Hoppa på tåget/ 63/ En svunnen tid

Återigen så har Åke i Nacka startat loket med alla vagnarna bakom sig. 

Han vill att vi ska besöka En svunnen tid, den här lördagen

Jag har pusslat ihop ett lok till det här inlägget

Jag har funderat på det här med en Svunnen tid. Allt som har passerat revy är ju en svunnen tid men likväl så känns det som att en svunnen tid är långt bak i tiden. Så känner jag det. Som vanligt blev jag som åsnan mellan hötapparna, vad ska jag välja att skriva om? Jag har ju en hel del att välja emellan kom jag på. 

Så kommer livet emellan och ordnar upp mina funderingar, så där bara...Tack och lov! 

Det blir något helt annat än vad jag hade tänkt från början.  

Vi tog buss nr 46  till Arquivo e Biblioteca da Madeira senaste onsdag.

 

    Mon dieu, bästa bloggvänner, vilket bibliotek de har här i Funchal, i stadsdelen Santo António! 

    Huset är inte från en svunnen tid dock utan är väldigt modernt och stilfullt. 

    Invigningen var den 19 februari 2016

    Jag som vanligtvis inte är ett fan av fyrkantiga betongskapelser föll som en kägla. 

    Ruckelromantikern blev kär som en klockarkatt! 😻

    Så vackert det kan vara med betong (trots allt😉) och då föll jag i synnerhet för interiören. 

Senare tänkte jag till litet. Det kanske t.om finns en gnutta Gotland i byggnaden? Det levereras ju cement till Madeira från Gotland med jämna mellanrum. Bara kalk i sig som är grunden till betong är hur gammalt som helst och från en svunnen tid. Det här med en svunnen tid kan bli precis hur stort som helst, men jag ska försöka hålla mig inom vissa ramar idag. Risken är stor att jag skriver en roman annars. 🙄

 

   Så här är byggnadens namn egentligen men på deras egen hemsida så står det 

    Arquivo e Biblioteca da Madeira

   vilket givetvis betyder Madeiras arkiv och bibliotek. Rätt och slätt.

Om ni visste så mycket svunnen tid det finns i arkivet! 

Mera än så här fick jag inte fotografera av den svunna tiden men i böckerna på bordet så finns det oerhört mycket spännande svunnen tid att läsa om.

Vi fick komma nära för att se vad som stod i böckerna, se och läsa dokumenten men fotografering av innehållet är förbjudet. Så är det bestämt och sånt ska givetvis respekteras.

 

Vi var där tillsammans med vänner och bekanta, varav en av dem hade arrangerat mötet med biblioteket..

Därför gick mötet på engelska.

Vi var bara två som kunde prata lite portugisiska så valet var enkelt. 

På bordet ligger några få exemplar på dokument bevarade ända från 1400-talet, då de första invånarna fanns på Madeira. Det ni! Tala om en svunnen tid. De har över fem miljoner dokument och nästan lika många fotonegativ arkiverade. Otroliga mängder är bevarade till eftervärlden.

 

"Allt är brandsäkert nästan in i absurdium" berättade senhora M. Costa, som står närmast i bild, "för här piper det varje dag många gånger om. Bara en liten ångande pust från café-regionen och så går larmet igång" När vi gick vidare till andra utrymmen pep det varje gång U. gick in och ut genom dörrarna. Men ingen tog notis om honom. Han kan vara eldfängd men för det mesta är han lugn som en filbunke..😉

så varför det pep när han öppnade dörrar, det vete gudarna? 

Men jättebra är det att det är så, de har en skatt utan motstycke bevarad i detta stora fina bibliotekshus med arkiv. 

En vy mot Santo António som jag tog bild på från trappan innan vi gick hemåt igen. 

Vi fick också besöka laboratorium och olika andra arbetsrum där specialutbildad personal restaurerade dokument med största pietetsfullhet. Så oerhört fascinerande det var att få vara med om hur man tar vara på den svunna tiden och gör den läsbar i dagsläget. Med rispapper, som de kallade till Japanpapper /papel de arroz och speciallim, samt verktyg med värme i,  kan de reparera det mycket trasiga och snudd på omöjliga, för att sedan kunna scanna sidorna så de har möjlighet att läsa texterna i lugn och ro. 

