Hela registret....
av känslor av det goda slaget, kärlek, värme, blickar, kramar, ja, allt allt allt , ALLT
Vilken tid det har varit. Underbar. Det finns inte ord
Jag har inte alls varit flitig med kameran under den här tiden, jag har sugit musten ur allt annat istället, känt av stämningar, upplevelser...ja, det är egentligen omöjligt att beskriva . Däremot har Jon och min sonhustru Helena tagit många foton så de finns nog men som alltid är jag restriktiv vad gäller mina familjemedlemmar, som ni redan vet.
Samma dag som Jon med familj anlände till Lissabon så berättade jag att jag hade beställt taxi åt dem till flygfältet här på Madeira.
"Men mamma, är den tillräckligt stor? Vi är fem, vi har många kappsäckar, en var och så en barnvagn på det och massor av handbagage." (oj, tänkte jag, som är van att resa med en ryggsäck på mig. Givetvis en familj på fem personer kräver sitt)
Jag gick till hotellet och tog reda på vilken storlek det var på taxin som skulle hämta dem från flygfältet. Gick dit, tänker säkert någon av er? Varför inte ringa? Jag skulle ändå gå dit för att möta dem även om det var just efter midnatt de skulle anlända. Efter tre och ett halvt år som vi inte har träffats "på riktigt" så är man väldigt full av kramar. Sprängfylld. Mina kramar måste ut. De kunde inte vänta en sekund längre kändes det som.
Taxin måste uppgraderas. Det blev en Van, svart Mercedes, istället. Under tiden då jag ändå väntade på dem satte jag mig med hotellpersonalens tillstånd i biblioteket på första våningen. Jag hade tagit hantverksarbete med mig. Frejas lyckokanin var klar men systrarna Noemis och Nours behövde några stygn till...
Där satt jag med mitt hantverk i famnen, med min ryggsäck bredvid mig och med vattenflaskan på bordet framför mig och såg säkert ut som en väldigt främmande fågel (i jeans och varm tröja) som hade ramlat ner mitt i allt det femstjärniga på Royal Savoy. Det var roligt att se folks reaktioner. Oj, vad har katten släpat in? ungefär..😉 Männen som gick förbi ville se och veta vad jag gjorde men deras kvinnor ryckte bort dem. De skulle bara ha vetat att den där saken som katten hade släpat in har bott på hotellet en gång per år, alltsedan 2008. Vi äger en timeshare där sedan 2007 och det var i den min son Jon med familj skulle bo. Vi har aldrig sålt time-share-lägenheten efter att vi flyttade hit till Madeira permanent. Den är bra att ha just för barnens och barnbarnens skull. Vår egen lägenhet är för liten för alltför många personer.
Jag hade det verkligen bra där jag satt. I baren nedanför biblioteket (vars böcker jag mera eller mindre har läst mig igenom) spelade en man ljuvlig saxofon, han visslade som en gud och sjöng som en ärkeängel, ungefär. Om nu ärkeänglar kan sjunga men antagligen kan de ju det. Åtminstone kunde denne man göra det. Hela detta register bjöd Basílio Abreu Sousa på. Milda limpa, jag befann mig i himlen och njöt för fulla muggar. En helt gratis toppklass-underhållning fick jag så där bara i min väntan på Jon med familj. Jag gillar jazz och jag hade mera än gärna varit där nere och jazzat på. Den killen kan vissla. Wow.
Mitt i allt så ställde sig ett par engelska äldre damer mitt framför mig och började prata högt om sina män som de tydligen var mycket missnöjda med. Så störande mitt i allt detta himmelska. Nå jag fällde upp mina horn i pannan efter en stund och sade att de gärna fick prata om sina män men helst någon annanstans. "Jag vill lyssna på Basílio och inte på er!". Om blickar hade kunnat mörda så skulle jag inte ha skrivit det här nu. Men så lätt får man inte livet av mig, lita på det. De dröp iväg..Så skönt.
Sen kom de så småningom, mina älskade familjemedlemmar och det var himmelskt att få vara där när de kom ut ur bilen...Den allra varmaste son-kram man kan tänka sig fick jag, så välbekant. Tiden försvann som vattnet som rinner under broarna, efter hela den långa tid som vi inte hade träffats på. Lilla Freja sov i Helenas armar, men naturligtvis så pratade jag med henne, väl medveten om att små barn har sinnen som ingen annan har. Givetvis så hörde hon sin farmor.💗 De andra sötnosarna💗💗 var sömniga som bara den men hade varit stort stöd för föräldrarna med lilla Freja som hade varit aktivt med under flygresan som började tidigt och slutade väldigt sent. Men trötta var de förstås och så snart jag hade kramat dem god natt allihopa så skjutsade dörrvakten hem mig i den svarta Van-en. Gratis. Det ni! Det här är Madeira! Givetvis så fick jag hans visitkort..Han ägde taxiföretaget och ville att Jon med familj skulle anlita honom när de skulle hem igen. En liten söt räv satt med oss där i framsätet när han lärde mig portugisiska.Så gör de flesta här när man berättar för dem att man studerar portugisiska. De är för gulliga...Jodå, Jon med familj åkte till flygfältet i hans Van. Fattas bara annat.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag älskar det här folket!
