde jag och vi diskuterade det jag hade översatt av det bibliska. Han hade inget emot att lära mig hur man uttalar orden, tacksamt nog. Översättningen klarade jag men uttalet fick jag justera.

Sen gick vi vidare och jag lärde mig hur man säger" jag är sanningen och livet på portugisiska. 😉

Anthurium. Det kan vara en A. graffiti, jag är lite osäker på det sista men en anthurium är det,
alltså en flamingoblomma.

"Det finns många här på Madeira som är djupt troende" berättade han, "bl.a min far var det och flera i min släkt är det men själv är jag inte troende på det sättet även om jag är katolik". 

"Men jag visar respekt för dem som tror och är övertygade" fortsatte han.

  

Vi var på samma våglängd kom vi på och hade en riktigt fin djup diskussion om energier, bl.a.

Blomman heter Ferraria Crispa. Vi gick förbi den när vi vandrade levada mellan Cabo Girão och Estreito Câmara de Lobos. Ferraria Crispa är en irisväxt. U. tog bilderna

Vad vi gör idag? 

Det vet jag inte just nu i skrivande stund men jag kommer i alla fall till en viss del att

förbereda maten inför påskaftonsmiddagen som vi ska äta tillsammans med goda vänner från Ungern och från Sverige. Alla boende här året om. 

Det kanske  blir en långpromenad dagen till ära med tanke på lång, jag kanske tar fram symaskinen och syr långt. Jag låter dagen bli vad den vill bli helt enkelt och den får gärna räcka länge och bli riktigt lång i motsats till hur jag tyckte att den skulle vara en gång för längesen. 

Sova? Nej! 

 Ha en fin dag alla ni som tittar in här! 

                                                 Karin Eklund, Funchal, Madeira