En dörr som öppnade dörrar...
DDN Madeira ? Jag hade ingen som helst aning om vad DDN stod för. Nu vet jag.
DDN utvecklar tjänster för integrerad förvaltning av teknik- och byggprojekt,
övervakning och tillsyn, samordning av hygien, säkerhet, hälsa, miljö och buller,
hantering av kontrakt, granskning av tillståndsprojekt och genomförandeprojekt, samt
strategisk rådgivning inom analys av fastigheter.
Jisses Amalia, det var inte lite det, men den första bilden jag såg när jag
besökte DDN:s hemsida var en bild med flera vindkraftverk/vindmöllor på
och så var jag mera eller mindre såld för stunden som det gick åt
att skriva det här inlägget.
Vindkraftverk.😊
Något som jag har vurmat för hur länge som helst.
Jag tror inte bara på elektrikern, (ni vet, varde ljus!) 😉 jag tror på vindkraft också...
 |
| En bild från en dag då vi vandrade levada mellan Arco de Calheta till Canhas. Det finns många vindmöllor på den här ön.💗 |
Jag deltog i ett seminarium om vindkraft i Helsingfors för många år sen (1989?)
tillsammans med många kritstrecksrandiga prydliga byråkrater med
slips, män allihopa och så en man med rutig skjorta, olle, säckiga manchesterbyxor
och läderkängor. Normalt så ser jag inte på hur folk är klädda eller ser ut alls
men han stack ut .
Själv hade jag vita jeans och någonting som jag inte minns längre, högre uppåt.
Jag kände mig lite udda minst sagt,
inte bara för att jag var den enda kvinnan i en stor manlig församling
utan annars också, männen sneglade förvånat och smått distanserat på mig.
De var deras värld jag klampade in i. Det kände jag tydligt.
Men helt ensam om att vara udda var jag inte. Mannen i rutigt hade pondus,
det märktes tydligt under seminariedagen. Han sade till ordentligt, hade bra åsikter
( alltså likadana som jag hade😉) och när han sade till, så sade han liksom TILL.
På något sätt så slätades allt det där kritstrecksrandiga ut på de andra ungefär
som om ränderna bestod av vattenfärg och slipsarna
slog nästan knut på sig själva. Symboliskt sett.
Mannen kunde sin sak. Han höjde aldrig rösten, hans stämma bar ändå.
Idag skulle jag ha sagt "boa boa", men då kände jag inte till något annat än boa-ormen;
jag visade tummarna upp istället och såg säkert nöjd ut.
I en paus kom mannen med den rutiga skjortan och presenterade sig,
Han frågade mig om Åland, och om Anders Wiklöf och lite till.
Anders W. sålde/säljer Mercedes Benz på Åland och så visade det sig att det var
mannen i rutigt som sålde dem till honom i sin tur.
Aminoff var efternamnet.
Vi hittade varandra för att jag hade ett ekologiskt hembageri
och han i sin tur var mycket intresserad av ekologi och miljö, precis som jag var och är.
Han ville köpa knäckebröd av mig, han kände till
SegelmaKarins knäckebröd
(Segelmakarens knäckebröd, på dialekt segelmakarins och så blev det som det blev.)
Att någon i Helsingfors kände till mitt knäckebröd kändes nästan overkligt.
"Nå, det var inte märkligt alls fick jag veta, du säljer ju på Stockmanns här i stan." Det
hade jag glömt bort så där bara...
 |
| Sveaborg utanför Helsingfors |
Vi kom överens om en bytesaffär.
Jag skulle sända honom knäckebröd och han skulle sända mig en bok han ville att jag
skulle läsa. Han kände att den var något för mig, sade han.
Efter det skildes våra vägar, han for iväg till sitt och jag till Sveaborg för att hälsa på
familjen Thomsson-Cohn som min dåvarande make och jag kände under
segelfartygsepoken i vårt gemensamma liv.
Där lärde jag mig att om man är utan pengar så ska man se till att man har lök och bröd,
för då klarar man sig bra.
Att bygga och renovera segelfartyg gör plånböckerna genomskinliga, då tar man till
bröd och lök. Ost till helgerna.
Jag intygade att jag hade bröd (bageri) och lök (i trädgårdslandet)
och att jag inte hade någonting emot att äta det hos dem till middag och till frukost
följande dag innan jag tog mig vidare mot en annan god vän till familjen,
Mikko, också segelfartygsägare fastän flygkapten.
Han bjöd på lunch innan han körde mig till flygplatsen och
ATR-planet hem till Åland igen.
Några år senare blev jag gudmor i Storkyrkan i Helsingfors
till Mikkos dotter Valentina💗
Det tog inte länge innan jag hade boken hemma i min hand och adressen till
mannen i rutigt så jag kunde sända iväg knäckebröd till honom.
Den boken kom så rätt den bara kunde komma.
Den var en nyckel till mitt eget inre
Jag som alltid har varit en sökare i livet, nyfiken på det mesta och mycket på mitt eget
inre själsliga/andliga liv, fick en bok i min hand som verkligen öppnade upp dörrar som
har haft stor betydelse för min egen vandring senare i livet.
Den gav mig förståelse om mig själv helt enkelt.
Tänk att mannen i rutigt kände det så tydligt!
Långt senare såg jag att det var han som ägde bokförlaget. Jag tror nästan att han ägde hela Finland😉 Han var mycket anspråkslös till sin framtoning, ödmjuk i ordets rätta bemärkelse, denna herr Aminoff.
