Waterline

Så heter den utställning som pågår just nu i Museu Historia e Natural här i Funchal och som vi besökte den 6 mars då vi också besökte Örtagården.  

Emoções de tirar o fôlego Waterline står det på skylten utanför Museu Historia e Natural. 

Vilket betyder Andlösa känslor under vattenytan ( linha de água) Breathless emotions Waterline.

Vi blev båda begeistrade och hade nästan svårt att andas emellanåt av all den skönhet som mötte oss i de undervattensfilmer vi fick se. Jag läste om utställningen på Muséets fb-sida som jag följer och tänkte direkt på att U. som har varit dykare under många år som den marinbiolog han är, vill säkert se allt detta. 

Det fanns inte några betänkligheter, vi tog kurs på museet nästan på direkten. 

Gonçalo Gomes , är konstnär och grafisk formgivare, samt har en examen i projektdesign från Madeiras Universitet. Han är född här i Funchal och blev förälskad i havet och öns undervattenslandskap och skatter och utvecklade sitt känsliga öga på jakt efter de vackraste marina arterna. Genom sitt arbete som fotograf och regissör vill Gonçalo Gomes visa upp livet och skönheten i Madeiras hav för att öka allmänhetens medvetenhet om bevarandet av  den biologiska mångfalden. 

Det finns mycket mera att skriva om honom och hans utställningar och föredrag i skolor och de olika tävlingarna han har deltagit i vad gäller undervattensfotografering och -video. Jag har länkat till utställningen här. Där kan man läsa mera om intresse finns men då på portugisiska eller engelska. Jag har översatt presentationen av Gonçalo Gomes till svenska här på bloggen.

Kanske inte så vacker men spännande är murenan

Jag gick igång och tog foton av vissa bilder i de många fina filmerna men insåg snabbt att jag ändå inte kan göra rättvisa åt arbetet som har gjorts. Man måste se filmerna på plats för att få rätt behållning.

Nu vet jag förstås att många av er som läser det  här inte har möjlighet att göra det men det finns en del personer här på ön som följer min blogg. 

Bara gå dit och se utställningen säger jag. Bara gå!...en liten avgift får man betala men det är det värt och mycket mera än så. 

Vi som är pensionärer betalade 2,43 € per person. Otroligt billigt för en timmes underbar underhållning i filmsalen på andra våningen. Det finns bänkar att sitta på vid de olika filmdukarna. Allt är så välorganiserat. 

                Den här krabban fick komma med hem på bild...den låg så stilla, så stilla så ...

                  I en av salarna på väg till örtagården tittade de här gynnarna på oss från en hylla

En detalj som jag fångade på bild

Det finns mycket mera att se på i de olika våningarna som museet inrymmer. Vi har varit där så många gånger nu så vi gick enbart dit för den temporära utställningen den här gången  och för att besöka örtagården. 



    **************************************************

I fredags om kväll när jag hörde att sopbilskillarna var här på gränden och tömde soptunnorna gick jag ut för att lyfta in vår tunna innanför grinden...och vad fick mitt öga se, där i mörkret? 

Självklart så ser man knappt geckon, men jag såg den och satte mig på huk och pratade med den en stund. "Du är stor, får jag mäta dig med händerna?" frågade jag och faktum är att det fick jag faktiskt göra. Den rörde sig inte ur fläcken, bara på huvudet. Sen gick jag in och lade avståndet mellan händerna på linjalen. Ca 12 centimeter. Det var efter det jag tog kameran och sprang ner för trappan igen för att föreviga den om den överhuvudtaget var kvar.

Den var kvar, snällt väntande. 

Jag insåg att jag måste ta till blixten och tänkte att nu drar den iväg...

   Men nej, det gjorde den inte alls, den var lika nyfiken på mig som jag var på den. 

   Tja, vad ska man säga om en kvinna som sitter på huk i mörkret och pratar till synes med en mur och 

    frågar "Vad äter du? Flugor? 😉🙄

   "Tänk om grannarna ovanför oss såg mig från sin balkong" sade jag åt U. när jag kom in igen.  

  " De kunde ju inte se att jag pratade med en gecko."

 

  " Äh, sade U. "Vid det här laget så känner de dig, ingenting förvånar dem längre fastän 

     här pratar nog ingen ens med en gecko, allra minst med en mur". 

   Det är ju tryggt att veta 😉

   Själv var jag euforisk en lång stund efteråt. 

   Tänk att jag kan bli det av en liten, fastän stor gecko? 

   Lättroad är vad jag är. 

                                                  Karin Eklund, Funchal, Madeira