Några knappar

 Det är inte enbart i fotoarkivet jag "far runt" med "dammvippan". Just nu håller jag till i sytillbehörslådan också, den som jag kallar Allt jag behöver ibland. I den finns det mesta som jag behöver ibland. 

Jag har en vit burk, som egentligen var en pillerburk för U:s medicin men nu är den fylld av allsköns knappar. Jag har haft mängder av knappar, har snudd på varit knäpp vad knappar gäller. Gamla knappar kan vara så fina och på något sätt så skriver de historia. Jag har delat med mig än hit och än dit men den här burken fick flytta med mig till Madeira. Jag vet fortfarande inte vad jag ska använda dessa speciella knappar till men de är så vackra och de kunde ha varit med och dansat charleston för ungefär hundra år sedan. Sådana knappar gör man sig inte av med så där bara eller hur? 

De är av metall, jag är inte säker på vilken sorts metall det är i dem men det ser ut som om det är lite förgylld mässing, själva materialet. Insidan är blank, vitglänsande så det ser ut om om knapparna gnistrar. De är som rena smycken i sig och finns i tre olika storlek. Jag ska gå till en guldsmed och fråga mig för om jag ev. kan få veta vad det är för material i dem. Sådana smeder brukar veta det mesta om material.

För många år sen då jag var gruppledare i Bikupan på Åland, den grupp som sålde Tupperware där, så blev vi försäljare inbjudna till en speciell kväll på Arkipelag i Mariehamn av Tupperware-ledningen. Det fanns ett tema för kvällen och vi skulle helst klä oss i så typiskt tidigt 1900 tal som möjligt och föreställa en skådespelerska från den tiden. Jag fick förslaget att jag skulle vara Mary Pickford. Tydligen fanns det någon likhet. Själv kände jag inte ens till Mary Pickford så det blev att läsa på och undra på att jag inte kände till henne, hon blev känd under stumfilmsperioden...😊

Men sen var det ju det där med klädseln som helst skulle vara  i charlestonklännings-stil. En omöjlighet kändes det som och naturligtvis så var det inget krav som så, men vi skulle gärna se lite gammaldags ut i alla fall. 

Jag hade världens bästa granne i Hilma. Jag berättade för henne om äventyret som väntade, att vi skulle klä ut oss ..."Kom kom", sade Hilma och så drog hon iväg med mig till vinden, där det fanns saker med anknytning till USA. Hilma var gift med Albert och Alberts far hade farit till Amerika i början av 1900-talet. Han sände hem en klänning till sin Olga, Alberts mor,  som tydligen aldrig tog den på sig, enligt H.  Den var för liten för henne. 

Alberts far dog "overthere", jag tror det var i difteri.  En kista, typ sjömanskista kom hem till Åland med några snickarverktyg i...det var allt. 

(Bilden här till vänster, är av Albert och Hilma. Ett ungdomsfoto, någon gång runt 1940-talet. De var goda vänner med mina föräldrar dessa härliga människor. Själv blev jag och min egen familj granne med dem under mitten av 1980-talet.)

Klänningen som hade kommit innan Alberts far dog, fanns kvar på vinden, intakt och mycket vacker. Synd nog har jag inte någon bild av den och inte heller av mig själv när jag hade den på mig. Det togs foton den kvällen vi var på Arkipelag men dem såg jag aldrig röken av. Klänningen var i senapsgult och brunt och hade alla dessa vackra knappar på sig. Materialet var i någon slags taft som skimrade. De flesta knapparna fanns runt midjan på klänningen och klänningsmidjan befann sig någonstans på mina höfter..Jisses så snygg den var, klänningen. Den till vänster här i bild påminner en hel del om den vad gäller modellen. Vad jag hade på huvudet minns jag inte men jag tror det var ett band runt pannan med någon fjäder i och lite pärlor på det. Det är kul att klä ut sig😊

Så där kan det bli, några knappar sätter igång minnet..och så rullar det på.

Nu låter jag Albert rulla iväg på sin motorcykel och avslutar därmed mitt måndagsinlägg. 

Förslag på vad jag ska göra med knapparna? 

pst. Jag minns inte vart klänningen tog vägen men knapparna har jag kvar. Mycket troligt dansade klänningen vidare utan knappar på någon som betyder oerhört mycket för mig ; min egen dotter. Det skulle inte förvåna mig om hon spräckte den i dansens vilda virvlar. Min yrhätta. 💗(Klänningstyget var gammalt och skört). Jag får kanske veta ...

                                                  Karin Eklund, Funchal, Madeira