Boken blev på sätt och vis min "bibel" och ändå minns jag inte vad den heter och vad den engelska manliga författaren hette. (Murdoch?) el. något sånt. Jag gav den vidare till min son, som också är nyfiken av sig på liknande sätt. Faktum är att jag behöver inte veta varken det ena eller andra om den boken längre, jag kunde den nästan utantill, den skulle vandra vidare, det är en vandringsbok. Jag tipsade min son att om han inte ville ha den längre, ge den vidare..lämna in den på ett antikvariat så hittar den säkert hem dit den ska hitta.
En vacker dörr här i Funchal, öppnade dörrar till minnenas bakgård.
Livet är så sinnrikt.
Så här blev det bara, jag går in där dörrar öppnas nyfiken som jag är och så lyder jag min dotter. Hon pushar på att jag ska skriva så att de yngre i familjen vet vad vi gamyler har hållit på med i livet. Ni andra som tittar in får det liksom lite grann på "köpet"🙄
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
Böcker är en öppnare till ens eget inre - en möjlighet att möta sig själv och finna vägen själsligt och andligt. Jag känner så väl igen det. Minnenas bakgård är en källa till det vi är idag och hur vi vill vidare. Dörrar - ja vi har tydligen samma förkärlek till dem. Öppna och gå in, ställa på glänt eller för en tid låsa den och lägga nyckeln under mattan - så öppna igen! Symboliskt vackert.
Tack för ett fint inlägg Karin❤️
KRAMAR till Dig! Anna
Kram
Tack! 😊
Böcker, musik, konst är alla dörröppnare på olika sätt till det egna inre. Jag förstår att du känner igen dig du med.
Öppna och gå in och exakt som du beskriver det.
Tack själv Tove för att du läste mitt inlägg! 💗
Hej Anna!
Tack!
Jag har haft ekologiska bagerier, två stycken under 25 års tid på Åland. Först Jomal´Karins och senare Pettas. Jomal´Karins i kommunen Jomala under åren 1985-1995, Pettas i kommunen Geta mellan åren 2006 till 2021. Tack, för mig är miljön oerhört viktig och hur man tar hand om den. Ekologi är min linje i mesta möjliga mån. Ja, man bara öppnar en dörr lite på glänt och så händer det plötsligt hur mycket som helst. Livet är spännande.
Tack än en gång Anna!
KRAMAR till dig med !
Karin
Ja, så kan det bli och det blir ganska ofta också har jag upplevt det som. Man kanske inte ser det själv till en början men senare så inser man att det var ett alldeles speciellt möte som hade en mening för en själv. Glad måndag önskar jag dig också!
så är det. Plötsligt så händer det som det heter...det gäller att ta vara på stunden just då och bära den med sig, lära sig av den.
Kram
Så bra att din dotter pushar dig! Dessa texter om ditt "förr i tiden" måste vara väldigt värdefullt för barn och barnbarn. Min dotter har också pushat och det har resulterat i ett par fotoböcker som i ärlighetens namn nästan är mer text än foton. I alla fall där jag redde ut förfäder på 1800-talet. Där var det glest mellan fotona. I går avslutade jag en fotobok till ett barnbarn som fyller 18 år om ett par veckor och oj vilket roligt och känslosamt projekt det var att leta fram bilder på henne från alla dessa år! Ett bra sätt att se till att inte alla bilder försvinner i någon kraschande dator.
tack! Ja, det kan jag tänka mig att du har känt dig du också. Bra fördel har man som sagt, ingen kö till damtoan, det märkte jag av jag också. Jag fick ha den helt för mig själv
Jag inser att det är så, som min dotter säger, att jag måste berätta medan jag minns..haha. Så sant så. Jag vet att jag själv ångrar mig att jag inte lyssnade på allt vad mina föräldrar hade att berätta.
Jag förstår att det har varit både roligt och känslosamt att plocka ihop albumet till din artonåring. Exakt, man ska göra det...för datorer kraschar med jämna mellanrum, må så vara att det finns ett moln som jag inte är riktigt överens med.
Det var företaget gör är så svårbegripligt att jag inte ens orkar googla det;-)
det är kanske så att om man kommer från en stor anrik släkt som Aminoffarna gör så blir man jordnära och anspråkslösa. Jag vill minnas att han hette L. Henrik i förnamn enligt vad som stod i boken, som var dedikerad till mig. Exakt, vad hette boken. Det var en kort titel, så mycket minns av pärmen som var grön, ljust grön...
Människomöten som blir avgörande är fina möten.
kanske det. Jag vet inte men jag har haft ett härligt brokigt liv så här långt vad gäller den typen av händelser. Har många flera på lager...kanske de dras till mig att jag är magnetisk. Vet inte, tänker inte så mycket på det men så här är det väldigt många gånger för min del. Som jag har sagt förut, står det något i pannan på mig som jag inte vet om själv? U. påstår att jag är som en öppen bok, bara att läsa av...men han känner ju mig.
Du behöver inte googla, jag skrev på ett ungefär allt vad de sysslar med redan i inlägget. De gör massor och det mesta handlar om byggen och teknik.
Vet inte om lyftkranar ingår dock🙄
Tack för att du delar med dig!
Gokvälls-kram!
tack!
Gokvälls-kram till dig med!