Vad är en vänskap

Vad är en vänskap? Kan den förklaras?

Blicken som säger: Vänner är vi

Sällan vi talar om vad vi känner

vi bara vet det, vet det 
Vänner vi skall förbli

Utdrag ur Joseph Haydn-s Vänskapsvisa

Det var så vi upplevde Pålle. Vi hann inte känna varandra under så många års tid men ändå tillräckligt länge för att veta att vi hade träffat sanna vänner i honom och i hans Ulla.  Han var okomplicerad, rakt upp och ner, vänligt sinnad och hade fina varma ögon med en särskild glimt som alltid fanns där beredd till lite bus, till lite klurighet. Han var äkta, han var Pålle och han älskade sin Ulla. 

Vi brukade vandra levada tillsammans nu och då. Ulla och jag gick tillsammans framför med fina Bonvie och Uffe och Pålle kom efter oss i lagom takt. Småsläntrandes. Ulla och jag pratade om växter vi såg, vi pratade om allt som kvinnor brukar prata om. Munnarna gick, jag lovar. Vi har många liknande intressen och då är det aldrig svårt att ha samtalsämnen.

De två andra höll sig alltid lite bakom oss kvinnor. De hade också sånt de ville prata om, jakt, fiske och om livet förstås. Livet är ju ständigt närvarande, så länge det varar. 

Pålle lämnade den här världen den 14 december -24. Efter en tids sjukdom (Alzheimers) så somnade han in. Jag tänker inte orda om sjukdomen som så, den känner de flesta av oss till. Jag tänker inte heller orda särskilt mycket om Ullas envisa kamp för att han skulle ha det så bra som det bara kunde ordnas för honom. Hennes kamp för att Pålle skulle få leva ett så värdigt liv som det bara var möjligt ända fram till slutet, är hennes förtjänst. 

Ulla min Ulla, jag har inte ord för allt vad du klarade av. Pålle kunde inte ha haft en bättre hustru och livskamrat än du var för honom. Du var enastående! Jamen, säg inte emot nu! Jag vet att du försöker men det hjälps inte, du har varit otrolig! Eller hur Pålle? 

Han nickar, ler och håller med. 💗

När vi fick beskedet om att Pålle hade somnat in med en av sönerna närvarande, så stannade världen upp, den drog andan på något sätt. Allt stannade av men på ett skönt sätt. Vi satte oss ner vid vårt matbord, vi tände två ljus och kom ihåg de många fina stunderna vi har haft tillsammans. Vi kände glädje och tacksamhet över att ha fått vara med om Pålle.

                                                   

Bland annat kom vi ihåg den gången då vi hade gått levada från Romeiros till Palheiro Gardens och skulle ta bussen tillbaka till Funchal, vi fyra plus Bonvie. Det fanns ett tillstånd på att Bonvie fick åka buss om hon placerades i en ryggsäck, en specialbyggd sådan som det krävdes för att kunna ta en hund med ombord. 

Vi steg ombord, Uffe och jag först, sen kom Pålle med Bonvie och Ulla var framme hos busschauffören Han hade tydligen en riktigt dålig dag för han nekade oss att ta Bonvie med ombord på bussen, trots att Bonvie bevisligen skulle få åka buss snällt sittandes i ryggsäcken 

Pålle satte sig ner, vi satte oss ner och ur ryggsäcken på Pålles mage tittade lilla Bonvie upp, fin, snäll och lugn såsom hon alltid har varit. Ulla diskuterade med den argumenterande småilskna busschauffören som bara blev mera påstridig hela tiden. Han var faktiskt inte trevlig alls. 

Han blev snudd på för mycket ett tag och då hettade det till i en viss "spraksticka" som kände att nu räcker det men trots att Uffe är "enarmad" nu för tiden så är den fungerande armen väldigt effektiv och oerhört stark. Han lade vänligt men bestämt vänsterarmen över sprakstickan och tryckte ner henne i bussätet då hon var på väg upp för att få lite ordning på chauffören. "Nu tar du det lugnt" fick jag veta och samtidigt som jag blev satt på plats så fick jag syn på Pålle som satt där på sin sida av bussen med söta Bonvie i "magsäcken". I nästa stund så hör vi alla hur Pålle säger åt busschauffören, med ett snällt men bestämt uttryck i ansiktet: 

  "I can kill you ! " 

Paradoxalt nog var det absolut det sista vi kunde ha förväntat oss att få höra av världens snällaste man som någonsin har gått i ett par skor. 