Ja, sen har dagarna gått som bara den. Hela familjen har simmat och njutit av hotell-livet, njutit av att få koppla av, slippa städa, bädda och laga mat. Jag har lagat mat och vi har också ätit ute. Noemi, 15 åringen har solat (det är viktigt med bikinilinjerna i den åldern), Nour 10 år, är ett riktigt vattendjur, mera på botten än uppe vid ytan och lilla Freja har guppat på i händerna på dem alla och låtit som en liten delfin när hon har ropat förtjust över att vara där mitt i allt detta våta. Hon är allas vår solstråle med ett driv som känns. Hon vill både krypa och gå redan så fyra månader gammal hon är. Det kommer att bli livat i den familjen. Tjejen har temperament.
![]() |
Storasystern, mellansystern och lilla systern...(i barnvagnen) |
En dag klädde vi oss fint allihopa bara för att vi ville göra livet lite festligare. Att farmor i sällskapet plötsligt märkte att hon hade klänningen bak och fram var förstås lite speciellt men Jon sade lugnt, "att det där är min mamma". Vad han nu menade med det? Ingen såg särskilt förvånad ut? Nå, det var lätt att svänga klänningen på rätt igen. Undra på att jag funderade på varför den kändes lite trång mitt i allt och började tänka på att nu måste jag ändra på mina matvanor. Skönt att jag slapp göra det...😁
Jon och jag vandrade levada en dag och kom lite sent till bussen som skulle föra oss hem. Vi fick tag på en taxi och tro mig eller inte men den taxichauffören "förföljer" mig verkar det som. Det är tredje gången på mindre än ett år som han bara dyker upp som från ingenstans. En äldre man som har haft taxirörelsen säkert under hela sitt verksamma yrkesliv. För varje gång så blir han glömskare. Första gången, den fjärde maj, då Nann, min dotter var här, hittade han hit till oss som ingenting, andra gången måste jag stoppa honom för att han var på väg med oss (barnbarnspojkarna och mig) till helt fel ställe..Nu tredje gången var han på väg till Stadion i andra änden på stan och jag fick tillsammans med Jon stopp på honom i tid...ja, det blev lustigt som bara den och varje gång så kostar hans taxifärd 18 € oberoende på var vi har börjat och när vi stiger ut så ger jag honom 20 € och säger att det är ok. Han ser lika glad ut varje gång...och han har aldrig taxametern på. Han bara tittar på den och där står det 00.00 😏
Vi gick hem den sista biten och skrattade stort. Chauffören kör jättebra, den saken kan han verkligen men att hitta dit han ska är ett äventyr som heter duga.
Det finns förstås hur mycket som helst att skriva om min härliga sonfamilj. Vi har åkt linbana, vi har tränat Helena och flickorna för att kunna gå på högre höjder (de är alla höjdrädda) så att vi alla kan vandra levada tillsammans när de kommer nästa gång. De har hyrt bil och snurrat på runt Madeira, simmat i Porto Moniz, letat hästar, men hittat kor osv osv.
Men det får räcka så här för den här gången. Livet har varit en fest och glassen här ovan får stå som symbol för våra fina dagar tillsammans.
Ja, gissa vem som är lycklig som bara den? Solen skiner inom mig just nu. Att jag gömde mig helt ofrivilligt bakom telefonen var inte alls meningen. Den där vita lappen? Har ingen som helst aning. Men som Jon brukar säga " det där är min mamma det".
Tack alla ni som har önskat mig allt gott under tiden jag har varit "borta" från bloggen. Ni är guld värda allihopa.🙏🙏
Nu ska jag försöka samla ihop mig på något sätt. Jag är fortfarande helt betagen av ett par ögon som tillhör mitt yngsta barnbarn Freja. Hon tittade lugnt och länge rakt in i mina och det kändes ungefär som om vi har känt varandra länge länge. Det var som att vara med om att se rakt in i evigheten.
Ni skulle se hennes min när hon har sina fina systrar runt sig. Det finns ingen som kan ha en saligare min än vad Freja har just då. Systerlig lycka! De är så fina alla tre! 💗 💗💗
Snart kommer barnbarnspojkarna på besök, så där lagom tills det blir Carneval här på ön. 🤸♀️🤸♂️💗💗
Allt gott till er alla!
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Lite farmors och mormors-larvig just nu
men det bjuder jag mera än gärna på.😀
Kommentarer