Men de har oerhört mycket att "traggla" sig igenom. "Vi har inte tillräckligt med tid", sades det. Man talade inte om pengar och att man inte har råd, man talade om att man inte har tid. Jag länkar till deras FB-sida så kan ni själva gå in och se hur de jobbar. Jag tog inget foto alls även om jag hade haft möjlighet just då men det fanns så mycket annat att koncentrera sig på och så hade jag bara telefonen med mig. Fotona blir inte så bra som själva tillfället som så förtjänar.

I direkt närhet till biblioteket. När vi gick ut så började klockan i tornet till Igreja Paroquial dos Álamos att ringa.. 

Biblioteket finns på våning ett. Det roliga är att de satsar mycket på riktigt små barn och på barn i all synnerhet. Jag såg att man har sagostunder för barn och vet ni, då kom jag på att jag själv har varit sagotant i Mariehamns Bibliotek

Ett litet sidospår blir det nu, men det hör också till En svunnen tid för min egen del, dock inte för flera hundra år sedan. Då mina barn var små , så jobbade jag med allt mellan himmel och jord för att bidra till familjeekonomin så att jag skulle kunna vara hemma med barnen. 

 

Jag hade dagbarn och vissa kvällar i veckan gick vi, barnen och jag till Backebergs bibliotek (finns nog inte längre tror jag)  där jag läste för alla de små (i den stadsdelen) som ville höra på sagor och det då mot en liten betalning. 

Senare fick jag ta mig till det stora stadsbiblioteket i Mariehamn och någon gång även till filialen i Västernäs. Jag blev en ambulerande sagotant en kort tid i livet

Krasse är ett säkert vårtecken här..Fotot ser nästan ut som en akvarell ..

Jag trivdes som fisken i vattnet, sagor, barn och jag, vad kunde ha varit bättre? Dessutom kunde jag ha mina egna små med mig, även Jon som bara var en baby då. Han hade förstås ingen större behållning av sagorna som så, men han kunde vara nära mig och sin storasyster och jag kunde vara på jobb utan att be mina föräldrar om att vara barnvakt. Deras far jobbade i skärgården med olika byggprojekt så det blev en bra lösning att ta barnen med mig på kvällsjobbet.   

Det här kom jag ihåg när jag såg hur det fungerade i Arquivo och Biblioteca här i Santo António i Funchal. Jag blir så glad när jag ser att man satsar på barnen här...De är ju framtiden! 

Bougainvillea

Eftersom jag nästan inte alls fotograferade under biblioteksbesöket så visar jag foton från omnejden utanför biblioteket istället och foton från vår 6,5 km långa promenad tillbaka hem. Motion behövs alltid. 

Det här är oupptäckta stadsdelar för vår del, São Roque och Santo António är grannar med varandra och jag är inte säker på hur gränserna går. På vissa sidor på Internet står det att biblioteket ligger i São Roque, på deras egen står det att det ligger i Santo António. Jag vill tro på att de själva vet var de befinner sig fastän jag har mina dubier.😉 Igreja Paroquial dos Álamos ligger i São Roque och är närmaste granne till biblioteket. Jag visade bild på klocktornet tidigare i inlägget. Nå, det spelar ingen roll, huvudsaken är att Biblioteket finns här i Funchal.

 Det finns mycket att upptäcka och lära sig om Funchal och Madeira. Då är det bra att det finns ett så fint ställe att ta sig till där man kan registrera sig och också ta reda på mera som finns dokumenterat i deras arkiv även via Internet.

pst. Jag har försökt att länka till det mesta som kan länkas till, klicka bara på det blåa, understrukna så slipper ni googla själva.😊 

Titta in till Åke, så får ni se vilka andra som är med på Hoppa på tåget idag!

Följande lördagar ska vi skriva om: 

22 mars: Déjà vu / 29 mars: Kreativ.

                                           Karin Eklund, Funchal, Madeira