Smått chockad sade hans hustru, när hon hade fått andan igen :" Så där säger man inte Erik Pålsson"! "Men det är det enda jag kan säga på engelska" fick hon till svar och då dog jag rakt av, mera eller mindre. Allt blev så härligt dråpligt. Skrattet bubblade under ytan, men jag kunde inte släppa ut det för då hade vi säkert blivit avkastade alla fem på direkten.   

Ulla framträdde som en otrolig förhandlare, bestämd och mycket saklig. Jag har sällan varit med om någon som har hållit i trådarna så väl som hon gjorde den gången och då har jag ändå varit med om många trådhållare av olika dignitet i mitt liv. Världens ledande har missat något när de har missat Ullas förmåga och talang vad gäller förhandlingar. Sätt henne vid runda bordet någonstans och det blir världsfred!   

Bussen satte igång och vi var alla fem med ombord.

De, Ulla och Pålle, steg av tidigare än vi och när vi steg av här i närheten av oss så var busschauffören minst sagt mild. Han insåg nog att han hade tagit i för mycket. Han såg skuldmedveten och olycklig ut, det syntes bra. Vi önskade honom en bra helg med ett leende var, inkluderande en förståelse om att vi är alla bara människor och steg av. Följande vardag gick Ulla till bussbolaget och fick ytterligare ett papper på att Bonvie visst får åka buss. 

Vi har skrattat många gånger åt  Pålles oväntade "I can kill you !" Hans godmodiga uppsyn och så de orden av alla tänkbara. Det blev ett obetalbart minne. När jag hör uttrycket "I can kill you", så tänker jag, sedan den dagen, genast på Pålle. På något sätt så tappade orden sin ursprungliga mening och naturligtvis så använder man de orden man kan på engelska om man inte kan så många flera än så. 

Man bjuder till, givetvis! Bravo Pålle! 🥰

Pålle till vänster, Uffe till höger

Ulla och Pålle var de första av våra vänner här på Madeira som fick veta om att vi hade köpt vår lägenhet. Vi rev allt vad vi kunde själva här i lägenheten innan de proffsiga byggkillarna kom. Det är mycket att få till när man köper en lägenhet bara vad gäller det byråkratiska och däremellan bekantade vi oss med vårt nya liv, vårt nya boende.

 Vi hade köksskåp som skulle rivas ut, vi hade dörrar som gick samma väg. Ulla och Pålle var oss behjälpliga och inte bara det, de kom med förtäring och vi fixade till en gränd-restaurang på vår terrass med en gammal dörr som bord. Ett par stolar hade vi fått låna av andra grannar som Uffe och Ulla satt på och Pålle och jag balanserade sittandes på ett bräde. Vi hade det jättefint och bra smakade det verkligen. Ibland visslades det duett med grannens papegoja, numera salig. Härliga minnen...

Uffe och Ulla

Jag kunde skriva hur mycket som helst om alla de goda stunder vi har haft tillsammans, men också om stunder av sorg och av smärta. När sjukdomen tar över blir inget sig likt för stunden men minnet av Pålle består, den Pålle som var frisk, glad och vänlig, stark som en oxe och alltid behjälplig. En sann vän.

Tack allra finaste Pålle, tack för att vi fick vara med om Dig! 

                                                                 

Ulla har givit mig tillåtelse att visa foton och att skriva det här.  Tack Ulla! 💗

Tack också för att du har "lånat /givit "oss dina syskon med allt vad det innebär. 🙄🥰

Underbara människor är ni allihopa. En rikedom. Tack vänner! 

Våra tankar finns med Er alla i hela familjen, med släkt och vänner när ni tar avsked av Pålle i hans hembygd i Jämtland, Sverige. 

Så ser jag plötsligt den där busiga glimten i Pålles ögon skymta fram. När allt det där praktiska är över och förbi så smyger han sig säkert med ombord på flyget tillsammans med dig Ulla och drar iväg tillbaka hit till det älskade Madeira. Sen skrattar han spjuveraktigt glatt för att han har lurat flygbolaget på biljetten. 

Det är Pålle, det! 

I kärt minne bevarad av oss båda 💗

             

                                                            Karin Eklund, Funchal, Madeira