Lottoburken

Det finns säkert en samlare/ekorre i de flesta familjer, skulle jag tro. Min dotter är den som har samlat på det mesta i vår familj. Tagit vara på. Inte på vad som helst utan på det som handlar om förgångna tider, minnen som har haft betydelse för henne på olika sätt. Nostalgi kan man säkert kalla det men också att spara på en särskild känsla som uppstår i och med minnet man har av det sparade. Har vi andra i familjen funderat på att vart tog det där vägen som vi hade då? så har det alltid varit en självklarhet att säga " vi frågar Nann. Hon kanske har det?"..

Ett sånt minne hittade hon i en av alla sina stora bananlådor här om dagen. Nu för tiden tömmer hon bananlådorna i sakta mak och säljer sånt som duger att sälja. Faktum är att hon har gjort sig en rejäl hacka. Mycket klokt i mitt tycke. Att spara på saker kan bli en barlast om det blir för mycket av det goda men vissa saker är riktigt roliga.  

När mina föräldrar hade dött så var jag tillsammans med min då tonåriga Nann och tömde deras lägenhet på saker, möbler och allt liknande som finns i ett hem. Jag fick fullmakt av mina bröder att göra det. Allt magasinerades i ett förråd på landsbygden, godkänt av boupptecknaren/juristen, innan uppdelningen av sakerna skulle ske enligt lag mellan oss tre syskon som var arvtagare. Jag personligen avsade mig mitt arv, jag ville bara ha min fars askkopp som ett minne.😊

Men nu i lördags uppdagades något som inte hade blivit upptecknat kan ni tänka er.😉Många år senare. Min dotter hade smugit undan en liten bit av "arvet" åt sig själv.  😍 Mig helt ovetandes som var mycket noggrann med att skriva upp allting som skulle magasineras. Resten var sopor och sorterades bort. Trodde jag. Men en liten "sopa" blev kvar. En kär liten sopa.

Så vi har skrattat åt hennes lilla "stöld". Min far spelade på Lotto varje helg i hopp om att vinna den där önskvärda miljonen. Han hade sin egen metod att hitta de rätta siffrorna som skulle göra honom rik.

Sin nitro-burk hade han gjort om till en liten "tombola" av något slag. Numror skrevs på små runda pappersbitar, jag vet inte om de var 39 från början eller om han tappade bort någon siffra. Så in med alla numror i den lilla burken, skaka om och skaka ur. Ibland lyckades det komma bara ett nummer i taget, men många gånger var de minst tre eller flera. Det blev en tradition som vi alla kände till och blev vana med. Den hörde till . Ibland fick även jag uppdraget att skaka fram vinsten åt honom, vilket aldrig lyckades.

Vad jag minns så vann han bara småsummor någon gång. Han blev aldrig miljonär men han var rik som ett troll i sig själv fastän inte på pengar.

Den lilla burken med alla numror hittade alltså  min dotter nu i en av sina bananlådor. Hon hade smugit ner burken i sin ficka, för att den symboliserade hennes morfar så mycket. För henne finns minnet av när han skakade runt med burken i luften ovanför köksbordet, reservoarpennorna, kallade bläckpennor och så de feta kryssen i rutorna på lottoblanketten. "Ljudet är lika effektfullt idag som då", påstod hon som nyligen har testat. Plötsligt så var vi där tillsammans runt det Sommarströmska matbordet igen..

"Men Nann, burken är ju smutsig, du måste ju tvätta den", hickade jag fram mellan skrattsalvorna då vi kom ihåg hur min far viftade med armarna på ett speciellt sätt, för att få numrorna att falla rätt och vinstgivande. "Nej, det är helig morfar-smuts" fick jag till svar. Men hon ska tvätta den försiktigt och återanvända burken till att skaka fram numror till ett stryktips som finns i Sverige. Traditionen lever tydligen vidare ett tag ännu. Kanske hon har större lycka än vad min far, hennes morfar hade.

 Jag blev mycket rörd när Nann berättade att hon fortfarande kan känna värmen av sin morfars hand och att den finns där som stöd när hon har behövt den som allra mest.💗 

Det finns en kärlek över alla gränser. 💗

                                            Karin Eklund, Funchal; Madeira